Sebastian Ljungblad i rollen som Kimmie och Cornelia Andersson som Jonna i Peter Grönlunds «Goliat» (Fotograf: Christoffer Hjalmarsson)

Brittisk kritiker synar «Goliat»

«Regissören är noggrann med att visa oss inte bara vad som förs vidare från far till son – ett tillstånd där droger, stöld och våld är lösningen på i stort sett alla problem – utan även ett outtalat arv, där man stoiskt vidareför en traditionell mansroll som den som tar hand om familjen, till varje pris.»

Amber Wilkinson ser Peter Grönlund skildra ett Sverige i periferin.



Den emotionella och narrativa miljön i Peter Grönlunds Goliat, en berättelse om arbetsklassens vedermödor i ett postindustriellt landskap, är väl bekant för publiken medan det fysiska området nog kan komma som en överraskning. Det här är inte de glömda utkanterna i Ken Loachs eller Andrea Arnolds Storbritannien, inte Debra Graniks amerikanska tassemarker eller Robert Guédiguians sjabbiga Marseille-förorter utan någonstans i ett marginaliserat Sverige, ett land som ofta nämns i nästan utopiska termer bland andra OECD-länder när det gäller ekonomisk prestanda, välfärd och livskvalitetsindex.

Att statistik nu bara ger en del av helheten visar oss Grönlund när han zoomar in på Kimmie (Sebastian Ljungblad), en 17-åring på gränsen till vuxenvärlden som kommer till insikt om att hans livsval i stort sett styrs av sin mor (Davina Robinson) och sina två småsyskon, vilka nu räknar med att han tar sin fars plats i ett kriminellt gäng medan pappa (Joakim Sällquist) tillbringar en «kafferastsdom» på 16 månader i fängelse.

1733.JPG

Temat om unga män med begränsade möjligheter må knappast vara nytt på film men Grönlund har en varsam, känslig och icke-sensationell approach till ämnet. Han fokuserar på Kimmies känslor så att vi ser hur han brottas med det tveeggade svärd som antingen innebär att söka jobb på annat håll och därmed lämna sin familj i sticket eller att vara tvungen att ta över sin fars olagliga metoder. I filmens början ser vi Kimmie i ett slagsmål och allteftersom hans blåtira avtar under speltidens gång förstår vi också att de törnar han genomlidit under sitt liv knappast är av enbart synlig och ytlig art.

Allt handlar om att sitta fast i marginalerna. Geografiskt befinner vi oss i isolerat ytterområde, på grå, disig mark någonstans i stans utkanter, där ett sågverk en gång försåg folk med jobb men där dess tomma lokaliteter i dag gapar som en påminnelse om vad som gått förlorat. Här kommer hjälpen inte från staten – politiker skymtar förbi en enda kort stund på en snabbt tystad tv-skäm – utan på plats. Kimmie känner sig marginaliserad också på ett personligt plan, dels genom de som ser honom som den nye medlemmen i ett ruffigt gangstergäng, dels från sin familj, som tycker att han är alltför mjuk. «Vi har bara dig», säger de till honom, som om också de hoppades på andra och bättre valmöjligheter.

Medan andra filmare kunde ha demonstrerat Rolands våldsamma sidor via olika former av blodvite nöjer sig Grönlund med att låta oss se ärrade knogar, vilka knappast behöver visas i bruk. Han känner sig dåligt behandlad av samhället och är fast besluten om att se till att hans son intar samma ställning när han säger åt honom att elda upp böckerna eller sluta springa till socialen efter att Kimmie föreslår en sådan lösning när mamman blivit sjuk. Rolands gestalt är komplex: hans strävan att se till att Kimmie tuffar till sig kommer inte så mycket av en önskan att skydda sin son under sin fängelsevistelse som av en helt naturligt förekommande våldsinstinkt.

Regissören skapar en alltomfattande och effektiv känsla av spänning och hotfullhet, understruken lika mycket av Kimmies aversion gentemot slagsmål som av Rolands envetna insisterande på att han slår tillbaka. Rädslan för inkasso och vräkning hänger lika tyst som ständigt i luften i en familj där man alltid är blott en amortering eller elräkning från kollaps.

198.JPG

Sebastian Ljungblad är perfekt i rollen som Kimmie med sitt kantiga ansikte som ännu inte helt tappat sin pojkmjukhet. Han förhöjer sin rollgestalts nervighet på det sätt han skyggar tillbaka från Rolands «bussiga» boxanden eller när han kramar en kudde som skydd. Kostymören Sofie Krunegård får fint fram fader-son-konflikten genom att klä Kimmie i valpig joggingoverall och Roland i t-shirts med rocktryck och svart läderjacka. Marika Åkerbloms scenografi berättar massor om familjen, vars väggar är fulla av barnteckningar som påminnelse om ett hem med sammanhållning och värme som i dag i stort sett dränerats via de nya omständigheterna.

Grönlund skildrar också hur Kimmie är fast, inte bara i andras höga förväntningar på honom utan även på de låga han har på sig själv. När han berättar för sin kompis Jonna (Cornelia Andersson) om en möjlig chans till ett jobb ser vi tydligt hur dåligt hans självförtroende är, för att inte säga icke-existerande. Regissören är noggrann med att visa oss inte bara vad som förs vidare från far till son – ett tillstånd där droger, stöld och våld är lösningen på i stort sett alla problem – utan även ett outtalat arv, där man stoiskt vidareför en traditionell mansroll som den som tar hand om familjen, till varje pris.

Intill sista stund håller Grönlund oss i undran över vilken väg Kimmie kommer att välja. När vi väl är där, emellertid, har vi redan insett att hans val – och valen hos många som han – knappast är några val över huvud taget.

(Övers. från engelska Jan Lumholdt)

Av Amber Wilkinson 3 okt. 2018