Natt och dimma

Ur Alain Resnais «Natt och dimma» (1956)

Natt och dimma

Alain Resnais film är en evig påminnelse om att kampen mot ondska aldrig får upphöra – och att konsten kan vara en del av den.



«Den ädlaste och mest nödvändiga filmen som någonsin gjorts», har François Truffaut beskrivit den. Nyligen visade Cinemateket i Stockholm Alain Resnais Natt och dimma från 1955 (som förfilm till regissörens Hiroshima – min älskade). Det är en fasansfull film – men en film som man aldrig kan få nog av, som man måste återkomma till. En drygt 30 minuter lång panorering över förintelsens helvete, stillbilder och rörliga bilder från arkiven, sakligt återgivna utan sentiment, den första dokumentärfilmen om andra världskriget, alltjämt den främsta i sitt format.

Manuset skrevs av Jean Cayrol, som själv varit internerad i koncentrationsläger; den fort ikoniska musiken av Hanns Eisler, med Georges Delerue som orkesterledare. Även Chris Marker fanns med på ett kreativt hörn, och det märks, antingen genom avtryck satta eller intryck tagna för sina kommande filmer, Terrassen inte minst.

Nuit et brouillard i original, efter tyskans nacht und nebel först hämtat från latin – som kom att bli symbolen för miljoner judar som arresterades och anlände till lägren under skymning, allt därefter anonymiserade och ibland märkta «NN». Människor över hela Europa som ryckts ur sitt sammanhang, deporterats i tåg med låsta dörrar, hundratals i varje vagn.

Nuit et brouillard.jpg

«Varken natt eller dag, bara hunger, törst, kvävning och galenskap.»

För att ta del av en helt ny värld, städer som inrättas med avgrundsdjupa hierarkier, kroppar som plågas, skördas och småningom staplas i högar – Himmler som kräver ytterligare effektivisering, Zyklon B kommer till. Fångar som försöker överleva på andra fångars bekostnad, andra som hjälper personer i värre nöd. Människor som försöker underhålla själen: plitar ner drömmar för att hålla minnet igång, tillverkar föremål, organiserar sig politiskt. Motståndskraften måste ha varit svindlande.

Resnais film börjar och slutar på brottsplatsen decenniet efter krigsslutet – då gräset åter slagit rot – som för att påminna om vad vi aldrig får glömma. «I dag har gravarna fyllts av sumpmarkens vatten som är lika kallt och grumligt som vårt dåliga minne», heter det i Michel Bouquets berättarröst.

Ofta talar bilderna för sig själva, andra gånger understryks de av texten. Här ryms till och med viss humor: byggnationer i alla möjliga stilar duger – alpstil, japansk stil, utan stil… Även ironi, om än gravlik: noga arkitektritade portar avsedda för människor som bara ska passera dem en gång… Det är knappast stilgrepp som gör våld på historien, bara små medel som gör det outsägliga lite mindre oåtkomligt, lite mer personligt; en påminnelse om att även objektivt hållna observationer kräver ett subjekt, eller flera.

Vilken film skulle man hellre rekommendera en medmänniska – en myndig person som inte tidigare sett den eller den tonåring i färd att fördjupa sin kunskaper om förintelsen? En halvtimme omöjlig att värja sig för, än mindre invända mot. Ett verk som på ett existentiellt plan skulle visa sig svårt att överträffa, även om Alain Resnais kom långt just i Hiroshima - min älskade, med förlaga och manus av Marguerite Duras en sällsynt vacker kärlekshistoria om ett «omaka» par i sviterna av atombomberna. Resnais skulle aldrig bli lika politisk igen, som under detta 50-tal, men genom hela sin långa karriär behöll han sin konstnärliga värdighet, varierade uttrycken och förnyade sig, med tyngd och lätthet, avantgardistisk och mer allmängiltig, poetisk och populär, genom att utforska den moderna själen i olika sammanhang och konstellationer. När han dog 2014 var det en av efterkrigstidens främsta filmskapare som gått ur tiden. Hans filmer har en sällsynt förmåga att lämna bestående intryck hos åskådaren. Här finns inga spår av likgiltighet.

Alain-resnais.jpg

I helgen gästspelade den fransk-vietnamesiska uppsättningen Saigon på Bergmanfestivalen på Dramaten i Stockholm, en föreställning som inte heller borde lämna någon likgiltig. Pjäsen, som hade världspremiär vid teaterfestivalen i Avignon förra året, skildrar sällan skildrade historier om generationer av välintegrerade vietnameser, med start i andra världskriget till Paris på 90-talet. Ett tiotal skådespelare på scen ger kropp och röst åt de vietnameser som lämnade Indokina efter landets självständighet (så kallade viet-kieu) för en exil i Frankrike, men även åt de återvändande fransmännen. Såren och trauman pyr under ytan. Det blir många hopp framåt och bakåt i tiden, som för att visa hur det förflutna, inte nog bearbetat, också präglar nuet, olika rotlösa identiteter.

saigon.jpg

På restaurang Saigon, som utgör den överväldigande scenfonden under hela pjäsen, spills många tårar, men mest i köket, nattetid efter gästerna lämnat. Det är genom sentimenten som pjäsen hämtar sin näring och kraft. Det börjar och slutar i tårar, men det är tårar med nyanser. Om utsatta och hårt kolonialiserade människor som undertryckt sina känslor, undvikit ämnet, varit upptagna med att sova och äta och arbeta – kort sagt uthärdat i en alldeles egen stolthet, märkt av förtryck genom sekler, misshandlade av många västerlänningar. Hellre än att tala brister de ut i sång, på vietnamesiska, senare på franska (för att ta sig uppåt) och slutligen på engelska (inrättade i den senaste kulturimperialismen).

saigon_jeanlouisfernandez_6.jpg

Många oförglömliga filmer har gjorts om och i sviterna av det «visuellt spektakulära» Vietnamkriget, företrädesvis testosteronladdade amerikanska filmer med klart övervägande amerikanskt perspektiv (Apocalypse now, Deer hunter, Full metal jacket, Plutonen). Men när det kommer till de verkliga offrens perspektiv är det sämre ställt. Det är därför ett verk som Saigon blir så särskilt välgörande (man förstår varför många producenter vill lägga sig vinn om filmrättigheterna – här finns många kvaliteter som gjorda att överföra till vita duken).

Kulturkrockar och språkförbistring tycks prägla allt. Ju mer som söker förklaras desto mer verkar avstånden mellan människor öka. När den franska överklasskvinnan, för att lätta på sitt dåliga samvete, slutligen går med på att berätta för den vietnamesiska restaurangägaren, hon som redan spillt flest tårar, om att kvinnans son som tagit värvning under andra världskriget hamnat på en vapenfabrik som sedermera sprängts i luften av tyskarna, når föreställningen sin känslomässiga klimax. Det är mästerligt iscensatt och agerat – teater när den som allra mest angelägen.

Efter att ha sett Saigon tycker man sig veta, kanske inte så mycket mer om det historiska förloppet, men om människorna som genomlevt händelserna. Man tycker sig bättre förstå såväl deras kroppsspråk som det bildspråk som omger dem. Föreställningen svartmålar inte, hänger inte ut, utan gestaltar med utgångspunkt i känslor och drar sig inte för att visa hela det potentiella cirkelförloppet; att förövaren, det privilegierade kapitalisten, många decennier och många floder av tårar senare, också kan komma ur det «egna lägret» – den utsatte som, kanske utan att helt förstå vidden av sina handlingar, skändar andra.

Detta obestämda som redan berättaren i Natt och dimma vidrör, när han avger sista orden i filmen och kameran panorerar över lägrens lämningar.

«Nio miljoner mötte döden i detta landskap. Vem bevakar nu tornet för att varna oss för nya bödlar? Skiljer sig deras ansikten från våra? Bland oss finns kapos, lägerchefer på nya poster och okända angivare. [… ] Vi låstas tro att det hör till en svunnen tid och ett enda land. Vi undviker att se oss om och låtsas inte höra de oupphörliga skriken.»

Av Jon Asp 6 sep. 2018