Carl Javér tillsammans med Jenny, överlevande från 22 juli 2011, under inspelningen av «Rekonstruktion Utøya» (Vilda Bomben Film)

Överlevare och regissör

«Dagen går och framåt kvällen inser jag att jag inte litar på att Jenny kommer klara av det. Att jag inte litar på hennes styrka. Att jag i ett försök att skydda henne också hindrar henne från att genomföra det hon vill genomföra. Att jag försöker bära hennes rädsla åt henne.»

Regissören till «Rekonstruktion Utøya», Carl Javér, i en serie dagboksanteckningar från fyra års filmarbete med överlevande från Utöya 22 juli.



18 december 2014, Oslo, Norge

Min mun är torr och jag svettas i handflatorna. Jag tänker att ingen i rummet märker det. Jag och producenten Fredrik Lange sitter framför en grupp människor i Oslo. Vi har ett par månader före detta formulerat grundtankarna till filmen Rekonstruktion Utøya och skickat in den till den nationella Stöttegruppen för 22 juli. De har hand om allt som har med Utøya att göra i förhållande till anhöriga. Styrelsen som sitter framför mig består av överlevare och föräldrar som förlorat sina barn. Stämningen är laddad. Vi sitter i ett konferensrum ett stenkast från den byggnad som den politiskt motiverade högerextremisten sprängde 2011. Spåren är synliga även tre år efter att bomben briserade och tog sju människors liv. En timme efter bomben tog han färjan ut till den lilla ön Utøya, utklädd till polis och med en väska full med vapen och ammunition. Under de nästkommande 72 minuterna sköt han ihjäl 69 personer, de flesta ungdomar. 56 av dem avrättade han med skott i huvudet.

Människorna som sitter framför mig sprang för sina liv den dagen eller var mammor och pappor som förlorade sina barn i detta skottregn riktat mot mångfalden, demokratin och det politiska etablissemanget. Jag blir medveten om vikten av det projekt vi har föreslagit. Att rekonstruera den värsta dagen i dessa människors liv i en studio med överlevare och norska ungdomar. Jag förstår djupare vad det är jag egentligen önskar att de skall lägga i mina händer.

De talar, vi talar. De ogillar titeln, Rekonstruktion UtøyaJag förklarar att titeln anspelar på möjligheten för dessa fyra överlevare att omskapa minnet av vad som skedde och ta egen kontroll över den. Däri ligger rekonstruktionen. De sympatiserar med projektets ambition att vrida bort bilden av Utøya från gärningsmannen och i stället låta det vara överlevarna som bär och definierar historien. 

Fredrik talar om Peter Weiss och motståndets estetik. Att det i bilden, i rörelsen finns spår av hur motståndet såg ut, och att det går att filma. Jag beskriver hur det avskalade med vita linjer i en för övrigt tom svart studio kommer att skapa ett fokus kring minnena och att detaljerna som en sådan beskrivning kräver kommer öppna nya minnen. Minnen som nu ett par år efter händelsen är tillräckligt läkta för att kunna återberättas men fortfarande så färska att de bär autenticitetens ton. Att dessa minnen samlade på film kommer vara ett dokument för all framtid om vad som faktiskt skedde på Utøya.

Vi vill ha hjälp från dem att publicera ett brev på deras stängda facebookgrupp för överlevare där vi presenterar projektet. Vi vill att de som är med i projektet har kontaktat oss och inte tvärtom. Det ger oss en garanti att de har en egen stark vilja att berätta och att de tar det första steget själva visar att de har någon slags mognad i förhållande till händelsen.

De skall fundera på saken och vi skall höras av.

16 mars 2015, Warszawa, Polen

En man med grått hår vaggar av och an i rummet. Ibland låter han sin högra hand liksom vila rakt ut i luften samtidigt som han skakar den. Jag och Fredrik är på manusutveckling i Polen. Matthias Varga, som leder sammankomsten, talar om den transverbala aspekten i film. Av allt det som vi inte kan sätta ord på. Det stämmer med min syn på film. Att det inte är ett text- och ordbaserat medium utan att det i bilden finns en magi som inte går och inte skall kläs i ord. Man kan omringa det, närma sig det, se det i ögonvrån eller förnimma det likt hur man kan känna att någon bakom en ser på en. Det är som en hal ål. Om du verkligen vill hålla den fast kan du göra det men du kommer samtidigt att döda den med ditt grepp. Man kan inte hålla i en idé så hårt. Man behöver närma sig både idén och manuset långsamt, försiktigt. Man behöver lita på att det som startade allt också kommer ha bäring igenom hela processen – även då du inte kan se det eller ens till fullo förstå det. 

Vi är en brokig skara europeiska regissörer, manusförfattare och producenter. Jag talar med den norske stjärnproducenten som är där utan eget filmprojekt. Han har många frågor om vårt och vi pratar länge. Jag förklarar min ambition att låta filmen ha lika lång speltid som Breivik var på Utøya – 72 minuter. Jag kan förstå hans intresse, eftersom han är norsk ligger händelsen väldigt nära. 

Så tar första gruppen golvet i besittning. Vi får inte veta vad filmen handlar om eller vilka karaktärerna är eller deras drivkrafter. Det behövs inte för processen, intygar Matthias Varga med eftertryck. Filmarna väljer ut oss andra deltagare att symbolisera person A eller person B eller drivkraften eller huvudkaraktärens förflutna och så vidare. Vi placeras ut i mitten av rummet. Sedan guidar Matthias oss igenom förändringar och vi uppmanas att notera förnimmelser vi känner i kroppen. Till exempel om vi dras till en annan karaktär eller vill bort från någon. Om vi känner någon förändring i kroppen eller i vårt känsloläge. Kanske person A vill vara nära huvudpersonens förflutna. Vad betyder det? Vi håller på så och det är intressant och ofta oförståeligt.

Metoden är besläktad med den metod jag valt att använda i Rekonstruktion Utøya på det sättet att det intuitiva finns närvarande och att överlevaren kommer välja representanter för sig själv och sina minnen och placera allt i rummet. Det är huvudsakligen därför jag sökt kursen. Det var ännu en av alla dessa saker som klickade på ett nästan kusligt sätt. Jag tänkte att här kan jag utforska både metoden och vårt manus.

När det är vår tur startar jag min dator på inspelning för att kunna gå tillbaka och se på det. Jag väljer först en representant för Breivik. Jag är nyfiken på hur hans närvaro eller icke-närvaro påverkar projektet. Ofta när jag börjat tala med människor om Utøya och överlevarna tar det inte lång tid innan vederbörande håller en lång utläggning om Breivik. Jag minns ett möte med en filmkonsulent där jag presenterade min tanke om att förflytta historien från Breivik till överlevarna. Som svar fick jag lyssna i 15 minuter om hens tankar om Breivik. En dramaturg ville bestämt läsa Breiviks långa manifest som research fastän jag förklarat att gärningsmannen inte var fokuset. Jag tänker att detta trauma blir i sin kraft ett nationellt trauma som de flesta i Norge bär – även om du inte var på Utøya. En inte ovanlig reaktion vid traumatiska handlingar är fixering vid förövaren.

Vi leder in «Breivik» och ställer honom i mitten av cirkeln. Han är i centrum. Alla ser honom. Sedan leder vi ut honom till hörnet av rummet och ställer honom bakom ett slags träskulptur. Där får han stå utan att kunna se vad som händer för övrigt.

Sedan tar vi in de överlevande, de medverkande ungdomarna och en representant för mig och filmteamet. På två stolar placerar vi två personer där den ena ser in i cirkeln som symboliserar de som är villiga att se på händelsen, den andra bortvänd för de som inte vill kännas vid den. Personerna flyttas nu runt och folk faller plötsligt ner, en grupp som symboliserar de som dog på ön börjar plötsligt gråta. En överlevare vill bestämt sitta bland de som är döda. Breivik bakom sin trästaty, som för övrigt visade sig vara en avbildning av en demon, är oerhört frustrerad. Laddningen i rummet är påtaglig. Detta trots att egentligen ingen vet vem de symboliserar. När allt är klart stänger jag av inspelningen på datorn. Tiden visar 73 minuter, exakt lika lång tid som Breivik sköt på ön.

Jag slås av insikten att jag aldrig valde någon representant för de anhöriga. Dem måste jag ägna mer tanketid. Och jag förstår vilken kraft de döda har för de överlevande. Deras inbördes relation är komplex och skulden av att ha överlevt ofta påtaglig i de samtal jag fört med överlevare. Det kommer bli centralt att förhålla sig till dem.

Mannen som var Breivik är jättearg, han vet inte varför, och har smärtor i ena fingret. Jag tänker på att Breivik som efter att han blev gripen ville ha ett plåster för att han skadat sitt ena finger. Den norska stjärnproducenten fortstätter att följa arbetet intresserat. Några år senare skall han ha premiär på en annan film om Utøya på Berlin filmfestival. Och den filmen är just precis lika lång som skjutningarna pågick. 

23 mars 2015, Konstepidemin, Göteborg

Jag och Fredrik pratar om filmen. Fredrik formulerar devisen «Det krävs 200 års filmerfarenhet för att göra en bra film».

16 april 2015, en timme utanför Oslo

Jag träffar Mohammed på en pizzeria. Vi är i en småstad som påminner om svenska småstäder, typ Trollhättan eller Borås. Han har svarat på det brev som vi lagt ut på den stängda facebookgruppen som den nationella stödgruppen för 22 juli har. Mohammed bor där hos sina föräldrar. Ibland sover han hos sin bror. Han hänger med sina vänner som alla var med på Utøya. Hans bästa vän Ismael var en av de 69 som dog den 22 juli 2011. Ismaels bror är inte längre kvar i Norge eftersom han utvisades ur Norge några år efter Utøya. Jag ryser. Först är man med om Utøya och förlorar sin bror – sedan blir man utvisad.

mohammed_cu3.jpg

Mohammed har ett charmigt leende och en oskuldsfullhet i sin blick som är avväpnande. På pizzerian berättar han sin historia. Om hur han tidigt såg gärningsmannen skjuta en flicka. Hur han flydde från samlingsrummet och hur han gömde sig i vattnet. I stunder faller han liksom in i sitt eget minne och tystnar. Han beskriver hur stunder då han «zoomar ut», världen blir suddig och känns overklig. Detta oroar mig lite. Men samtidigt har han en tydlighet i sin berättelse utan märkbar fragmentering och han har en stark vilja att berätta. Han berättar att han i det ögonblick då han trodde att han skulle dö och hur han i stunden såg hela sitt liv rusa förbi honom. Hans uppväxt. Floden i norra Irak där de brukade kasta stenar. Och bomben som briserade utanför hans skola och där halva klassen dog.

När han var i vattnet på Utøya såg han för sitt inre sina föräldrar sörja honom. Då väcktes en gnista. Mohammed dök under vattnet då Breivik gick skjutande mot honom. Av en ren slump lyckades han få tag i långa sjögräs och samtidigt som kulorna ven runt honom i vattnet höll han sig fast under ytan så länge han orkade. När han tvingades upp såg han ryggen på Breivik och hur denne försvann bort, in mot ön igen.

10 juni 2015, FilmCamp, Målselv, Norge

Jag är på SOURCES2 som är ett europeiskt manusutvecklingsprogram. Vi är i Nordnorge på ett ställe som heter FilmCamp. Det är middag och det serveras lokal älgbiff. FilmCamp är ett slags nordnorskt Film i Väst med en gammal pansarvagnshangar som nu är ombyggd till filmstudio. Jag är här med ett annat dokumentärprojekt om gatujournalistik som jag utvecklar tillsammans med journalisten Gustav Skogens. Under en middag hamnar jag bredvid Svein Andersen som är visionären och en av de drivande bakom FilmCamp. Jag tänker att det är ett bra tillfälle att berätta om Rekonstruktion Utøya och Svein förstår precis vad jag försöker uppnå med filmen. Han blir eld och lågor. Under samma helg skriver vi en intentionsförklaring mellan oss och FilmCamp. De vill gå in stort och backa projektet.

1 november 2015, FilmCamp, Målselv, Norge

Vi är i studion och regnet smattrar mot taket på den stora studion på FilmCamp. Vi får ta paus för ljudteknikern klagar. Jävla pansarvagnshangar tänker jag. Vi har en helg på oss att testa metoden i en skarp situation och vi har efter första finansieringsrundan insett att det är svårt att få finansiärerna att förstå metoden. Det låter för abstrakt. Vit tejp mot svart golv. För arty. Jag tänker att om de kan se det filmat kommer de förstå.

Torje, en överlevare, samlar alla i en cirkel. «Här var vi när allt startade. Jag var den första att se Breivik då han sköt en kille längre bort. När jag försökte springa så stoppade min bror mig för att vi skulle hålla samman men när han också såg sprang vi för livet.» 

torje.jpg

Torje instruerar och vi gör om scenen flera gånger. Sedan tystnar han och ser på cirkeln. «Jag kom på en sak», säger han. «När vi sprang så sprang inte alla. En del frös och kunde inte röra sig när han sköt mot oss.»

Jag ser på honom och föreslår att han kan välja någon som representerar de som inte sprang. Torje är tyst en lång stund. Sedan säger han: «Nej, jag väljer att alla springer». Han använder metoden för att omskapa vad som hände. För att göra det rätta i en orätt situation. För att rekonstruera Utøya.

20 januari 2016, Göteborg

Ett mail från norska filminstitutet. «Vi avser att inte gå in med finansiering till projektet Reconstructing Utøya.» Shit. Jag var helt säker på att de skulle gå in i projektet. Svenska och danska filminstitutet är ju redan med. Vi har en kort överläggning med den norska samproducenten och bestämmer oss för att söka hos den andra filmkonsulenten.

12 april 2016, Göteborg

Ett nytt mail från norska filminstitutet. «Vi avser att inte gå in med finansiering till projektet Reconstructing Utøya.» Den andra konsulenten säger också nej. Det betyder rent krasst att vi inte kan starta inspelningen till sommar som vi tänkt. Vi behöver vänta med inspelningen. Samtidigt måste arbetet fortsätta. 

4 juni 2016, Oslo, Norge

Jag ska på färjan från Oslo och åka till Sunaas Sykehus för att träffa en överlevare som är på rehabilitering där. Jag fattar inte hur biljettautomaten fungerar och färjan åker snart. Jag blir stressad men en äldre kvinna kommer fram och trycker med lugn på rätt knapp och biljetten spottas ut. Hon ler åt den stressade svensken och jag går på båten.

Jag skall också träffa Grete Månum, medicinsk chef och forskare inom trauma. De har forskat intensivt på den psykiska hälsan i samband med terroristattacken 22 juli 2011. De senaste rönen handlar mycket om resiliens, alltså att inte fokusera enbart på traumat utan se hur motståndskraften är i personens övriga liv. Har man ett starkt socialt nätverk? Tränar man? Finns stabilitet och ordning i tillvaron? Ofta ger det mer utväxling i relation till traumat att stärka livet runt patienten.

Under båtfärden slås jag av det är så vackert i Norge. Nästan överallt. Ett slags välmående som gjorde att attacken mot Utøya och kraften i det sönderskjutna samhällskontraktet där slog ner som en bomb i hela Norge. Återverkningarna kändes i hela världen. Kan det hända där så finns det ingen säker plats på jorden, verkade många resonera.

Jag träffar överlevaren som tränar sitt skottskadade ben med hjälp av ett tennisspel på Xbox. Han rör sig och svettas, benet smärtar men han fortsätter. Han har genomgått operationer vid ett otal tillfällen sedan 2011. «Fler än Michael Jackson», skämtar han.

Grete Månum berättar om sin forskning och avslutar med något som jag bär med mig genom hela projektet.

«Förr såg vi på människan som en bräcklig varelse men i dag inser vi hur otroligt stark hon är och vilka motstånd vi klarar av att bemästra. Det handlar till stor del om vilja och tro. Här hjälper vi patienterna att tro på sin egen kraft.»

Jag sitter och tänker på det på båten tillbaka när samma kvinna som hjälpte mig vid biljettautomaten slår sig ner bredvid mig. Hon nickar mot kameraväskan och undrar om jag gör filmer. Jag berättar om projektet och hon berättar att hon är en före detta flickvän till filmaren Peter Watkins. Jag häpnar. Peter Watkins har varit ett slags svävande ande i projektet med sina banbrytande rekonstruktioner på 60- och 70-talen, som till exempel Wargames som rekonstruerade vad som skulle ske vid en kärnvapenattack mot London om man utgick ifrån de befintliga försvars- och evakueringsplanerna. Som jag minns det var den en räknare i bild som följde dödsfallen det skulle kräva. Filmen blev totalförbjuden i Storbritannien med förklaringen «the effect of the film has been judged by the BBC to be too horrifying for the medium of broadcasting». Filmen visades på tv först 1985.

Eller Culloden som rekonstruerade ett slag mellan England och Skottland på 1700-talet. I filmen förekommer även ett BBC-team som samtidigt gör ett reportage om soldaterna där båda sidorna intervjuas. 

När jag började studera vid Biskops Arnö hade Peter Watkins just avslutat sin dokumentär om August Strindberg, en film som han gjorde tillsammans med elever där och hans närvaro satt fortfarande i väggarna.

Att hans gamla flickvän sitter här bredvid mig på båten ser jag som ett gott tecken.

5 juli 2016, Göteborg

Norska filminstitutet har fått en ny dokumentärfilmskonsulent, Helle Hansen. Vi skickar in ansökan igen.

11 augusti 2016, Konstepidemin, Göteborg

Jag talar i telefon med Kjetil Schjander Luhr som gjorde musiken till min förra film Freak out och som gör filmmusiken till Utøya-projektet. Jag har tidigare bett honom sova över på Utøya och samla in ljud som han kan använda i musiken. Han kommer just därifrån och är mycket nöjd. Det har varit ett mycket speciellt dygn. Han spelade in cellostycken i storsalen där både Rakel och Mohammed i filmen var när de hörde de första skotten. Han skapade ett pianostycke på det skottskadade pianot i Lillesalen som kom att bli en del av Torjes historia i den färdiga filmen. Jag tror verkligen på att «ladda» projektet med saker som publiken inte ser men som kanske kan förmedlas i hur tonerna låter och jag är övertygad om att Kjetils dygn på Utøya kommer att färga den musik han gör till filmen. Och därmed filmen.

17 februari 2017, Göteborg

Ett nytt mail från norska filminstitutet. «Vi avser att gå in med finansiering till projektet Reconstructing Utøya.» Äntligen! Tredje gången gillt, tänker jag stilla för mig själv.

12 mars 2017, Majorna, Göteborg

Jag ser om Shoah av Claude Lanzmann. Jag har alltid varit fascinerad av vittnet i dokumentärfilm. Det är något så kraftfullt i det enkla att vittna. Jag såg detta. Jag var med om detta. Så här var det. Där filmens unika egenskaper i att kunna frysa tiden för evigt, som en tidskapsel till våra barn, utnyttjas till fullo. Dokumentärens styrka i det enkla vittnesmålet. Jag tänker att överlevarna i min film kan göra just detta. Vittna.

Rosa Luxemburg sa: «Det mest revolutionära man kan göra är att förkunna högljutt vad som händer».

17 april 2017, Konstepidemin, Göteborg.

Planeringen är inne i sin sista fas före inspelningen. Huvudfotografen Henrik Ipsen som jag jobbade med i Freak out kommer med förslag till vilken kamera vi skall filma med och till slut landar vi på RED. Han skickar en lista till Fredrik Lange som går i taket när han ser beställningslistorna och förklarar tydligt för Ipsen att vi aldrig kommer använda en kamera som heter «RED Weapon» i detta projekt. Vi förbjuder även ordet «shooting» i alla våra papper och i våra möten kring filmen.

19 april 2017, Konstepidemin, Göteborg.

Det var inte en naturkatastrof som drabbade ungdomarna. Det var en målmedveten handling och i en europeisk fascistisk tradition.

17 maj, 2017, Oslo

Norges nationaldag. Första inspelningsdagen. Jag och Henrik Ipsen filmar 17 maj-firandet.

3 juni 2018, FilmCamp, Målselv, Norge

Väl på plats är hela teamet lite skakigt. I närheten av FilmCamp, där inspelningen sker, ligger en av Norges största försvarsanläggningar. Tusentals militärer finns i området och skotten från deras övningsbana är något av det första vi hör. Det är inte bra. Det är en väldigt vanlig trigger för Utøya-överlevare. Vi kontaktar ledningen som kontaktar militären som säger att de inte kan göra något. På kvällen inser vi att den puben som är på området har många  militärer som åker och dricker på helgkvällar. Jag ser två militärer med handvapen i hölster. Jag får panik. Om en överlevare såg detta utan att vara beredd vore det en potentiell katastrof. Ledningen kontaktar militären som lovar att ingen kommer bära vapen på området under vår inspelningsperiod. Vi pratar med militärpolisen om att de också skall undvika att patrullera på området. I samarbete med Steffen, psykologen, kommer vi fram till att fokusera starkt på att informera. Vi kan inte skapa en helt säker plats men vi kan informera om hur det är och förekomma så att de kan skapa kontroll över situationen. Det skapar en överblick för de överlevande.

Det vi gör liknar Utøya på flera sätt. Här är en grupp ungdomar som just håller på att lära känna varandra. Vi har samlats på en ö i ungefär samma storlek som Utøya, för att göra ett projekt som på ett eller annat sätt har en politisk grund. Vi är också övertygade om att det är helt säkert för oss här.

2011 befann de sig i en situation där de inte hade någon kontroll – jag tänker att nu har de det. Vad som slår mig en dag i studion är att i detta scenario, med denna tanke är det jag som är gärningsmannen. Det är jag som fått det att hända och det är jag som behöver stå fast. Att om jag gungar så kommer hela projektet gunga. Och hur viktig filmen än är för mig så är ändå processen viktigare. Filmen kan bli ett misslyckande – men processen får inte misslyckas.

5 juni 2017, FilmCamp, Målselv, Norge 

Jenny gråter och jag tröstar. Hennes reaktion är mycket starkare än vad jag räknat med. Vi går runt studion flera varv innan hon tar mod till sig att gå in. Vi startar och avbryter. Startar igen och avbryter. Hon vill, men hennes kropp vill inte. Dagen går och framåt kvällen inser jag att jag inte litar på att Jenny kommer klara av det. Att jag inte litar på hennes styrka. Att jag i ett försök att skydda henne också hindrar henne från att genomföra det hon vill genomföra. Att jag försöker bära hennes rädsla åt henne.

jenny_cu8.jpg

2 juni 2017, FilmCamp, Målselv, Norge

Jag och Steffen går runt i studion och ser på de fotspår som Mohammed har tejpat upp på golvet. Jag får gåshud när jag förstår vad det är han markerar. Det är så detaljerat. Som om varenda steg har etsat sig in i hans hjärna. «Där vände han sig om, där gick han lugnt fram emot flickan, där sköt han, där såg han om hon lever och så skjuter han henne en gång till i huvudet.» Med fotstegen kom gärningsmannen in rummet. Steffen tar det lugnt och säger: «Han är ju ändå här redan, vare sig vi vill det eller ej – och till syvende og sist så är det något inom oss som vi behöver förhålla oss till – vår inre förövare. Det faktum att vi på något sätt, som människor, är kapabla till dåd som dessa».

3 juni 2017, FilmCamp, Målselv, Norge

Rakel ser tvekande in i kameran. «Hur skall jag rekonstruera det här?» undrar hon. «Det kommer nog bli otrevligt för er», säger hon och ser på de unga medverkande. Det sprider sig en obekväm tystnad. «Här kommer han i varje fall», säger hon med klar röst. «Han har en pistol i handen.» Rakel höjer handen för att visa. Jag ser på och förundras över att hon just har klivit in i förövarens roll. «Så skjuter han», säger hon. Hennes röst darrar. «Det var en lång pojke som gick mot honom och då kom första skottet.» Rakel ställer sig på knä. «Han föll inte helt omkull utan stod så här ungefär.» Nu faller tårarna ner för Rakels kinder. Jag ser förundrat på henne, över att hon nu klivit in i offrets roll. «Så skjuter han igen», säger hon. I huvudet, och nu faller pojken ner och rör inte på sig längre. Bredvid henne står Marianne, hennes representant och lägger en hand på hennes axel.

rakel.jpg

4 juni 2017, FilmCamp, Målselv, Norge

Jag har hela tiden sett en inre bild av att de står runt en stor eld i det Norska fjällandskapet. I en cirkel. Tillsammans. Nu filmar vi den.

6 juni 2017, FilmCamp, Målselv, Norge

Sveriges nationaldag. Sista inspelningsdagen. Vi packar ner utrustningen och beger oss hemåt.

3 januari, Köpenhamn, Danmark

Det finns bara ett värdigt sätt att klippa den här filmen. Det är i kapitel. Rakel först sedan Mohammed, sedan Jenny och sist Torje. Så får det bli oavsett vad alla andra säger. Det är intressant när man går emot en gällande trend. Motståndet är massivt.

8 april, Hagabion, Göteborg

Ännu en testvisning för publik. Reaktioner och kommentarer. Tillbaka till klipprummet.

12 maj, Konstepidemin, Göteborg

Jag Fredrik och Gunnar Bergdahl ser igenom en klippning där alla historierna är korsklippta. Det skaver. Kanske traumats fragmenterande effekt har letat sig in i klipprummet. Det krävs en oerhörd nykterhet och stringens för att kunna ta emot den här historien.

28 maj 2018, Konstepidemin, Göteborg

Jag har skickat ut en nästan klar version av filmen till finansiärerna. Från Ingrid Kristin Dokka, konsulent på Nordnorsk Filmcenter, kommer ett mejl som inte liknar något annat som jag någonsin har fått från en konsulent eller finansiär. Hon skriver:

«Jeg er dypt beveget og sannsynligvis helt inhabil akkurat nå, men jeg syntes dette er blir en helt fantastisk film. Jeg må uttrykke meg i et dikt som jeg skrev akkurat nå fordi det er vanskelig med vanlige ord. Vi må snakkes mer senere. Puh.»

RECONSTRUCTING UTØYA

La meg ta din smerte
og jeg skal bære den
gjennom de mørkeste skogene
gjennom de dypeste fjordene
fordi jeg skal ta din smerte
og bære den så tungt jeg bare kan

La meg gråte dine tårer
og jeg skal gråte dem hardt
som bølger over stein, som tåke over hud
slik at du slipper
å se deg tilbake med
våte, kalde øye

La meg holde teppet rundt deg
slik at jeg kan pakke deg inn
i alle den varmen som noen gang fantes
fordi lille du, 
den minste av dem alle, 
overlevde.

20 augusti 2018, Oslo, Norge 

Vi är på Filmhuset i Oslo. En kvinna lutar sig fram och tar mig i handen. Vi har just visat filmen för anhöriga och stämningen var tjock i salen fylld av ungdomar som var på Utøya, syskon och föräldrar som förlorade sina bröder, sina systrar och sina barn den dagen.

Efteråt dricker vi kaffe och äter wienerbröd.

Jag har oroat mig för att filmen kan väcka känslor hos de anhöriga som är starka och att de kanske vänder sig mot filmen och mot mig. En återkommande tanke hos mig har varit att det kan bli känslomässigt svårt för de anhöriga att identifiera sig med de fyra överlevande ungdomarna eftersom de till skillnad från deras barn överlevde. Känslan av att se dem överleva kunde rimligtvis vara uppblandad med känslan av att mitt barn inte överlevde.

Kvinnan som håller min hand ser på mig och säger: «När Mohammed berättade om de tre barnen som blev skjutna i huvudet vid klippan, vet du vad jag tänkte då?». Hon fortsätter att hålla min blick. Jag skakar på huvudet. «Jag tänkte att, snälla Mohammed, kan du inte gå lite längre bort längs stranden, förbi klippan och sandstranden till den lilla grunda viken och berätta vad du såg där, berätta hur min dotters sista minut i livet såg ut, jag vill så hemskt gärna veta.»

Jag är andlös. Och i kvinnans ögon ser jag det grundläggande behovet att få veta – att minnas – för att på något sätt kunna gå vidare.

27 september 2018, Bergen, Norge

Jag sitter i biografen i Bergen där på festivalpremiären av filmen och mest tänker på bilder som fortfarande behöver ändras, göras ljusare, mörkare, ändra färgton, ta bort brus. Jag funderar på hur många gånger jag sett bilderna, scenerna, klippen under det dryga år som jag arbetat med klippningen av filmen. 1000 gånger eller fler? Hur många gånger har jag sett på dessa modiga ungdomar, Rakel, Jenny, Mohammed och Torje. Jag vet hur de andas, hur de rör sig, varenda liten rörelse kan jag utan och innan. Och fastän jag sett det om och om igen blir jag ändå berörd där i biosalen på Bergen internationella filmfestival. Jag tänker att det känns både uppblåst och pinsamt att bli tårögd över sin egen film. Men det handlar om de fyra och de tolv medverkandes våldsamt modiga sätt att kasta sig in i denna historia. Denna historia om flykt och död. Om kamp och motstånd. Om överlevnad och återtagande av sin historia. Där framme på scenen med blommor i handen kramar jag om Jenny, en av överlevarna. Hon ler och säger: «Du Carl, det trodde jag aldrig, att jag skulle ha en glädjefull upplevelse kring något som har med Utøya att göra». Hon sammanfattade det kanske viktigaste i hela detta projektet. Bara sådär.

1 oktober 2018, Andra Långgatan, Göteborg

Jag sitter på ShootPost på Andra Långgatan i Göteborg och gör de sista justeringarna i ljus- och färgkorrigeringen inför biopremiären i Norge och Sverige om två veckor. På radion diskuteras klassbegreppet och SD och deras växande stöd.

Utøya är extremhögerns yttersta konsekvens. Inte bara skrämma till tystnad och isolering, inte bara exkludera och skicka iväg, inte bara förneka mänskliga rättigheter. De som står för ett demokratiskt och öppet samhälle ska fysiskt avrättas och utplånas. Jag tänker på Mattias Karlsson facebookinlägg om att «Ödet» har utsett «en liten grupp patrioter» att ta strid; «Det finns bara två val, seger eller död.»

Jag tänker att den här filmen står för något annat: liv.

Av Carl Javér 18 okt. 2018