Théodore Pellerin och Noée Abita i Philippe Lesages «Genèse» med världspremiär i Locarno nyligen.

Helvetet på skolgården

Jon Asp bänkar sig villigt framför Philippe Lesage nya bitterljuva klassrumsdrama «Genèse», som – inte olikt landsmannen Xavier Dolans filmer – mönstrar unga karaktärer med både yta och innehåll.



Häromdagen öppnade skolan åter. Stora och små förväntningar samt garanterat starka känslor, från pirr i kroppen till nervositet svår att hantera, och som kanske också sätter sina spår mer varaktigt. Vissa trygga i sin tillvaro; från en trygghet till en annan. Andra desto mer osäkra; från en osäker tillvaro hemma till en ännu osäkrare i skolan. För om förskola och bostadskvarter väl kan ge en ordentlig försmak av livets hårda skola, så är det prövningarna i plugget som ofta sätter de starkaste spåren, formar människor för livet, som individer och del av gruppen.

Med största sannolikhet är det också därför som skolan har en så framträdande plats i filmens värld, som generös spelplats, i regel spaciös och ofta varierande, för små dramer som ibland växer sig stora, och som unga ibland bär med sig hela livet.

skolstartssorg.jpg

Jag kommer att tänka på Maria Eriksson-Hechts kortfilm Skolstartssorg, om en ung pojke som hjälper sin yngre styvbror till skolan den allra första dagen medan deras mamma sover ruset av sig. Bara titeln, Skolstartssorg, kan rymma så mycket. Från bilden av ren och skär otrygghet till, i andra änden, blott förlusten av ett sorglöst sommarlov som aldrig borde tagit slut.

I bioaktuella Trädgårdsgatan frågar sig de hårt prövade barnen (till missbrukare), med dålig uppfattning om tid, hur länge det är kvar på sommarlovet – oklart om de vill ha det överstökat eller inte. Pojken väljer bort en föregivet trygg boning med en religiöst auktoritär styvfar och den kuvade mamman till förmån för en pappa som fixar droger genom att «pimpa» åt flickvännen. Detta val trots att sonen vet att saker inte står rätt till (och han far också rejält illa därav).

Klart är att trygghet kan definieras på olika sätt, och att liv och värme, om så än bara undantagsvis, kan vara likaså utslagsgivande för ett barns känslor.

En filmskapare som verkar ha permanentat sig på skolgården är québecfilmaren Philippe Lesage, som gjort sig ett namn inom festivalvärlden bland annat för ett visst kreativt släktskap med den yngre och betydligt kändare landsmannen Xavier Dolan, båda regissörerna med en särskild förmåga att mönstra unga karaktärer med både yta och innehåll. Lesages något ojämna men urstarka spelfilmsdebut Les démons (2015) fick en fin festivalresa, världspremiär i San Sebastián och senare visad i Göteborg, men gick märkligt nog under distributörernas radar.

demons.jpg

Häromveckan tävlade kanadensarens senaste film, Genèse, på filmfestivalen i Locarno, också den varmt mottagen. Ännu en coming of age i vackert ljus mot mörk fond, och med både teman och karaktärer som återkommer från Les démons.

Philippe Lesage är en ovanlig regissör i dag. Inte för att han gått från dokumentär till spelfilm, eller för att han är utbildad i Köpenhamn och länge överkonsumerat Bergman. Utan för att han är en emotionellt driven filmskapare som tycks låna lika delar från sin egen uppväxt som från filmhistorien, en filmskapare som inte ryggar för känslostarka tongångar och inte heller håller sina älsklingar tillbaka. En känslofilmare, helt enkelt, som många nog skulle vilja höll sig kortare, men vars kärlek till mediet lyser igenom och ofta med belöning för åskådaren. I stället för att anpassa sig till tidens krav står Lesage stadigt förankrad i sina idéer.

I Genèse är huvudpersonerna två styvsyskon som genomlever olika besvärliga adolescenser i olika skolmiljöer. Charlotte (Noée Abita, som nyss debuterade som titelpersonen i Ava) har nått college men är mest upptagen av kärlekslivet. Efter att hennes nördige pojkvän flaggat för öppet förhållande tappar hon lusten, söker sig vidare, med olika upplevelser och desillusioner som följd.

Guillaume (Théodore Pellerin, i färgstark biroll redan i Les démons) går på internatskola för pojkar, är klassens clown men har svårt att göra sig rättvisa i sociala relationer och aktiviteter när ridån gått ned, utanför klassrummet vill säga.

Mellan syskonens vardag växlar filmen. Charlottes rastlöst amorösa äventyr sticker inte ut, men än hur olika erfarenheter hon gör är det en tillgång i filmen hur icke-demonstrativt hennes tillvaro och känsloliv skildras.

Guillaumes mer textuella tonårsangst sker mot en välkänd västerländsk fond: han skyltar med The Smiths på väggen, läser Räddaren i nöden på natten (men får, förstås, veta att samme Salingers Franny and Zooey är bättre – av en yngre homosexuell!) Vidare förankrar regissören sin skapelse filmhistoriskt, testosteron-marscher à la Full metal Jacket, ett par hastiga inzoomningar på gatan av franska nya vågens märke, 80-talsinspirerad electropop varvat med klassiskt – Stefan Nilssons «Fäboden» från Den goda viljan är ett tidigt ledmotiv (att Bergman är en av regissörens husgudar var särskilt tydligt i Les démons).

Så, vad i detta uppkastade «allmängods» gör uppväxtfilmaren och skolgårdsskildraren Lesage till mer än epigon som cementerar klichéer i klassiskt ångestriden coming of age-miljö?

I hög grad för att han låter händelser och karaktärer växla från det förutsägbart uppställda till det mer oförutsägbart utlevda. Här, inte minst i fallet Guillaume, som ständigt vacklar – mellan framgång och motgång, mellan utanförskap på kammaren och offentlighetens grabbkultur, mellan egenkärlek och självförakt. Han försätter sig hela tiden i svårigheter.

läraren.jpeg

I några scener tävlar han med en dryg men karismatisk lärare om platsen som alfahanne, om än en alfahanne med nyanser, en som ska vinna kvinnans gunst och allmänhetens beröm genom mer långsiktiga kvaliteter än vad en hockeyrink kan härbärgera. Båda gillar att imitera, gärna häckla varandra – till en viss gräns. Båda tror högt om sitt eget känsloliv och befäster gärna sin position genom att racka ner på andra. I alla fall så länge scenen är deras. Av scenen tilltar våndan.

I en av filmens höjdpunkter, efter att Guillaume en blöt kväll kysst sin bäste vän Nicolas med följd att vännen rasat, ställer han sig upp i klassrummet för att bedyra sin kärlek till samme vän. Inte på naturlig québecfranska utan på engelska, vilket förstärker skådespelet men aldrig äktheten i uttrycket. Det är oväntat och det är vackert (och det ligger nära Xavier Dolan). Det viktiga är inte den eventuella utkomsten – Guillaume är förmodligen sökande – utan att hans framträdande, avlagt med sedvanlig briljans, också bejublas av kamraterna – alltså på en pojkskola där hormonerna flödar. En motsvarande scen, till exempel i ett svenskt filmklassrum, är svår att föreställa sig.

I sådana sällsamma stunder blir Lesage något mer än en vanlig uppväxtskildrare. Han söker sig mot upplevelsens kärna, möjligen bortom realism, definitivt bortom konventioner och förväntningar. Uppenbarligen tror han på det han gör, det han skildrar, och med sin övertygelse kommer han också runt hinder och brister med ett resultat som har både ovanlig bäring och varaktighet.

sommarkollo.jpeg

I Genèse är det framför allt en scen mot slutet, en bit från skolgårdens domäner som ger filmen särskild mening. Efter att syskonparet, på respektive håll, upplevt olika våldtäkter, faktiska och föreställda, har de åter förenats i barndomssängen. De somnar och minns en händelse från ett sommarkollo där ungdomar i olika åldrar förenas framför lägerbålets brasa, och stämmer upp i en banal men stämningsrik folksång (som handlar om en man som på hustruns bekostnad försett sig med ett rus).

Trots det primitiva i innehåll och form är det en sång som uppenbarligen slår an på många (åskådaren nog inkluderad). Guillaume framförde den redan i filmens första scen, skrålandes på en skolbänk i klassrummet, inför entusiastiska kamrater. Om det är han som nu minns sommarlägret eller om det är den allmänna bilden av en ny kull som formas i nedärvda mönster, spelar mindre roll. Det är så regissören rundar av sin film, genom att etablera en ny miljö och nya karaktärer. Om än för långt och övertydligt, så är det djärvt. Lesage vill berätta något om vårt märkliga släkte, vårt ursprung, vad vi gör mot varandra och varför. Och med denna långa avstickare till sommarkollot förstärker han samtidigt bilden av skolgårdens underbara helvete.

Av Jon Asp 22 aug. 2018