Eva Melander som Tina i Ali Abbasis «Gräns» ©Meta Spark and Kärnfilm AB 2018

I huvudet på gränslösa skapare

Bakom det kritikerhyllade dramat «Gräns» ligger tre skarpa pennor. POV har träffat två av dem – Ali Abbasi och John Ajvide Lindqvist – i ett samtal om identitet, arbetsdisciplin och uppenbarelser i skogen.



«Några kvällar tidigare har jag och Mia fått se en råklippning av filmen på teven hemma. Efter en kvart är jag tvungen att pausa och gå ut och röka en cigarett eftersom jag är så glad att jag inte kan titta ordentligt. Filmen motsvarar allt jag kunnat önska mig och mer. Ali har tagit denna skruvade historia på djupaste allvar – och viss humor – och resultatet är bedårande. Manuset är rejält omskrivet av Ali och Isabella Eklöf, men i grunden är det samma omänskliga kärlekshistoria som under mycket motstånd vecklats ut.»

Våren 2018. Tillsammans med sin fru i hemmet i Rådmansö i Stockholms skärgård ser John Ajvide Lindqvist en arbetskopia av filmen Gräns, baserad på den 60-sidiga novell som han skrivit redan 2003 (och som publicerades i novellsamlingen Pappersväggar 2006). I detta skede av historien har författaren ännu inte fått sitt genombrott, faktiskt inte ens blivit publicerad. Låt den rätte komma in har refuserats av sex förlag och en rätt modstulen författaraspirant tvingas vända på slantarna för att få tillvaron att gå ihop.

Nästan femton år senare väljs filmatiseringen av Gräns, det verk som betytt så mycket för författaren, ut till Cannes, vinner första pris i Un certain regard-sektionen och blir – utan överdrift – ett av festivalens stora samtalsämnen. Redan vid filmens premiär talar festivalgeneralen Thierry Frémaux, känd för att vara kort och ofta rätt avmätt i sina introduktioner, högtidligt om ett verk som vidgar uttrycket och bidrar till mångfalden i filmvärlden. Efter visningen skriver inflytelserika tidningen Variety lyriskt: «När paret gör glädjesprång i skogen och omfamnar varandra i sjön ställer Abbasi en särskild kliché i skandinavisk film på ända, eftersom publiken aldrig har sett ett kärlekspar som detta.»

Som om den svenska synden hade fått ett nytt ansikte, ett helt nytt, vanställt, mitt bland mossa och granar.

ALi_Ajvide.jpg

Sommaren har passerat, jag träffar Ali Abbasi och John Ajvide Lindqvist på ett hotell i centrala Stockholm, samma vecka som filmen har svensk premiär, dagen innan filmen utses till Sveriges oscarbidrag.

När man läser förordet till den nyutgivna novellen (Ordfront, 2018, citerat ovan) framstår du som en öppen och prestigelös författare som gett sig in i filmen. Är det för att du har så goda erfarenheter från Låt den rätte komma in eller är det en efterkonstruktion till följd av allt beröm Gräns fått efter framgångarna i Cannes?

John Ajvide Lindqvist: Jag har så gjort så gott jag har kunnat med den här berättelsen och sen när jag träffar en person som Ali, som jag känner att jag litar på rent kreativt, så tänker jag att den här personen kommer att göra någonting eget av den här berättelsen. Det är inte säkert att det blir bra men det blir något som är eget, som inte är mainstream. Och sen när jag såg filmen så var det precis så jävla eget som jag trodde, men det är dessutom asbra – det var den stora glädjen när jag såg filmen på den där Vimeo-länken. För mig var biffen i hamn då. Berättelsen har blivit förvaltad på ett sätt som jag tycker jättemycket om, då är det lugnt. Sen kan jag bara hålla tummarna för Alis skull, för alla inblandade skull, men för min del var det färdigt. Den blev allt vad jag hade kunnat önska, resten är bara bonus.

I samband med ert första möte beskriver du Ali som kreativt outtröttlig, att han till och med utmanar dig. «Vid någon punkt slutar jag att anteckna. Det trycker bakom öronen och huvudet känns tomt. Ali pratar vidare. Det ska mycket till att få mig kreativt utmattad, men Ali har lyckats. Jag tänker att jag aldrig kommer att kunna skriva tillsammans med denna människa...»

JAL: Jag har skrivit många manus, två som har blivit film, det här och «Låt den rätte». Jag fattade att Ali inte hade en helt klar bild av vad han ville göra. Detta att inte ha en tydlig riktning än, parat med hans kreativitet och oerhörda energi, gjorde att det blev fullständigt utmattande för mig. Ofta vill personer välja ett spår, till exempel: «vi väljer kriminalspåret». Ali var inte sådan, Ali var så här: «den och den och den bilden», och jag antecknade. «Det är bra idéer, det är det, men också en jävla massa jobb, och det tar lång tid att skriva om det.» «Ja, men vi kan göra så här också..» «Också bra, men det är fyra olika filmer vi snackar om här, jag kan inte skriva alla dem…»

Ali Abbasi: Du har en form av disciplin, du är intresserad av ett visst ämne, kanske går runt och tänker väldigt exakt kring det ämnet. Du förbereder dig mentalt, bestämmer dig för det här och går igång på nåt sätt. Sen skriver du vidare på det, och kanske skriver om, men det en riktning som gäller. För mig är det inte så, jag har inte den disciplinen. Min mentala disciplin handlar mer om stämningar än berättelser. Jag kunde se en märklig och ful kvinna med mörkt hår i en grön värld, det kunde jag se efter en vecka – det var 2012 – men därifrån till vad det skulle bli mer exakt… Varje gång jag skriver en ny draft till ett manus tänker jag att det blir en ny film, vilket inte alltid är bra, men det har sina fördelar också.

JAL: Problemet är att välja, vad det är som är värdefullt, vad är värt att behålla från den här draften. Det förutsätter fortfarande nåt slags känsla eller en övergripande idé; det gäller att få syn på det. Många vill ofta bara ha ett synopsis, men det är inte så enkelt; jag måste få pröva och skriva 10-15 sidor, då börjar jag komma i stämning, så jag vet vad det är för berättelse. Jag är likartad men jag går ändå väldigt starkt på berättelsen, om du säger att du går på stämning. Och där, vid vårt första möte, tror jag att stämningen kunde förmedlas på så många olika sätt. Jag hade storyn… «Det där Ali, det är inte berättelsen», «men det är bra», «ja, det är bra, men…» – vi tänker på olika sätt.

AA: Jag har alltid skrivit mina egna grejer, kanske med någon annan, men det har varit min logik som jag utvecklat vidare. Nu skulle jag sätta mig in i Johns logik och förstå hur den funkar och också försöka expandera vissa delar, ändra eller anpassa, vad det nu var. Den grejen var det svåraste i den här processen, att förstå en annan människas logik. Under lång tid fattade jag inte varför Roland fanns: «why, är han verkligen trovärdig»? Hon (huvudpersonen Tina) är så intelligent, och sedan hon med honom, att förstå det. Senare, när jag frågade folk, förstod jag att det var trovärdigt. Han har en funktion i den där logiken. Men det tog flera år för mig att förstå, i mitt huvud var han redan borttagen.

JAL: Det hade jag inte varit ok med, alltså.

AA: Det vet jag.

BORDER_by_Ali_Abassi_Still1Meta_Spark_and_Karnfilm_2018.jpg

Den känslan får jag också, både när jag läser novellen och ser filmen, att Roland känns lite överraskande i sammanhanget, en karaktär man hajar till inför, inte som en kompromiss men som ett av berättelsens mer tillgängliga inslag, men som efter hand även ger djup till den, både i novellen och filmen.

JAL: Ja, Roland är som ett slags väg för läsaren in i berättelsen, en vanlig människa som är i den här världen. Framför allt så måste Tina ha nånting att bryta uppifrån, nånting att reagera mot när hon träffar Vore, som att «det här livet ska jag inte ha». Men märkligt att du säger att Roland var på väg ut nu när han så jävla bra skildrad i filmen. Jörgen (Thorsson) som spelar Roland är ju suverän.

AA: Jag tror att det som gjort den stora skillnaden med Rolands tolkning är att när jag läste novellen så så jag honom som jobbig och dum, jag såg honom inte som naiv på det sättet. Men i Jörgens tolkning tillförs en naivitet. Det är som en form av barnslighet i filmen. Man förstår varför han finns, hur han funkar, men ändå är det något som är fint och roligt med honom.

JAL: Jag tycker Roland är bättre i filmen än i novellen. Han tillför ett moment av ömhet, vilket gör att man faktiskt känner för den här usla, bedrövliga, svaga människan, som till exempel när han sitter i soffan och Vore kommer in och han söker skydd hos hunden, det är jättefint. Det är väldigt bra gjort, med Roland på det sättet.

Ali, kan du berätta mer om dina första intryck av John, och sedan processen utan honom, hur du gick vidare med Isabella Eklöf, som också varit starkt delaktig i manuset?

AA: Jag kommer från en författarbakgrund själv, så jag känner till kulturen en del, sen är det inte säkert att det är samma kultur, utan det beror mer på vem man är. Men jag kommer ihåg att det första som slog mig med John: han är inte en särskilt komplicerad människa, vilket nästan gjorde mig lite besviken.

(John skrattar högt.)

AA: Han är lite neurotisk men ändå inte på det sättet så man tänker: «hur ska det här gå?» Vi satt i din Toyota Prius och så körde vi, det kändes ok; det kommer ta ett tag att bli bekväma med varandra men jag kunde se att vi skulle komma dit. Jag har varit i situationer med andra författare och andra människor där man tänker – hur kommunicerar man med en sån människa? – men inte här. Och då tänker man, är det en bra grej?

JAL: Att jag är så okomplicerad?

AA: Ja! Är det för att han inte visar sitt riktiga jag? Finns det en mörk källa? Det gjorde också skillnad att Mia (Johns fru) var där, det blev ett tremanssamtal. Det var skönt för jag kände inte att jag skulle pitcha. Ibland känner man att man kommer och ska sälja en idé, «du ska sälja idén för mig, så här jag tänkt, vad tänker du om det, och vad har du tänkt», för att förstå varandra. Sen pratade vi om allt möjligt och käkade fisksoppa. Jag kom ihåg att min känsla var att det här var ett riktigt samarbete från början, och inte bara ett konstigt möte i skogen och vi får se vad som händer. Utan jag kommer hit, och den mannen tar sin tid, jag sätter mig ner och berättar. Och på det sättet kändes det som – för det var väldigt mycket osäkerhet i projektet då, jag hade inte ens gjort Shelley, du höll på med «Bröderna Lejonhjärta», du var där och jag var här, alltså rent arbetsmässigt – kommer den här filmen att göras? Kan man hitta budget? Och då kändes det skönt att åka runt och titta på de här ställena, det kändes som vi kunde spika saker, den platsen och den platsen och den platsen… Jag tror jag var mest imponerad över att den skogen faktiskt fanns, den var fin, såklart, men mest imponerad var jag över att den fanns…

BORDER_by_Ali_Abassi_Still16Meta_Spark&Karnfilm_AB_2018 (1).jpg

I förordet minns författaren regissörens första intryck av skogen, vid nämnda möte:

«’Wow, alltså! Vilket ljus! Och de här stammarna!’
Jag tittar på de intetsägande granarna i området där vi brukar plocka svamp på höstarna. Jag kan inte se med hans ögon, men är glad över hans entusiasm över den skog som är en så väsentlig del av berättelsen. Jag tänker att Ali är en stadsmänniska och troligen inte van vid att se så här många träd på en gång.»

JAL: Precis. Jag menar, jag har varit där 40 gånger, det här är som vårt vardagsrum, och Ali var liksom «yeah».

Om man tänker på de utanförskap som är en så central del av dina berättelser, Gräns inget undantag, och sedan adderar med det utanförskap och den blick som Ali tar med sig in i berättelsen, bara som person med den där wow-känslan över skogen. Vad tror du det dubbla utanförskapet har betytt för den färdiga filmen?

JAL: «Det där kan jag svara på, riktigt. Därför att jag är en så okomplicerad människa… (vänder sig mot Ali.) Men alltså, jag tycker det är bra, Ali, jag är det, ganska i alla fall, mer okomplicerad än många.»

AA: Jag har fått en liknande fråga om John, vad är hans riktiga historia, är det något med hans barndom, vad har du upplevt, vad har du hört?

JAL: Frågar de dig om det?!

AA: Det hade varit en grej om jag gjort 99 filmer om gruppen och så en film om utanförskap. Men när jag tänker på det – Apocalypse now, Godfather, Pretty woman, osv. – det är till nittio procent filmer som handlar om folk som är utanför någonting. Är det för att vi alla haft en jobbig barndom eller är det för att filmmediet funkar på det sättet? Man vill ju uppleva vissa grejer utanför sin kropp och vissa situationer är väldigt tacksamma för det, rent dramaturgiskt, att du är för dig själv, utanför och så kommer du till ett nytt ställe.

JAL: Så här: vid en viss ålder, när man börja tänka, speciellt om man vill skriva, göra film, spela teater, dansa eller vad det är – då börjar man uppleva att man är ensam. Oavsett om man är en av de lyckade människorna eller inte, om man har det bra i gruppen eller inte, så tror jag att man börjar tänka, «jag är ensam, jag är inte del av de där människorna». Förnimmelsen av utanförskap är helt universell. Det är oerhört få människor som säger, «nej, det var bara kul hela tiden, jag kände mig aldrig utanför». Hur många säger det? Inte många.

Kärnan från novellen finns kvar i filmen, utan tvekan, men rätt stora friheter har tagits på vägen, inte bara i själva berättelsen utan också i inte oviktiga detaljer och karaktärers reaktioner vid särskilda tillfällen. Från ert första möte 2014 till att du, John, fick se en bild på Tina 2017, så hördes ni knappt av alls, förutom i samband med något kommenterat manusutkast. Ändå verkar ert samarbete både grundat och prestigelöst.

AA: Jag vet hur det känns att skriva nåt och göra en helhet. Jag tror ändå vi hade någon form av oskrivet avtal. Så länge jag håller mig nära kärnan, berättelsens dna, så kommer du inte gå ut och säga att det är skräp.

JAL: Om du till exempel hade sagt så här: «John, med tanke på den förra filmen, Låt den rätte komma in, så har jag bestämt mig för att göra Tina till vampyr i stället», då hade jag inte… Nej, men det är som du säger, så länge man inte ändrar historiens själva dna. Bortsett från polisspåret så tycker jag det är precis samma historia. Kärlekshistorien är densamma.

JAL: Om Ali hade gjort berättelsen precis som i novellen hade det nästan garanterat varit en dålig film, för då hade han inte haft sin egen känsla, sitt eget grundanslag, och det har han. Han har sina stämningar och då måste han förändra berättelsen, det går inte på annat sätt. Det är bara att acceptera, nu är det regissörens historia, och då måste man lita på honom. Sen har jag haft tur.

AA: Apropå ändringar, jag tror ibland att jag ändrar saker utan att riktigt veta att jag gör det. Ibland är det som en form av mental struktur som man satt upp för sig själv. Jag har jobbat med en del andra, författare och dramatiker, du är väldigt bra insatt i manusprocessen och också själva filmprocessen, du vet någorlunda vad de där stegen innebär och om du skulle gjort samma jobb, så skulle det haft samma steg, du blir inte chockerad.

JAL: Så länge det finns en enhetlig tanke, så länge det finns en tydlig bild vad regissören vill göra...

BORDER_by_Ali_Abassi_Still3Meta_Spark&Karnfilm_AB_2018.jpg

Ali, ändrade du mycket i manuset under inspelningen? Och beskriv Isabellas del i arbetet.

AA: Nej, inte mycket under inspelning men det var vissa grejer vi var tvungna att ta bort, som vi inte kunde filma.

JAL: På grund av budget?

AA: Ja, det kunde visa sig några veckor in i inspelningen, till exempel en flashback vi hade planerat med Vore. I en scen där de (huvudpersonerna) ligger och snackar med varandra efter de knullat, där han säger något om sin barndom, då skulle man få se en scen med en tioårig Vore. Man kan diskutera om det var en bra eller dålig idé, men fjärde veckan kommer vår line producer och frågar om «den där flashbacken, hur viktig är den egentligen? Den kostar väldigt mycket pengar, så viktig att du kan tänka dig att lyfta scen 128»? Såna grejer hände.

JAL: Det hade nog varit bra faktiskt, en kort återblick med Vore. Jag fattar att det inte gick, men det hade inte varit fel i rytmen. 

AA: Nej, det tror jag inte heller. Om samarbetet med Isabella: hon har en helt annan känsla för det mytologiska, folklore-delen, än vad jag har. Och hon har verkligen infört en emotionell trovärdighet, i vissa scener och dialoger är det särskilt tydligt. Vi jobbade sick-sack mycket, jag gjorde Shelley under tiden. Två tredjedelar av filmen hade jag filmen väldigt klar i mitt huvud. Och sen den sista tredjedelen var väldigt jobbig att lösa, vissa grejer i alla fall, det kämpade vi också i klipp med. Det handlade också om slutet i novellen, jag gillar det men jag kände inte att det skulle funka i filmen. Man kan inte bara skriva att det är slut, man måste komma dit genom att göra hela resan. Jag skrev en draft, så gjorde Isabella en, hon skrev även baklänges. Det var så mycket fram och tillbaka att att jag faktiskt inte kommer ihåg vem som skrev vad.

JAL: Jag tycker slutet i filmen är väldigt bra, och av allt det som är ändrat och tillagt så är jag allra mest förtjust i trollungen.

I novellen skriver du: «Om tillvaron är ett fängelse så finns det ögonblick i en människas liv när hon inser var just hennes väggar är placerade, var gränserna för hennes frihet går.»

Gräns, både novellen och filmen, handlar uppenbarligen om att sätta gränser, för andra och för sig själv. Tina är en rätt enastående rollkaraktär, som inte bara kan lukta sig till vad som är rätt och fel, hon tar sig också rätten, även om hon först och främst följer uppsatta regler, att agera subjektivt, sätta dit vissa, låta andra passera. Vad tänker ni om hennes förmåga?

JAL: Det roliga med Tina, och vad som är ironiskt med berättelsen och med henne som gestalt, är att hon bevakar, att hon upprätthåller ett rättssystem som egentligen inte hör henne till, som hon egentligen inte har med henne att göra, eftersom hon inte är människa.

AA: Precis. Och sedan, vad gör det med henne? Är hon en del av ett system eller är hon en tullhund? Hon är väldigt bra på det hon gör, men det betyder inte att systemet gynnar henne, eller att hon har en ideologisk övertygelse. Men hon har en känsla av att det finns rätt och det finns fel. Och det är det som är kärnan i henne, den stora frågan, för sig själv ska hon definiera vad det är att vara människa. Vad som är mänskligt är inte nödvändigtvis det att vara människa. Kanske en varelse kan vara mer humanistisk än en människa, även om en människa är mer mänskligt fysisk.

JAL: På det viset har Låt den rätte komma in samma tematik, kärleken ställer frågan på sin spets, vad kan jag acceptera, vad kan jag gå med på? För mig själv privat och även moraliskt på ett samhällsplan, som när Oskar tänker, «jag kan acceptera att det är en vampyr, men det är svårare att acceptera att det är en kille». Men till slut, ok, kärleken måste segra. Det är samma sak här. Tina tänker: «ok, han har gjort allt det här, han är en jävel men ändå så vinner kärleken förmodligen i slutändan». Det antyds i filmen men det är tydligare i novellen. Att kärleken segrar även om det är fult.

Berättelsens queerproblematik och minoritetstema, hur viktiga har de varit under arbetet?

JAL: Jag vet inte varför jag är så upptagen kring queer. Väldigt många av mina berättelser handlar om identitet, alltså då om att hitta sig själv, att förstå vem man är i denna värld och förstå hur man ska leva. Det sägs att man ska hitta sig själv, men tänk om man gör det då, och det är något fullständigt frånstötande man hittar, att ändå acceptera det och leva med det. Jag är inte specifikt intresserad av queerproblematik, utan av identitetsproblematik, där könet är en viktig del. 

AA: Det är ju samma sak med Eli i Låt den rätte komma in. Jag kan mer tolka det – är de människor eller inte, man eller kvinna – som en extra twist. Jag uppskattar att identitetspolitiken finns, att det inte sopas under mattan, men rent politiskt kan jag uppleva att det är lite dead end, för att det kan vara väldigt exkluderande. «Du vet inte hur det är att vara transmänniska så du kan inte spela en transmänniska, hur ska du veta vad jag känner.» Jag förstår poängen men det kan också bli väldigt tribal. Det jag tycker om i historien här, det är att Tina själv får välja sin identitet, hon får skapa sin identitet, hon får själv välja vem hon vill vara. Jag gillar tanken att identitet också är någonting som man kan bygga.

Av Jon Asp 31 aug. 2018