Venedig flödar av amerikanskt testosteron

John C Reilly som «hired gun» i Jacques Audiards «The sisters brothers» © Shanna Besson

Venedig flödar av amerikanskt testosteron

Charlotte Garson ser Venedig flöda över av välbeprövat amerikanskt testosteron: bröderna Coen, Ryan Gosling som Neil Armstrong, Bradley Cooper som «true blue American» (med Lady Gaga), samt flera européer som vänt blicken över Atlanten.



Ett bra skäl att besöka Venedigs La Mostra, trots dess nästan toxiska testosteronnivå (en enda kvinnlig regissör i tävlan, något den samlade internationella kritikerkåren rapporterat om sedan programsläppet) var den påtagliga frånvaron av amerikanska prestigeproduktioner vid den senaste Cannesfestivalen. Van värd för blockbusters och förtjust i stjärnor med bred appeal (Lady Gaga förklädd som en rosa flamingo i regnet), överträffar «Lagunen» sig själv i sin 75:e upplaga genom att mönstra såväl de senaste filmerna av bröderna Coen och Damien Chazelle som den allra första i regi av Bradley Cooper (tillika huvudrollsinnehavare samt medproducent och medkompositör till A star is born). Även grekerna (Lanthimos med Emma Stone i The favourite), italienarna (Guadagnino och dennes remake av Suspiria) och fransmännen (Audiard hos cowboysen i The sisters brothers) har valt stjärnor made in USA.

gosling.jpg

Knappast finns det ett mer kärt amerikanskt ämne än Damien Chazelles: de första stegen på månen, genom ett hårt kämpande NASA tagna före ryssarna. Den öronbedövande och fysiskt påfrestande inledningen av First man är vilseledande; när Chazelle flera gånger återkommer till det sensationella som utspelar sig i cockpiten till olika amerikanska rymdfarkoster, är det för att kunna närma sig hjälten med en sensorisk intimitet. Genom att behandla ytan av Ryan Goslings ansikte som en skör stjärna utforskar filmen innanmätet på en pappa som förlorat sin tvååriga dotter i cancer och bestämt sig för att anta en professionell och fysisk utmaning. Chazelle rör sig inte långt från tidigare tematik, den masochistiska uthålligheten hos den talangfulle trumspelaren i Whiplash (2014) och motsvarande hos den klassiska jazzälskaren i La La Land (2017); regissörens kamera söker efter det som rör karaktären på djupet, en strävan som riskerar att ske på övriga gestalters bekostnad.

Regissören har emellertid ett rymdäventyr att förse Universal med, och det är inte utan att uppgiften utförs lite som en läxa i skolan. Vid det tillfälle då Armstrong placerar den döda dotterns lilla armband på månens pulverformade yta, ersätts den existentiella avgrunden av ett psykologiserande som reducerar dramat. Under tiden behandlas frågan om det absurda i denna mycket kostsamma rymderövring högst flyktigt, för att snart överges helt – Vietnamkriget är knappt att uppfatta som det flimrar förbi på en tv-skärm i bakgrunden. Den första mannen är en everyday man, som redan som liten pojke har blicken stadigt riktad mot himlen, uppmuntrad och skyddad av hemmafrun till mamma. Med rymdfarkosten återgiven som i en livmoder stiliserade Alfonso Cuaróns Gravity «världens ursprung» och skildrade barnets sorg på ett mer besjälat sätt, därtill befriad från biopicens skyldigheter.

Man måste vända sig mot en remake av en film som redan gjorts flera gånger (den mest kända av George Cukor i 1954) för att hitta en «first man» som är mer övertygande: till den ännu mer klassiska A star is born. Den börjar dock i samma konstaterande: hjältarna är inte hjältar i egna ögon. För Jackson Maine (Bradley Cooper), född i Arizona till en sextioårig pappa och en tonårig flicka död i barnsäng, är på sitt sätt en American Adam. Berömd i musikerkretsar företar han sin alkoholhaltiga bana utan att bekymra sig nämnvärt om hur han framstår. På scen gör han ett starkt avtryck, om än föga originellt, som Cooper sjunger själv, med liveljud. Laddad med stereoider avspeglar rollkaraktären filmen i sig, rik men anspråkslös, välgjord – den drar sig inte för att skildra de genomsnittliga. Ally, en italiensk-amerianska som sjunger på en transklubb på kvällarna och hatar sitt day job, är också tillräckligt «genomsnittlig» för att den tappre musikern ska kunna springa in i henne en kväll.

true-blue.jpg

Bradley Cooper spelar med framgång på sin fysik av alldaglig skönhet – true-blue American – och hittar i Lady Gaga sin kvinnliga motsvarighet, tillräckligt «osnygg», som Ally uttrycker det, för att producenterna aldrig ska ha trott på hennes stjärnpotential. Berättelsen i A star is born är välbekant; upp- respektive nedgångar i en relation som präglas av symbios och svartsjuka på samma gång. Coopers version, som skildrar en artists förvandling från songwriter med kraftfull röst till gudinna i MTV:s fack för sexy-trash, har förtjänsten att inte moralisera. Moralen är banal – hämta inspiration inifrån och investera din själ – men det är också för att filmen är ett komplett lovsång till det banala, medan First man «förmänskligar» sin hjälte utan att dekonstruera den politiska fabrikationen. A star is born betyder förstås A star is manufactured, och Cooper betraktar fenomenet, i valet av en medialt omsusad popdrottning i huvudrollen, med en klarhet som anstår kvällens rusiga tillstånd. Visserligen rymmer inte porträttet av paret det djup som finns i Martin Scorseses New York, New York (filmens «hemliga» remake där Liza Minnelli gick i sin mamma Judy Garlands fotspår), men Coopers och Lady Gagas italiensk-amerikanska arv möts i stjärnans diskreta självdrift: hon vet att hon är en produkt – och att alla (liksom hennes mamma) har talang.

På sitt alltjämt pastischartade vis pläderar även bröderna Coen för en «miljö» med ett visst mått av medelmåttighet. Producerad av Netflix (som har lovat att ta upp filmen på bio) verkar deras antologi av små berättelser från det avlägsna väst avsedda för tv, länge undangömda längst in i skrivbordslådan. I den första delen av The ballad of Buster Scruggs rider Tim Blake Nelson in i en fullfjädrad västernmusikal – bluegrass-ballader och döda kroppar som staplas på hög.

42913-The_Ballad_of_Buster_Scruggs_-_Coen_Brothers (1).jpg

Döden står på agendan i samtliga berättelser. Placerad i fören till en diligens slår den sista berättelsen in den definitiva spiken i kistan, som för att få ett slut på skrattet från den inledande pastischen. Denna Stagecoach i miniatyr fullbordar också en indirekt hommage till John Ford – den shakespeareska sekvensen i Laglöst land (My darling Clementine) och Debbie som indiankvinna i Förföljaren hemsöker filmens vackraste partier.

Skådespelaren John C Reillys val, efter klarerade rättigheter till romanförlagan, att uppdra Jacques Audiard att regissera västernfilmen The sisters brothers överraskar vid en första anblick. Faktiskt verkar Audiard lika glad som bröderna Coen i att exponera kroppar söndertrasade av kulor, så till den grad att han inleder filmen med en dånande shootout: två hired guns (Reilly och Joaquin Phoenix) som skjuter ner samtliga husets invånare för att försäkra sig om att nå det enda målet. Här finner Audiard en tematik som han är välbekant med: förhållandet mellan sönerna till en monstruös fadersfigur (Mitt hjärtas förlorade slag, En profet). På vägen träffar mördarna två intellektuella i färd att erövra väst, en guldgrävande kemist och detektiven som förföljt honom.

Det är synd att dessa rollkaraktärer inte blir mer än förevändningar för att bekräfta den fascination för styrka och virilitet som finns redan i Audiards tidigare filmer. När regissören i intervjuer citerar Mannen som sköt Liberty Valance, standardverk om våld som ligger till grund för den amerikanska «civilisationen», gäller det att inte missta sig: det finns inget mindre fordskt än denna typ av film, som avvisar det problematiska förhållandet mellan våld och lag, mellan skrift och handling, för att slutligen inordna sig, inte utan talang men med viss bekvämlighet, i filmens nedärvt muskulära ådra.

I ljuset av dessa blockbusters får Roberto Minervinis What you gonna do? When the world’s on fire ett asketiskt utseende. Dess medverkande, Judy Hill och Kevin Goodman (av indianstammen Flaming Arrows) likväl som tonåringen Ronaldo och dennes lillebror Titus, tycks genomleva erfarenheten på röda mattan och hedersbetygelserna som en hallucination – för dem inleddes arbetet med regissörens «konversationer» 2015. What you gonna do ? When the world’s on fire växlar mellan fyra situationer i olika gemenskaper i den amerikanska södern, märkt på en gång av de katastrofala ekonomiska följderna av Katrina och de rasistiska och våldsamma polismorden som drabbat svarta.

43433-What_you_gonna_do_when_the_world_s_on_fire_-_Roberto_Minervini___Okta_film__Film_Still___3_ (1).jpg

Denna parallella struktur växlar mellan det enskilt intima (brödernas vandringar i området, under viss uppsikt av modern) och det militanta kollektivet (en del av Black Panthers). Minervini, som filmar i svartvitt, överträffar den något konstgjorda uppställning som genomsyrade The other side (2015), hans föregående film som ägnades åt marginaliserade gemenskaper med vita amerikaner i södern. I en flödande hybridform som inte väljer mellan observerande dokumentär, kollektiv film och intervju, lyckas han artikulera det etnografiska och politiska utan att «exploatera» de medverkande: det är de som får sätta ord på sin tillvaro och sitt tillstånd, deras utsatthet över sekler som fortsätter hindra dem från att frigöra sig. Materialet är rätt starkt, våldet flödar över, liksom motståndskraften. Oavsiktligt erbjuder Minervini genom denna film, med titeln hämtad från en gospel, ett ordentligt motgift till Spike Lees glittriga Blackkklansman – manekeistisk och retro.

(Övers. från franska Jon Asp)

Av Charlotte Garson 6 sep. 2018