Konsten att klippa navelsträngen

Tomas Bannerhed och Jonas Hassen Khemiri aktuella med nya romaner © Sofia Runarsdotter och Pierre Björk

Konsten att klippa navelsträngen

I sina nya romaner skildrar Tomas Bannerhed och Jonas Hassen Khemiri ensamma storstadsmän som krisar med bagage – föräldrar fast i det förflutna och som spökar även i barnens nya relationer.



Båda har vunnit August, en med sin förra roman, den andre redan med sin första. Båda har fått sina debuter filmatiserade. Båda frontar i sina senaste verk med ensamma män i undre medelåldern som krisar mot fonden av föräldrarnas psykiska ohälsa – trots ständiga försök till frigörelse gnager det dåliga samvetet i huvudpersonerna. Båda böckerna utspelar sig, möjligen som ett annat slags symptom över litteratursverige, till största del på Södermalm med närförort.

POV_böcker.jpg

Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen är en lätt och ledigt konstruerad relationsroman, mindre elaborerad än författarens tidigare verk. Berättarjaget är en föräldraledig storstadspappa vilse mellan blöjbyten och futila försök till självförverkligande. Romanen har en både sorglig och komplex botten, trots allt det fyndigt familjära.

«Allt han vill är att dottern ska titta på honom och tycka att han är rolig. Och att hennes kompisar ska tycka att han är en bra pappa. Och kompisarnas föräldrar. Och förskolepersonalen. Och städaren. Han krånglar av sig skoskydden och på väg ut mot vagnen, med en halvsovande ettåring i famnen, tänker han på hur sjukt det är att han inte ens kan lämna på förskolan utan att känna kravet på prestation och det blir ännu ett bevis på att han är sönder…»

Denna mellangeneration har svårt att finna sin plats i den nya kärnfamiljsgiven. Antingen överarbetar de (och kräver beröm därför) eller så gör de fel eller bara för litet, medan den äldre generationen helt verkar ha checkat ut från tillvarons familjekrav, måttligt intresserade av barnbarnen, desto mer av sig själva och helt oavsett om det handlar om yttre välgång eller inre motgång.

Tomas Bannerheds Lugnet är också skriven på tillgänglig prosa, enklare än i debuten men alltjämt vacker och med ett minst lika kompakt mörker.

«Varför är livet så enkelt för medelmåttorna? Varför är allt så svårt för de extraordinära?»

I hög grad bjuder boken in till att läsas som en fortsättning på utvecklingsromanen Korparna, den småländska uppväxtskildringen om unge Klas som hade att förhålla sig till den djupt asociala och självförgörande fadern, Agne på Undantaget, förevigad på duk av Reine Brynolfsson i Jens Assurs filmatisering från förra året.

På ett ställe i den nya boken, som återkommande utspelar sig med huvudpersonen hos terapeuten, heter det:

«Hon säger att det är bortom all rimlighet att jag ska känna skuld livet igenom för att jag inte hjälpte honom med skogsbruket när jag varken hade intresse, fallenhet eller lust…»

Men här är det snarare sonens mamma som lider av psykisk ohälsa, från tonårens synder till patriarkens närvarande frånvaro allt mindre tillräknelig och numera placerad på Lugnet, hemmet där en av få konstruktiva sysslor är hennes brev till sonen.

«Det vore roligt om du ville komma och hälsa på någon gång. Du behöver inte stanna så länge.»

Men trots dessa stilla rop på hjälp, som för läsaren ter sig hjärtskärande, vägrar huvudpersonen konsekvent såväl att besöka som besvara henne.

Klassresenären Urban Jordlund (!) har nämligen klippt sina rötter, flyttat till Stockholm, där han navigerar mellan skam och skuld, slits mellan minnen från barndomens Blekinge och mer rikskända rutter i huvudstadens inre bubbla. Fågelintresset, som i Korparna kunde uppfattas som något förädlat, som en symbol för frihetssökande och förlösande, har här snarare utvecklats inåt, i hämmande riktning. Numera är det inte så mycket fåglarna som fågeläggen som tilldrar sig intresse, ägg som huvudpersonen stjäl i naturen och katalogiserar med omsorg i hemmet. Företeelsen går analogt med hans egen särskilda natur, en möjlig incellist (i ofrivilligt celibat) som lider hårt av att hans besatthet av det motsatta könet inte alls motsvarar hans förmåga att lägga an på detsamma, ett asymmetriskt förhållande som han delvis kompenserar med att i tät följd tömma säd i moderns gamla äggkoppar.

«Varför hade inte jag bott i kollektiv och rökt gräs och svart afghan, odlat grönsaker och spelat gitarr och legat med alla jag ville? Varför skulle just jag vara bäst i klassen och göra lumpen i femton månader, prenumerera på Språkvård och Fauna och Flora i stället för Agent X9 och NME, vara ute med Fältbiologerna på Kråkenabben och skåda vadare när alla andra åkte till Roskilde?»

Om tonen här känns förhållandevis lätt är det i hög grad en yta som bedrar. Det hindrar inte att Lugnet odlar en suggestiv och hotande stämning som i lag med konkreta skeenden cementerar huvudpersonen, trots hans centrala placering, i en yttre existentiell marginal. Som läsare är man ständigt osäkrad. För om Hassen Khemiris Pappaklausulen håller sig på rätt sida det asociala och avvikande – småbarnspappans värsta irrfärd kommer efter ett misslyckat ståupp-försök där han i samband med efterföljande storhandling (det enda han klarar av) överväger att överge allt och tar E4:an i «fel» riktning – är Urbans tillvaro i Lugnet mer permanent satt på undantag. Till exempel tillbringar han väsentlig tid på 55:ans buss, fram och tillbaka mellan Söder- och Östermalm, längst bak i bussen med en plunta, för att inte vara helt ensam, förflytta sig i någon mening, om än utan särskilt mål. Dagtid gör han stopp intill KB – Kungliga biblioteket – där han förvisso tar sina äggstudier till nya nivåer men där han snart och ännu mer har kikarsiktet inställt (bokstavligen) på en ung självklar kvinna som han förälskar sig i, och som han stalkar vidare, inspirerad av Kieslowskis En liten film om kärlek.

Om denne särling företar flera udda sysslor och mönster, ska det också sägas att hans filmintresse knappast är oansenligt. Cinemateket är återkommande referens, han gör även små analyser av berömda auteurer såväl som konventionella kamerainställningar (möjligen inspirerad av ornitologens instrument?). Flera av de finaste stunderna i livet verkar han dessutom ha delat med en tidigare flickvän, Karin, då i ömsesidigt sällskap av en Fassbinder, en Kieslowski, en Bergman.

Också i Pappaklausulen verkar filmhistorien (inte så mycket samtidsfilmen) tilldra sig ett återkommande intresse, men mindre som symptom betraktat, mer som kulturell fernissa. I samband med att en svåger in spe drömmer om doktorandtjänst under professor Koskinens vingar, namedroppas Alain Resnais, Alain Tanner och inte minst rysk stumfilm.

Hassen Khemiris bok odlar en ljusare bild av framtiden. Här tar också barnen, även de yngsta, självklar plats och blickar framåt; barn som redan genomskådar föräldrarnas neuroser, genom inre röster eller bara högljudda. Berättaren i Lugnet sätter avgjort mindre tilltro till mänskligheten, allt detta som bara är «ett löjligt spel vi ägnar oss åt för att tränga undan insikten om vårt omänskliga lidande, vetskapen om att kistmakarna och stenhuggarna redan står beredda».

Vidare:

«Och barnen som gungar så högt de kan och springer runt i parkerna, alla som leker kull och klättrar i ställningar och åker utför rutschkanor: om de bara visste vad de hade framför sig.»

Kanske är det ändå inte så olika scenarier de båda författarna målar upp. Kanske beror det snarare på val av perspektiv och hur man iscensätter sin självbevarelsedrift. Eller huruvida man är extraordinär eller nöjer sig med medelmåttans plats i världen.

Av Jon Asp 3 okt. 2018