Harold Ramis «Caddyshack», med svenska titeln «Tom i bollen», hade premiär 1980.

Tom i bollen med perspektiv

«Däremellan fångar han insiktsfullt den populärkulturella förändring som ledde fram till att ett oerfaret gäng kokainister, som aldrig hade regisserat film, fick en säck Hollywoodpengar att spränga en golfbana i Florida för.»

Hynek Pallas zoomar in på Chris Nashawatys bok om «National Lampoon»-generationen på östkusten som bröt ny mark i humorfabriken i väst.



Den moderna filmlitteraturens viktigaste bok är Peter Biskinds Easy Riders, Raging Bulls från 1998. Jag vet – alla från akademiker till i boken intervjuade regissörer ogillar det påståendet. Men som filmstudent och kritiker i början på 2000-talet var det lätt att se vilken inverkan Biskinds bok fick på intresset för filmhistoria och dess koppling till samhället. «New Hollywood» blev ett begrepp som fortfarande är (över)betonat i populärkulturen. (Nyligen såg jag boken i hyllan, den enda om film, hos en framträdande svensk kulturmecenat.)

easy-riders-raging-bulls-e1388847388333.jpg

Det har kommit bättre böcker. Skarpare analyser. Smartare kopplingar mellan film och samhälle. Framför allt riktas blicken här, som i Glenn Frankels mästerliga High Noon från i fjol, på de mer allvarliga filmerna. Populärkultur är i dag helt accepterad som analysobjekt. Fast till och med hos Slavoj Žižek, som kan pressa filmdiskussioner ur en sten, saknas de moderna komedierna.

Så en bok om humor som utspelar sig samtidigt och efter Easy Riders, Raging Bulls fyller onekligen ett tomrum. Chris Nashawatys Caddyshack. The Making of a Hollywood Cinderella Story berättar dessutom om ett skifte i humorfabriken som blev lika avgörande för Hollywood och USA som när Robert De Niro drog skarpt mot sin spegelbild i Taxi driver.

Caddyshack. Jo, det är en bok om golfkomedin från 1980 som på svenska fick titeln Tom i bollen. Från en bakfull press-junket på en komediklubb i New York 1980 – där Caddyshacks producent Doug Kenney skriker till journalisterna att det är en förskräcklig film innan han däckar över bordet – backar Nashawaty bandet till Cambridge 1966 och studentredaktionen för satirtidskriften The Harvard Lampoon. Däremellan fångar han insiktsfullt den populärkulturella förändring som ledde fram till att ett oerfaret gäng kokainister, som aldrig hade regisserat film, fick en säck Hollywoodpengar att spränga en golfbana i Florida för.   

Nashawaty, mångårig filmkritiker på Entertainment Weekly, beskriver hur satirtidskriften National Lampoon (som en avknoppning till The Harvard Lampoon) föds och blir en succé. Under bland andra komikern Doug Kenney spottar man ur sig parodier på allt från Playboy till Sagan om ringen. Varför? Humorn tog lång tid att förändras i efterkrigsgenerationen. Även när det blev mörkare i samhället (och det började skildras på vita duken av det nya Hollywood) så dominerades komediscenen av äldre män som turnerade de «judiska alperna» (Catskills). I de trötta pappa-skämtens värld var det fortfarande 1950-tal.

Att analysera humor och dess ursprung – och varför den fungerar – är inte lätt ens i efterhand. Nashawaty fokuserar främst på Kenneys bakgrund. Det fungerar för att förklara hur det var att växa upp i en amerikansk medelklass på vischan i Eisenhower-erans «simpla» 1950 – och plötsligt befinna sig under hot om Vietnam, med Nixon i Vita huset och rockstjärnehippies som predikade fred.

national lampoon.jpeg

National Lampoon kom att attackera alla dessa auktoriteter. De var inte bara motkultur i betydelsen anti-Nixon. Satiren gav sig på demokrater, Vietnamveteraner och Bob Dylan. Den framgångsrika Broadway-showen Lemmings – John Belushis genombrott – gjorde slarvsylta av Woodstock. De gav sig på nostalgin: en av de bästsäljande böcker Kenney skrev (tillsammans med P.J O’Rourke) var The 1964 High School Yearbook Parody.

Ungdomarna slukade den antiauktoritära humorn. Och de absurda artiklarna, och snart sketcherna, talade till en gräsrökande kultur.

National Lampoon blev en magnet för begåvade men skruvade skribenter. När de utökade till radio och Broadway drog man snabbt till sig en ny generation skådespelare från improvisationsteatern The Second City i Chicago (och dess syskonscen i Toronto). För att förklara vilket inflytande tidningens krets kom att få räcker det att lista några av namnen: Bill Murray, Ivan Reitman, Harold Ramis, Gilda Radner, Christopher Guest, John Belushi, Dan Akroyd, Chevy Chase, Brian Doyle Murray.

Det var en komedi för östkusten – «alltså smart» som Chase säger i Nashawatys bok – som tog omvägen till Hollywood via tv. I mitten på 1970-talet var televisionen fortfarande en generation efter. Underhållningen om lördagskvällarna var samma som 1962, med Johnny Carson bakom skrivbordet på The Tonight Show. Det ändrades när tv-nätverket NBC vågade satsa på ett nytt format med sketcher och samtida gäster. Det skulle bara dröja en säsong innan Saturday Night Live hade slungat sina största stjärnor rätt in i drömfabriken.

chevy-snl.jpg

Animal House (Deltagänget), med manus av Kenney och Ramis, kom att regisseras av en annan oprövad humortalang – John Landis. Med Belushi som den supande, spyende och frossande Bluto, en roll som passade den fysiske skådespelaren perfekt, var det ännu en historia om auktoritetsuppror (studentföreningen mot rektorn). Efter premiären 1978 blev Deltagänget tidernas mest inkomstbringande komedi, varpå både collegefilmen och en komisk genre som byggde på chockeffekter i form av äckel föddes.

Hollywoods reaktion var omedelbar: alla som hade haft något med Deltagänget att göra (och fler än så) fick fria händer. Inom kort var Landis igång med Blues Brothers, ett annat gäng gjorde Titta vi flyger! – och nere i Florida samlades några av världens största komiker runt Ramis på en golfbana.

Caddyshack var även den född ur auktoritetstrots. Bill och Brian Doyle Murray och deras sju syskon fick tjäna sin veckopeng genom att arbeta som caddies på golfbanorna i Illinois. Manuset med sin klasskrigstematik mellan golfbanans gamla pengar, nyrika och arbetsmyrorna är pepprat med anekdoter från familjen. I slutändan var det också dessa snarare än någon handling som bestod. Filmen syddes i stället ihop i klipprummet med hjälp av en irriterande gnagare som saboterar för golfarna.

caddyshack_-_h_-_1980.jpg

Ramis hade nämligen aldrig regisserat en meter film. Och det blir en styrka för Nashawaty som därmed kan berätta om filmskapandets alla detaljer utan att det blir tråkigt. Han kan fokusera på allt som kan gå fel, och de som får uppfinna sätt att rädda filmen. Nashawaty besitter nämligen den ovanliga kritikerförmågan att vilja förstå filmapparaten – dess ekonomi, distribution och hantverk – dessutom utan att tappa sikte på hur den hänger ihop med sitt uttryck. Det hjälper att hans passion för 1980-talsfilmens humor märks på varje sida.

Här beskrivs hur erfarna klippare bygger en tråd kring de improviserade scener som Chase, Murray och den äldre stå-upp-komikern Rodney Dangerfield skapat utan manus. Den nya specialeffektsindustrin som blommar efter Star Wars innebär att man i efterhand för en smal summa pengar kan skapa jordekorren som förstör golfbanan.

Det ger även möjlighet att berätta om birollsgalleriet i Hollywood. Bolaget United Artists konkurs ger svallvågor som skapar nya aktörer – som i sin tur rider till toppen på de framgångsrika komedierna. Historien om hårfrisörskesonen Jon Peters låter som en skröna ur en Tom Waits-låt (och är kanske det). Men Peters går från att livnära sig på att färga könshåret på prostituerade till att bli ihop med Bette Midler och skapa ett produktionsbolag. Han tar sig an Caddyshack. Några år senare producerar Peters Rain man och styr Sony.

Det var utan tvekan en grabbig miljö med mycket sexistisk humor och pruttskämt. I Caddyshack-boken finns god grund för den som vill förstå det hårda bakslag som uppstår när nyinspelningar på Ghostbusters får kvinnlig besättning: de här filmerna var länge kodade för en pojkpublik. Nashawaty beskriver hur det återspeglade sig på inspelningar. När Hollywood-studion visste att en kvinna skulle göra en scen topless, lät de Playboy skicka en fotograf utan hennes vetskap. Men skådespelerskan Cindy Morgan (som filmens sexobjekt) vägrade och fick ovanligt nog stöd av Ramis. Regissören tömde rummet på onödigt folk, och männen som var kvar tog i sympati av sig på överkroppen. Peters hämnades genom att inte bjuda Morgan på premiären.

Fast detta betyder inte att det saknades sofistikerad och intelligent humor från första stund. National Lampoon kom att leda till fysiska äckelkomedier, men tidskriften och dess avknoppningar fostrade även John Hughes – som skulle snurra till tonårskomedierna med existentiell angst.

Kanske beror det på ett mörker som var påtagligt, och som Nashawaty hela tiden återvänder till. Han överdriver inte det krig som de flesta här lyckades tjata sig ur (Chevy Chase fick frisedel för att han påstod sig ha «homosexuella tendenser»), men dess konsekvenser finns i kulissen. Oftare finns här historier om mobbning och utanförskap som aldrig släpper. Döda syskon (som Kenneys bror). Eller Ivan Reitman; född i Tjeckoslovakien med föräldrar som överlevt koncentrationslägren fick familjen fly stalinismen. 

Det är uppenbart att humorn också är en besvärjelse för att hålla demonerna borta. När det inte räcker, och de unga männen blir svårt rika, går de hastigt in i dåtidens grasserande kokainepidemi. Det genomsyrar boken, men även här imponeras jag av Nashawaty. Det är tragikomiskt skildrat men inte storögt, alltid med blicken på konsekvenserna fast utan att blunda för den kreativa roll droger ibland hade. Det var aldrig en bisak utan påverkade hela den amerikanske underhållningsindustrin.

blues-brothers-john-belushi-dan-aykroyd.jpg 

Mellan Blues Brothers och Caddyshack stod till exempel en inofficiell tävlan om vilka som festade mest. Belushis groteska missbruk dubblerade budgeten för Landis film. Den 5 mars 1982 skulle han hittas död i en överdos på legendariska hotellet Chateau Marmont i Los Angeles efter en festnatt med bland andra Robin Williams och Robert De Niro. Och det billiga, potenta kokainet i Florida präglade Ramis inspelning.

Den efter ett mångårigt kokainmissbruk allt mer slitne Doug Kenney – nyckelfigur bakom en komisk revolution – gick in i en svår depression när han trodde att Caddyshack skulle mötas av en axelryckning. Han reste direkt från pressvisningen till Hawaii där han ramlade eller hoppade från en klippa.

Doug Kenney fick aldrig se hur hans skapelse blev en citatvänlig kultfilm och hur hans vänner fram till Måndag hela veckan 1993 dominerade amerikanska filmkomedier.

Och vad världen skrattade åt.

Av Hynek Pallas 22 aug. 2018