Magnus Sundberg och Ingebjørg Buen i Marcus Carlssons «Kärlek & vilja», en av 27 svenska biofilmer under hösten. © Mariedamfilm

Bland kärlek, vilja och SFI-stöd

Statligt incitament för svensk filmproduktion på gång, ett maktmedvetet filminstitut angeläget att prata kvalitet? Jon Asp tar en titt på presentationen av höstens svenska biofilmer och väljer dussinet utländska titlar att hålla utkik efter.



Höstpresentationen är en given högtidsstund för svensk filmbransch. Ett upptaktsmöte som allt mer börjat likna klassens roliga-timme, om än utökad till två-tre, med många väntade inslag och några mer udda fåglar, många rätt handfallna, andra mer iögonfallande. Instrumentellt sett är mångfalden knappast flagrant under den kommande svenska biohösten – endast fem kvinnliga regissörer på rekordmånga 27 titlar och enligt Anna Serner, intervjuad i SVT Kulturnyheterna (20 aug), allt för många regissörer med hemadress på Nytorget på Södermalm i Stockholm och runt Akademin Valand i Göteborg.

På en så pliktskyldig sammankomst är det många åsikter som ska försvaras, många intressen bevakas, många självskrivna roller axlas. Först och främst ska de bioaktuella filmarna ta tillvara sina minuter i rampljuset. Gör man det bäst genom att verkligen fokusera på sin film eller, så här i valtider, genom att ta avstånd från SD?

BORDER_by_Ali_Abassi_Still16Meta_Spark&Karnfilm_AB_2018.jpg

Innan filmarna gav smakprov på sina filmer var det tid för Filminstitutets respektive Film- och producentföreningens vd – filmhöstens två arrangörer – att samsas om utrymmet. Den sistnämnda, Eva Hamilton, verkade inte imponerad över den nya helstatliga filmpolitiken, allra minst de konsulterande branschråd som enligt många källor inte fungerar. Såväl stora som små aktörer lämnas alltför ofta utanför processen.

Positivt enligt Eva Hamilton var däremot att samtliga politiska partier verkar överens om att öka incitamenten i svensk film, i enlighet med Finlands modell om 25-procentig skattereduktion. En rimlig väg att gå, när kreativa lösningar saknas i övrigt. Sedan Cissi Elwins tid som vd för SFI har tron på högre budget till färre antal filmer gällt, olikt utvecklingen i många andra länder, där budgeterna sänkts och skattelättnader tillkommit för att stimulera finansiering utifrån (Norge och Nederländerna är två andra exempel).

In-i-dimman-1-e1511443029443.jpg

Bland höstens 27 svenska filmer är det bara fem som inte fått produktionsstöd från SFI. Kanske börjar Filminstitutet så sakta hörsamma möjligheten till lägre stödbelopp för mindre kostsamma filmer. Anders Hazelius fick blott en halv miljon – i minsta laget? – för sin klass- och skärgårdsfilm In i dimman (bilden). Marcus Carlsson använde sitt kortfilmsstöd (475 000) till att göra en långfilm. Titeln – Kärlek & vilja – vittnar för övrigt om vad som krävs för att göra film i Sverige, om SFI-stöd saknas (även om Anna Serner vidhåller att det finns ett fungerande filmliv utanför Gärdet). Egna pengar kan också underlätta, skaparna till bioaktuella Uppsalakidnappningen – läs regissören Anders Skogs filmdagbok i veckans POV – har finansierat sin film, tvåsiffrigt miljonbelopp dyr, genom en lång, lukrativ karriär som reklamfilmare (Roy Andersson är inte ensam!).

Under filmhösten spelar alla sina roller mer eller mindre väl. Anna Serner gör det kanske mer aktivt än de flesta, numera synlig i alltfler kanaler. Bland det mest oblyga under höstsamlingen var när hon tog de senaste svenska Cannes-vinsterna (guldpalmen till The square förra året och Un certain regard-priset till Gräns i år) som intäkt för en lyckad svensk filmpolitik. Magstarkt, kan tyckas, men helt enligt spelreglerna. Det upprörande med svensk filmpolitik är förstås inte att Filminstitutet tar åt sig äran för utländskt festivalberöm. Det upprörande är att marknadsstöd fortsätter betalas ut på löpande band till filmer utan utsikt att nå bortom Sveriges gränser eller förkovra den inhemska publiken; filmer vars enda merit är att de är tillkomna i ett monopolliknande bioklimat och i egenskap av kommersiella prospekt mer eller mindre garanteras en heltäckande sättning med gynnsamt datum på filmåret.

Hur skulle ett mer öppet bioklimat, med en något mindre föråldrad fönsterpolitik, kunna se ut? Skulle dessa internationellt så gångbara svenska filmer kunna missgynnas lite mindre på hemmaplan?

Det tål att upprepas, sedan filmavtalet upphörde 31 december 2016, med den stora biografägaren som tongivande avtalspart, har inte SFI (eller någon annan betydande part) lyft frågan om biomonopolets vara, trots att alla vet att det strider mot alla politiska och mer idealistiska principer.

Ändå är Anna Serner, i stigande grad så sedan kritiken mot henne ökat under året, medveten om att hon och Filminstitutet har mycket stor makt. Så här skrev hon till exempel på sin blogg häromdagen, med anledning av den senaste kritiken i Expressen.

«Jag är mycket medveten om att vi har stor makt. Och jag har stor förståelse för att allt vi gör har en styrande inverkan. […] När jag står på vår höstpresentation och påpekar att nästan alla filmer som har premiär är bio-pics och frågar hur många bio-pics svensk publik klarar signalerar jag också att filmskapare kanske har större chans att få pengar om de inte väljer att gå den vägen.»

Bra att veta för filmare i färd att söka produktionsstöd, att kvoten för biopics för tillfället är fylld. Alltså, förhoppningsvis inga flera Ted – i alla fall inte med storkosing från SFI – att vänta de närmaste åren. Men vad kommer i stället – «Solsidan 2» eller, vad?

Efter de senaste debatterna noterar den uppmärksamme att Anna Serner numera är något mer angelägen att prata kvalitet. Om marknadsstödet och det publikrelaterade stödet ska fortsätta uppgå till totalt 108 miljoner kronor, kanske det rentav är dags att öronmörka de 72 konsulentmiljoner till kvalitetsfilm i stället för att fortsätta spekulera i «säkra kort»?

Av Jon Asp 22 aug. 2018