Poyan Karimi och Rasmus Luthander i Anders Skogs «Uppsalakidnappningen» (Nordisk Film)

Filmdagbok: Uppsalakidnappningen

«En allt igenom osympatisk och empatilös huvudperson orkar vi inte bry oss om i 90 minuter – om vi inte kan skratta åt eländet.»

Långfilmsdebutanten Anders Skog tar oss med till inspelningen av en svart komedi baserad på det osannolika kidnappardramat i Uppsala 2011.



Många har frågat mig varför jag valt att göra en film av den här händelsen. En del tycker det är respektlöst mot offret och hans familj då det hela utspelade sig för bara några år sedan. Andra tycker det är konstigt att jag inte pratat med de inblandade. Och att kalla resultatet för svart komedi är osmakligt för en del, då offret lika gärna kunde ha dött.

12.jpg

Jag respekterar alla de här synpunkterna men anser inte att de är relevanta i det här fallet. När filmen blir offentlig tror jag de flesta kommer att hålla med om det. De som känner till den verkliga händelsen kommer att känna igen sig i stora drag, men jag har absolut inte haft någon ambition att vara sanningsenlig. Det är ingen dramadokumentär. Min film är ren fiktion. Och det finns absolut ingen ambition att sko sig på offrets fruktansvärda upplevelse. Eller att göra oss roliga på hans bekostnad. Snarare har jag försökt skildra hans umbäranden så nära det jag känner till. Och offret är den av karaktärerna som är minst utvecklad. Hans ordlösa lidande speglar för mig förövarnas galenskap.

13.jpg

Min ambition har enbart varit att använda mig av det unika händelseförloppet. Mina karaktärer har förvisso lånat drag av de verkliga personerna men sedan tar likheterna slut. Det är psykologin och dynamiken mellan förövarna som är det intressanta.

Låt mig försöka förklara hur jag tänkt. När jag hörde P3-dokumentären om kidnappningen av Uppsalastudenten, insåg jag direkt att den innehöll de psykologiska element som jag behövde för att kunna åskådliggöra ett för mig angeläget socialt problem. Sedan intåget av sociala medier uppfattar jag det som om de gängse normerna och moralkoderna totalt förändrats och känslan är att det på sikt riskerar att leda till en kollektiv empatistörning.

Vad får människor att filma en döende eller svårt skadad människa – med mobilen, på en strand eller gata – utan att hjälpa till? Och som inte ens när ambulansen kommer inser att de hindrar hjälpen. De försöker ju bara få en intressant film att lägga upp på sociala medier. Det är samma mekanismer som fick de skyldiga att kidnappa Uppsalastudenten. Och det pågår varje dag.

Det som skedde i verklighetens kidnappning är så fullständigt osannolikt att det aldrig hade gått att komma på utan att hamna i trovärdighetsproblem. Men där fanns den totala övertron på det egna jaget och oförmågan att leva sig in i och förstå andras mentala tillstånd, vilket definierar dagens vilsna narcissister.

11.jpg

Det kunde lika gärna ha varit en historia om något helt annat men den här hade alla ingredienser som jag letat efter. Men min film innehåller bara en bråkdel av alla de galenskaper som genomsyrar den verkliga händelsen. För mycket tokerier i film tenderar att bli buskis och det ville jag absolut inte att det skulle bli. 

Med det sagt så pluggade jag vidare om händelsen via inspelningar från förhör och rättegångar för att försöka förstå. Men det går faktiskt inte att förstå, något som blivit en stor del av filmen motsägelsefulla tematik.

Filmens övergripande ambition har varit att gestalta några exempel på den växande skaran av narcissistiska personlighetstyper i ett unikt filmiskt universum. De flesta av oss har inbyggda spärrar som får oss att inse om vi är på väg att gå över gränsen, men den här trion passerar ett stort antal spärrar utan att ens blinka. Och för mig var valet av svart komedi tidigt ett konstnärligt val för att publiken ska orka ta till sig historien. En allt igenom osympatisk och empatilös huvudperson orkar vi inte bry oss om i 90 minuter – om vi inte kan skratta åt eländet.

14.jpg

Förutom psykologin, som är filmens viktigaste ingrediens, var formspråket den svåraste nöten att knäcka. Jag ville skapa ett unikt visuellt universum.

Historien utspelar sig under julhelgen i Uppsala, på vägar mot Norrland och i ett hus utan el i Västerbotten. Samtliga spretiga, fula och mörka vintermiljöer – en riktig utmaning. Dessutom ett mycket pressat inspelningsschema som tillät minimalt med tid till ljussättningen av de olika miljöerna.

1.jpg

Årstidens korta dagar med många scener utan dagsljus ger en klaustrofobisk känsla som stämmer bra med handlingen. För att få mer tid till skådespeleriet valde jag och min fotograf Jo Eken Torp att låta de befintliga ljuskällorna stå för det mesta av ljuset i de mörka scenerna. Vilket innebar att det i huset enbart handlar om gatlyktor, ficklampor och några värmeljus som karaktärerna använder sig av. Det innebar givetvis fortfarande mycket jobb för ljussättarna, att se till att alla dessa befintliga ljuskällor balanseras med nya armaturer och så vidare. Men det var ändå effektivare, för när en scen väl är ljussatt fungerar den för det mesta i alla vinklar utan att behöva justeras.

3.jpg

Den fotografiska stilen utgick från att miljöerna är lika viktiga som karaktärerna för att få den rätta tonen i berättelsen. Vilket gjorde att vi tidigt bestämde oss för att inte låta kameran vara aktiv utan att den betraktar det som sker på ett mer klassiskt och statiskt maner.

Kamerarörelser motiveras enbart av handlingen inte tvärtom. Ett tidigt beslut var, förutom fast kamera, att få brännvidder. Ett fåtal fasta objektiv genom hela filmen gjorde att vi blev mindre medvetna om kameran. Rum och miljöer etableras så i generösa helbilder. Scenerna redovisas med få inställningar, allt för att åstadkomma en lågintensiv rytm genom hela filmen som förstärker sinnesstämningen.

9.jpg

Det enklaste valet hade varit handkamera, helst två kameror som sprejat runt och plockat så mycket som möjligt. Det hade i och för sig kunnat ge oss mer inspelningstid, som jag verkligen hade behövt till skådespeleriet, men samtidigt så tappar man det fokus som det innebär att ta många viktiga beslut på plats i stället för i klipprummet. Och jag ville så långt bort från en dokumentär stil som möjligt.

Vi hittade tidigt alla miljöer på de respektive platserna men insåg snart att vi med våra begränsade resurser skulle behöva ett antal resdagar, vilket innebar ett mycket tuffare inspelningsschema – och det vi hade planerat var redan på gränsen.

Jag använde mig till stor del av oerfarna skådespelare. Att ta tid från personregi och möjligheten att prova sig fram kändes fel så vi började titta på möjligheten att spela in på färre platser.  Vi kom fram till att alla Uppsala-scenerna kunde spelas in i Stockholm, för i manus pekar vi aldrig ut specifika platser. Däremot kunde vi inte skippa huset i Västerbotten, trodde vi, till det att vi hittade en scoutstuga i Järfälla, ödsligt belägen och omringad av skog.

21.jpg

Nästa utmaning var snö. Vi började inspelningen i november 2016 och behövde snö i så gott som alla exteriörer och helst utanför fönstren i vissa scener för att ge rätt vinterkänsla. Så vi kontaktade Panoramafilm som har stor erfarenhet av att täcka stora områden med snö. Men för att åstadkomma det vi ville med fusksnön behövde vi betydligt mer pengar än vi räknat med.

15.jpg

Men man måste ha tur också. Första inspelningsdagen föll snön tungt och fortsatte sedan under en vecka så vi fick fantastiska snölandskap och bakgrunder helt gratis. Den budget vi hade till fusksnö använde vi till att «förbättra» miljöerna vi var i. Framförallt runt scoutstugan behövdes det mer snö när den riktiga försvann och blev smutsig av oss i teamet. Från vissa vinklar inne i scoutstugan såg man ut och saknade snö på träd och marken. Det löste vi med hjälp av Panoramafilm som gjorde isrosor på fönstren, vilket gjorde att vi kunde jobba i vilka vinklar vi ville utan att behöva tänka på snöklaff.

6.jpg

Dessutom tillförde isrosorna en känsla av kyla i huset. Vi förde även diskussioner med vår online-operatör om att i värsta fall lösa en del snöbilder i online och framför allt ville jag att de la till rök ur munnarna på skådisarna, inte minst i scoutstugan, som ju enligt manus helt saknar värme. Men det var så kallt under hela inspelningen så det fick vi också gratis.

Man kan ha en ambition om hur filmen ska se ut men för mig skapas den eftersom. Givetvis innebär redan beslut som fast kamera och få gluggar en viss form, men för att få en homogen look i spretiga miljöer krävs verkligen extrema förberedelser på detaljnivå. Förutom manus är det absolut mest tidskrävande arbetet att hitta filmens helhet – där alla delar jobbar åt samma håll.

5.jpg

Många säger att det var «snyggt foto» i en film, men de tänker nog inte på att det är valet av miljöer, scenografi, mask, kostym, ljussättning och foto tillsammans som avgör om det blir snyggt eller inte. Men oavsett hur snyggt det är så spelar det ingen roll om man inte blir engagerad. När film är som bäst för mig så finns det ingen teknik som skymmer. Man känner inte kameran, kostymerna, masken eller skådespeleriet utan allt bara är.

Av Anders Skog 22 aug. 2018