Fiktionen breder ut sig i dokumentärfilmen

Ur Marcus Lindeens bioaktuella «Flotten» (Foto: Måns Månsson)

Fiktionen breder ut sig i dokumentärfilmen

Hur mycket man kan iscensätta en verklighet för att få svar på vissa frågor? 
En handfull filmer på Nordisk Panorama i Malmö får Olga Ruin att reflektera över fiktionens ökade inflytande på dokumentärfilmen.



Det låter absurt, men majoriteten av dem som erkänt sig skyldiga till grova brott de inte begått, brukar på frågan «Men varför?» svara att de trodde de skulle få åka hem om de gjorde det. False confessions, en dokumentär av danska Katrine Philp, belyser de amerikanska förhörstekniker som pressar oskyldiga människor till att erkänna mord och pedofili. Filmen väcker obehagliga frågor om hur skör vår tillvaro är i ett samhälle vars rättsapparat utnyttjar bristen på delad förståelse för hur verkligheten tolkas.

false confessions.jpg

Dokumentärfilm är en genre som till sin form alltid reser frågor om hur vi uppfattar verkligheten. Marcus Lindeens hyllade Flotten rekonstruerar i studiomiljö ett fyrtio år gammalt socialt experiment och har återigen väckt ett samtal om hur mycket en dokumentär kan konstruera sig själv innan fiktionen tar över. I förra veckan hölls kort- och dokumentärfilmsfestivalen Nordisk Panorama i Malmö. False confessions och Flotten visades där tillsammans med flera andra filmer som till form och innehåll väcker frågor kring vilka bilder vår gemensamma förståelse av verkligheten grundas på.

På 70-talet genomförde antropologen Santiago Genovés ett experiment där fem män och sex kvinnor skulle segla på en flotte över Atlanten. Han ville studera människans våldsamma och sexuella drifter i en isolerad och utsatt situation. I filmen om experimentet har Lindeen låtit bygga en modell av flotten där de passagerare som fortfarande är i livet (alla kvinnor och en av männen) får mötas och samtala om vad som egentligen hände under de där 101 dagarna på havet. Bråken uteblev, experimentet misslyckades och besättningen formade i stället en stark grupp som under ledning av den svenska kaptenen Maria tog sig igenom katastrofer och kom fram med livet i behåll. Genovés förväntningar på hur verkligheten skulle te sig infriades inte och i besvikelsen missade han att analysera den gruppdynamik och gemenskap som uppstod ur situationen.

I stället blir det kvinnorna som decennier senare får göra sin analys, samlade på Lindeens rekonstruktion av flotten i vackert belyst studiomiljö. Under ett rörande samtal mot slutet av filmen sträcker sig Maria ut och klappar en av de andra kvinnorna på kinden. I ett Q&A på festivalen berättade Lindeen att scenen var «hopklippt», Maria hade sträckt ut sin hand vid ett annat tillfälle, under ett helt annat samtal. Det är ett djärvt sätt att ta sig an situationen, Lindeen känner av väl och drar sig inte för att skarva med «verkligheten», förhöja en känsla som inte kommit till fysiskt uttryck i stunden. Greppet är intressant i relation till filmens utgångspunkt, Genovés icke infriade förväntningar på hur känslor skulle komma till uttryck på flotten. Vid ett tillfälle avsatte han Maria som kapten och tog själv befälet. Inte heller då uppstod de förväntade konflikterna, en rasande Maria började gråta i stället för att skrika. 

Fyrtio år senare, i samtal med de andra ur besättningen, visas hon full förståelse för denna reaktion. Hon grät av vrede, eftersom det i verkligheten är en känsla som så ofta vänds inåt. Vår förmåga att förstå känslor beror till stor del på hur vi förväntar oss att de ska uttryckas. Lindeens dokumentära rekonstruktion är en smart och djuplodande film med vackert stiliserat foto av Måns Månsson, regissör och fotograf som numera mest ägnar sig åt spelfilm. Det är tydligt att Flotten hämtar sin estetik från fiktionens värld. Frågan det väcker är, finns det en risk att vi också hämtar vår förståelse för känslor och uttryck från fiktionsfilmen värld, genom att söka fram vissa bilder som liknar den?

oleg gun.jpg

Teknikens utveckling aktualiserar samma fråga. I dag kan även dokumentärfilmare som är beroende av lätta och enkla kameror skapa oerhört cinematiska bilder. När jag ser Simon Lereng Wilmonts makalöst vackra The distant barking of dogs på Nordisk Panorama leds associationerna oavkortat till fiktionsfilm. Oleg bor tillsammans med sin mormor vid frontlinjen i kriget mellan ukrainska och proryska trupper. Genom att följa honom under ett år ville Wilmont fånga känslorna hos en tioårig pojke som lever i en krigszon. Med långa mjuka tagningar skildrar filmen årstidernas växlingar och barnens alltmer våldsamma lekar. Grannen kommer över en pistol och pojkarna växlar snart från att skjuta prick på flaskor till att avrätta grodor. En dokumentär i sann cinéma vérité-stil, långt från Lindeens konstruerade studiomiljö, men där varje scen hade kunnat vara hämtad ur en socialrealistisk coming of age-film. Eller om Terence Malik hade spelat in The tree of life i Ukraina. I och med kamerornas tekniska utveckling kan dokumentärfilmare hämta inspiration från fiktionens bildspråk. Och frågan väcks återigen, vilka scener och uttryck inspireras de därmed att fånga?

a year of hope.jpg

De samhällstillvända skildringarna på festivalen stod framför allt danskarna för. A year of hope av Mikala Krogh handlar om ett rehabiliteringscenter för gatupojkar i Manila. Även här fångas scener i observerande cinéma vérité-stil vars känslomässiga laddning är igenkännbar från fiktionsfilmen. Justin kämpar med sin identitet som homosexuell och i en förtätad scen uppmuntras han att uttrycka sitt intresse för kläder och mode. Glädjen är påtaglig då han provar dräkt efter dräkt framför spegeln. Här tror man att historien om hans utveckling på centret ska följa ett upptrampat spår. Men verkligheten visar sig vara mer motsägelsefull än så. En dag har Justin plötsligt rymt och när ledarna hittar honom står han uttryckslös på gatan i Manila. Kanske förstår han lika lite som vi i publiken varför han plötsligt gav upp. Trots att majoriteten av pojkarna sedan går vidare till att utbilda sig, visar filmen att verkligheten inte alltid följer de berättelser vi tror vi ska få se, till viss del förblir den oförståelig för oss.

En gammal kritik mot dokumentärgenren har vilat på filmens förmåga att manipulera bilden av verkligheten. Utmaningen för dokumentärfilm i dag ligger i att kunna fortsätta experimentera med form och uttryck utan att lockas av scener för vilka vi har en kollektiv känslomässig förförståelse. Att konstnärligt inspireras av fiktionsfilmen utan att fastna i färdiga bilder som vi förstår och tolkar världen med.

Av Olga Ruin 3 okt. 2018