SFI:s signalfel stoppar utvecklingen av svensk film

Ur filmen «Journalfilm – svensk järnvägstrafik» (1943) © Svenska filminstitutet

SFI:s signalfel stoppar utvecklingen av svensk film

«Hur ska man kunna motivera skattelättnader för en filmproduktion som främst finansieras med momshöjningar, som inte ställer några motkrav på de stora aktörerna [...] men som glatt delar ut mångmiljonbelopp för att allmänheten ska kunna fortsätta frossa i våra folkparkshjältar i den permanentade avdelningen för 'god publikfilm'».

Jon Asp undrar varför Filminstitutet fortsätter stämpla ren kommers som kvalitet.



Häromveckan offentliggjorde Filminstitutet de senaste produktionsstöden till svensk film. Här utgick bland annat marknadsstöd till Tomas Alfredsons nyversion av Jönssonligan (8 miljoner) och Jane Magnussons dokumentär om Hasse & Tage (1,35 miljoner) – «kvalitetsregissörer» med mer publika filmer än vanligt. Den omskrivna Tomas Ledin-musikalen, En del av mitt hjärta, fick fyra miljoner i marknadsstöd och hela sex miljoner i produktionsstöd, alltså konsulentstödet ämnat för kvalitet.

Ledin.jpg

Ena stunden antyder Anna Serner, som POV tidigare rapporterat om, att potten för biopics är fylld: «När jag står på vår höstpresentation och påpekar att nästan alla filmer som har premiär är bio-pics […] signalerar jag också att filmskapare kanske har större chans att få pengar om de inte väljer att gå den vägen.» Detta på Serners blogg (17 aug). Och i nästa stund delar SFI alltså ut kvalitetsstöd till ett projekt i en snarlik genre – och minst lika kommersiellt som till exempel filmen om Ted Gärdestad från början av året – en romantisk musikalkomedi som i Mamma Mias fotspår ska förvalta Tomas Ledins låtskatt.

Låter det som ett projekt som bäst behöver medel från en redan begränsad kvalitetsbudget – som har konstnärlig angelägenhet, internationell potential och är så obskyr att den måste finansieras genom den höjda biomomsen?

Efter kritik mot Filminstitutet, främst om ökad makt och styrning, slår vd Anna Serner ifrån sig, samtidigt som hon medger dess stora makt och styrande inverkan. Men den viktigaste kritiken mot SFI handlar inte om eventuell ideologisk påverkan, identitetspolitik eller vem som tar besluten. Utan om de beslut som tas – att filmpolitiken trots slopat avtal (och automatstöd) bara blir mer och mer bransch- och marknadsvänlig.

Marknadsstödet tillsammans med det publikrelaterade stödet, utdelat efter prestation på en biomarknad som bestäms av amerikanskt innehåll och kinesiska ägare, uppgår i dag till totalt 108 miljoner kronor. Medan övriga 72 konsulentmiljoner är ämnade för kvalitetsfilm med konstnärlig verkshöjd och med chans att nå utanför landets gränser. Om man räknar in andra rent kommersiella projekt som sedan filmavtales upplösning kvitterat ut pengar från denna  pott – såsom Ted – för kärlekens skull 5 miljoner, Vilken jävla cirkus 6,5, All inclusive 9, Monky 11, för övrigt med samma producent som till Ledin-musikalen – återstår bara lite drygt halva stödet till den konstnärliga filmen, ungefär en femtedel av det totala produktionsstödet.

ted.jpg

På nämnda höstpresentation flaggade Film- och producentföreningens vd Eva Hamilton för att riksdagspartierna är överens om skattelättnader för svensk filmproduktion, med modell från andra länder, för att stimulera privata finansiärer och uppmuntra andra filmvägar. En rimlig utveckling, dock med betydande reservationerna utfärdade.

För hur ska man kunna motivera skattelättnader för en filmproduktion som främst finansieras med momshöjningar, som inte ställer några motkrav på de stora aktörerna (från biografägare till bredbandsbolag till producenter med omvittnat höga overhead – parter som samtliga kan casha in på subventionerna), men som glatt delar ut mångmiljonbelopp för att allmänheten ska kunna fortsätta frossa i våra folkparkshjältar i den permanentade avdelningen för «god publikfilm». SFI verkar uppenbarligen främst i egen nytta, för makten och för budgeten. Kassakorna ska säkra den svenska publikandelen och att filmen förblir en folklig angelägenhet med jämställdhet som alibi för byråkratisk styrning.

Häromveckan publicerade den avhoppande filmkonsulenten Calle Marthin, på sin Facebook-sida, ett inofficiellt försvarstal för sin arbetsgivare, ett inlägg som Anna Serner fort lät publicera på sin blogg. Helt säkert har Marthin gjort viktiga insikter under sina år på SFI men främst vill han förstås vårda sina relationer i branschen, innan han går vidare till chefsposten på Nordisk film. Marthin skriver bland annat att produktionsbeslut i praktiken inte ligger hos tjänstemännen utan hos filmskaparna själva, som trots att de jobbar hårt generellt söker med för dåliga projekt.

Det kan mycket väl vara så, att nivån sänks under rådande klimat, när filmare närmar sig SFI med en marknadsanpassad föreställning om vad de tror kan få stöd hellre än att utforska idéer som de verkligen tror på. Som SFI fortsätter ta det ena orimliga produktionsbeslutet efter det andra, på tvärs mot stadgarna och på tvärs mot all anständig kulturpolitik, vore det knappast konstigt, bara högst olyckligt.

Regeringen sade upp filmavtalet «för att få bättre förutsättningar att utveckla en nationell filmpolitik som stärker utvecklingen och tillgången till svensk film». Filminstitutets återkommande signalfel stannar snarare upp utvecklingen av svensk film. Och de statliga filmmedlen undergrävs i en tid och i ett klimat när vi som bäst behöver dem.

Av Jon Asp 6 sep. 2018