Söta pojkar knarkar också

Scanbox Entertainment

Söta pojkar knarkar också

Knark som korrumperar från väst till öst, från oscartippade «Beautiful boy» med Steve Carell och Timothée Chalamet till Brillante Mendozas senaste Manila-skildring, «Alpha, the right to kill».



Timothée Chalamet besjälade ett av förra årets mer passionerade dramer, Call me by your name, i rollen som ung sökande flick- och pojkfavorit i en mer än lovligt patriarkal coming of age förlagd i eurokitschig barockmiljö. Ett präktigt genombrott, minst sagt, även om Chalamet knappast var oprövad tidigare. Efter en begränsad biroll i Greta Gerwigs Lady Bird står nästa huvudroll för dörren: som villrådig meth-beroende i Felix van Groeningens första film på engelska, med titeln Beautiful boy, som om hela idén vilade på den bildsköne skådespelarens medverkan.

Den andra huvudrollen görs av Steve Carell, frånskild pappa med barn i nytt förhållande som försöker få den utflyttade sonen på bättre köl, denne dropout som efter år av experimenterade med droger helt checkat ut från vardagens jordnära bekymmer. College, skrivarskola – han prövar det mesta men inget fyller honom som drogerna, crystal meth inte minst.

chalemet.png

Ja, söta pojkar knarkar också. Filmen, baserad på en bästsäljande biografi, kommer inte så mycket längre än sin första tagline. Det här en uppvisning i välbekanta symptom för beroende och medberoende. Sonen som går allt djupare i drogerna, repar sig någorlunda, faller åter, repar sig, håller föredrag, testas åter. Pappan, ställd inför «varje förälders mardröm», gör allt vad han kan för att hjälpa, från att skicka pengar (!) till att företa grundlig research långt utanför brukliga domäner – båda gånger lika välmenande, hela tiden mer och mer desperat.

Nutidsramen varvas med flera ömt gestaltade hågkomster, minnen av bättre tider: ett bröllop, en bar mitzva, stunder med pappa och son i harmoni – vad hände liksom? Arrangemanget ackompanjeras av ett välkänt låtregister från då till nu: vaggvisan «Beautiful boy» är den minst kända; Neil Youngs «Heart of gold» en av de mest talande.

Regissören är belgare men produkten är amerikansk alltigenom. Felix van Groeningens lokala The broken circle breakdown oscarnominerades 2014. Beautiful boy fick världspremiär i Toronto, på presskonferensen i San Sebastián talar regissören om filmen som en hjälpande hand till misströstande föräldrar, vi måste börja prata om problemen. Filmen är mörk men hoppfull och med plats även för viss fars. Efter många bedrövelser och ännu ett återfall kastar Steve Carells sin mobiltelefon i trädgårdens buskage, för att i nästa klipp genomsöka samma hägnad på alla fyra. Skratten går höga i salongen.

Carell annars i väl ansat skägg, Chalemet med sprucken röst och i stickad mössa med öronlappar: två skådespelare på spaning efter Oscar men det är knappast några rollprestationer att skriva hem om.

ssiff27959_ALPHA__THE_RIGHT_TO_KILL (1).jpg

Från detta västerländska drama om drogernas fördärv till fjärran öster, där en annan typ av knarkskildring äger rum iAlpha, the right to kill. Filippinernas sämre gator är fullständigt dränerade i droghandel, kurirer som löper, rullar på hjul (spädbarn med blöja) och flyger i högan sky (duvor) i alla riktningar, medan polisen med olika gränsposteringar och insatsstyrkor försöker stoppa de minsta partierna såväl som de allra största spelarna, om än inte obenägna själva att tjäna en extraslant på kuppen.

Brillante Mendoza återvänder till de gator som genomsyrat flera av hans senaste filmer – storstadsslummen i Manilla – med rått filter och opolerade kamerainställningar. Ma' Rosa tävlade i Cannes 2016 och Jaclyn Rose vann skådespelarpriset. Till den nivån når inte Alpha, the right to kill, mer schematisk i sin sociala skildring, rätt förutsägbar i sättet att understryka allenarådande korruption.

Men trots onödigt eftertryck i vissa nyckelscener förmår regissören ännu en intressant och rätt spännande skildring över drogernas infernaliska ekosystem, där människor från olika skikt och på olika positioner tycks mer eller mindre dömda att bidra – i en film som inte dömer någon part (i alla fall inte helt) utan indirekt uppmanar åskådaren att fördjupa sig i landets politiska situation.

Av Jon Asp 3 okt. 2018