Ur «Kamrater, motståndaren är välorganiserad» (Lena Ewert och Lasse Westman, 1970)

Försummat socialt filmarv

«Allmänheten och andra institutioner levde i föreställningen att Filminstitutets uppgift gällde hela filmområdet. Sanningen var i själva verket motsatsen. Här finns en mörk sida av den svenska filmhistorien som väntar på att genomlysas.» 

Filmare efterlyser nytt arkiv för att tillvara det rika svenska sociala filmarvet – «en sensationell skatt av visuell historia», enligt debattörerna.



Under 1960- och 70-talet gjordes i Sverige ett betydande antal filmer utanför ramen för Svenska filminstitutets verksamhet och stöd. Den mest framträdande egenskapen hos dessa filmer var deras sociala innehåll. Många av filmerna distribuerades av föreningen Filmcentrum, som fyllde 50 år i maj 2018. Dess lagerkatalog från 1977 – efter nio års verksamhet – omfattar 525 filmer, gjorda mellan 1962 och 1977. De motsvarar ca 250 timmars filmvisning – eller 140 långfilmer.

Filmerna är en unik dokumentation av livet i Sverige och världen under denna period. Bara under bokstaven A finns tolv svenska filmer, fem från övriga Europa och tio från övriga delar av världen. Filmerna skildrar allt från den tidiga rörelsen för daghem till avkoloniseringen av Afrika. Ämnena är minst sagt varierande: Almarna i Kungsträdgården, Alternativ jul – alternativt samhälle, Angola, Arbetare i EEC, Arbetsresor samt Anthony Engurube, nigerianen som arresterades på Fria Talares Tribun på Sergels Torg den 31 juli 1968 när han diskuterade USA:s krig i Vietnam.

alternativjul4.jpg

Filmerna ökade medvetandet om arbetarfrågan, kvinnofrågan, fångvården, psykiatrin, miljöförstöringen, u-länderna och det pågående Vietnamkriget. De utgör – om de finns kvar – en sensationell skatt av visuell historia och social filmkonst. Knappt något annat land kan uppvisa en så stor och bred produktion av social dokumentärfilm. Men även annan film – konstfilm, experimentfilm, barnfilm – ingick i denna katalog som var uttalat öppen för all slags film.

En stor del gjordes med begränsade produktionsmedel från tv, men också med bidrag från andra institutioner. Många gånger rejält underfinansierade är de genomgående ett uttryck för filmarnas hängivenhet inför filmmediet och dess sociala möjligheter till kommunikation och samhällelig förändring.

Filmskaparna var ofta med vid visningar runt om i landet för att diskutera filmernas innehåll med publiken. De utförde ett enormt arbete för jämlikhet, solidaritet och demokrati mellan människor. De upprättade också kontakter med andra länders filmare, inte minst dem i den s.k. tredje världen, och skapade distribution för deras filmer i Sverige, såväl dokumentärfilm som spelfilm. Till inget av detta fick de något stöd från dåvarande Svenska filminstitutet. Allmänheten och andra institutioner levde i föreställningen att Filminstitutets uppgift gällde hela filmområdet. Sanningen var i själva verket motsatsen. Här finns en mörk sida av den svenska filmhistorien som väntar på att genomlysas. 

Den intensiva vågen av social och samhällsorienterad film är tillsammans med stora delar av den s.k. experimentfilmen än så länge utesluten ur den svenska filmhistorien. Det är förvånansvärt hur lite denna film under alla år blivit föremål för intresse inom den svenska filmvetenskapen och filmforskningen. Trots att det är det mest anmärkningsvärda uttrycket för den förändring i filmkonsten som skedde under denna tid. Frågan är kanske till och med, om denna förändring inte gäller hela det moderna konstområdet, när efterkrigsgenerationen formulerade sig i relation till det samhälle de fötts in i och den tekniska utvecklingen, som gav dem nya möjligheter till det. 

När videon kom lade Filmcentrum ned sin distribution av 16mm filmkopior. Filmarna uppmanades att själva hämta ut de kopior som distribuerats. Resten lämnades in för arkivering i Filminstitutets arkiv.

Sveriges och världens filmarv

De här filmerna utgör en betydande del av den svenska visuella historien. De speglar inte bara utvecklingen av den moderna dokumentärfilmen i Sverige utan också filmens utveckling i världen, där medlemmar i Filmcentrum spelat en betydande roll såväl som filmare, samarbetspartners och introduktörer i Sverige, även av spelfilm. I många s.k. u-länder var svenska filmare inte sällan ensamma om att med film dokumentera händelser i de nya staternas födelse. Dessa filmer och filmarnas sidomaterial, dvs. audiovisuella källmaterial, utgör en viktig del av ländernas visuella historia. Fria människor i portugisiska Guinea som skildrar uppkomsten av en ny stat i Afrika är ett tydligt exempel, liksom Bolivia efter Che som skildrar en militärkupp och tenngruvearbetarnas revolt.

Dessa länder saknar fortfarande ofta egna filmarkiv. Också därför är det viktigt att rädda allt som kan tänkas återstå av de filmer som distribuerades genom Filmcentrum. Samtidigt är det en angelägen uppgift att bevara och på önskan från länder i den s.k. tredje världen repatriera film till ursprungsländer. Det är en ny uppgift inom kulturområdet.

Digitalisera det sociala filmarvet

Men framför allt handlar det om ett viktigt filmarv och ett omfattande audiovisuellt källmaterial som redan nu och ännu mer i framtiden kommer att utgöra ett viktigt historiskt material, lika viktigt som skrivna dokument för historieforskningen. Det bör omgående digitaliseras för att kunna tillgängliggöras för forskare, allmänhet och framtida filmskapare. Det är en lika angelägen som överkomlig uppgift. För 250 timmars digitalisering tillsammans med ytterligare audiovisuellt källmaterial, utrustning och restaurering verkar kostnaderna hamna på mellan 2-3 miljoner kronor. En liten kostnad jämfört med de 25 miljoner Filminstitutet hittills fått för digitalisering av i huvudsak biograffilm.

En digitalisering av det sociala filmarvet kan göras genom etablering av en fond, ur vilken filmskaparna kan söka för sina filmer, på samma sätt som Kulturdepartementet för många år sedan etablerade den s.k. «Fri-filmsmiljonen».  Hanteringen kan läggas under Filminstitutet eller under Kungliga Biblioteket (KB), möjligen bådadera.

En särskild stiftelse under Kulturdepartementet skulle alternativt kunna ta ansvar för att rädda det kanske mest karakteristiska uttrycket för den moderna filmhistorien i Sverige, och som på sikt kan utgöra incitamentet till ett nytt arkiv, med en vidare utblick över den fotograferade och filmade verklighetens stora roll i det moderna samhället: Arkivet för visuell historia.

Av Carl Henrik Svenstedt, Christina Olofson, Göran du Rées, Jan Lindqvist, Suzanne Branner 22 aug. 2018