Jenny Andersen regisserar sina minnen i Carl Javérs «Rekonstruktion Utøya» (Triart Film)

Filmatisera eller rekonstruera Utöya?

Inför premiären av «Rekonstruktion Utøya» träffar Camilla Larsson regissören Carl Javér och en av överlevarna från Utöya, Jenny Andersen, för att tala om gestaltning av minnen som ett sätt att bearbeta traumat från den 22 juli 2011.



September, 2018. På Venedig filmfestival visas Brady Corbets film Vox lux med Natalie Portman i huvudrollen som den utflippade popstjärnan Celeste. Hennes karriär springer ur en skolskjutning som hon mot alla odds överlevde och efter vilken hon tillsammans med sin syster skrev en ledsam låt, som blev en stor hit.

I Venedig säger den amerikanske regissören att det som till stor del har definierat och format vår moderna tid är skolskjutningen i Columbine, 9/11 och det i dag ständigt närvarande terrorhotet – och det är också med dessa tre som ram som han skapat sin samhällssatir. När jag några dagar senare bänkar mig för att se Paul Greengrass Netflix-film, July 22, tänker jag att Corbet har rätt, men bara ur ett amerikanskt perspektiv. För oss andra, på andra sidan Atlanten, är det ofattbara snarare det som hände på den norska ön Utöya, den 22 juli 2011, ögonblicket då alla anständighetsgränser försvann och vi gick in i en tid där vad som helst kan hända.

42797-22_july_-_paul_greengrass__1_-e1538400750451.jpg

Eller som dokumentärfilmsregissören Carl Javér uttrycker det, när vi träffas en dryg vecka senare på Malmö filmdagar: «Det som hände på Utöya var inte bara en attack på demokratin. Det bröt också helt mot alla existerande mänskliga och samhälleliga kontrakt.»

Under fyra år har Javér arbetat med sin egen film om terrordådet mot det socialdemokratiska ungdomslägret, där 69 ungdomar, av vilka hälften inte hunnit fylla 17, dog och hundratals skadades. Rekonstruktion Utøya, som dokumentärfilmen heter, utgår helt från överlevarna, som ett sätt att ge dem ett forum att berätta sin historia men också ett formexperiment, en undersökning av om rekonstruktionsmetoden kan användas för att berätta det som egentligen inte går att berätta – eller ens prata om.

«Jag vill expandera vad dokumentärfilm kan vara och det här arbetssättet är ett frö till det. Filmen är sprungen ur en diskussion då jag och min producent Fredrik Lange pratade om vad som är viktigt att berätta om här i världen. Där bilderna skulle få vara i fokus, inte orden. Då dök Utöya upp», säger Carl Javér.

«Det kändes fortfarande oskildrat och de gånger man läste eller hörde om det, så var det alltid på något sätt bilden av gärningsmannen som dök upp. Vi ville vrida fokus bort från honom och mot överlevarna och deras vittnesbörd. Och det var viktigt att göra det nu, medan de som varit med fortfarande var unga och hade ett fönster öppet till det som hade hänt och inte befann sig på en helt ny plats.»

Bredvid honom sitter en av överlevarna, Jenny Andersen. De två träffades först gången 2015, då Javér och hans bolag Vilda Bomben Film, efter att ha varit i kontakt med och fått ett godkännande av den norska «Stöttegruppen», lade ut information om sina planer på gruppens Facebook-sida och sökte medverkande till filmprojektet. Jenny Andersen var en av dem som svarade och medverkade också i den pilot som först spelades in.

Jenny Andersen: «Först tänkte jag att ’nej, nu kommer det en film. Jag har inte lust med mer information om det här’. Men sedan började jag känna att det var intressant och tänkte att det kanske kunde hjälpa någon annan att bearbeta det som hade hänt. Det var en väldigt jobbig process, men det gick bra till slut. Jag fann styrka i att vara med och det det hjälpte mig att gå vidare, till exempel gav jag min psykolog en ny chans.»

De fyra som valdes ut bland de 10-15 som hörde av sig ansågs ha tillräckligt stor egen motivation och förmåga att klara av att berätta sin historia. Tillsammans med filmteamet och en psykolog, som hela tiden fanns på plats för att övervaka den känslomässiga processen som alla stod inför, reste de till Nordnorge. Med på resan fanns ytterligare tolv unga vuxna, i åldern 18-22 år, tänkta som överlevarnas «verktyg» i studion där rekonstruktionerna skulle äga rum och filmen bli till.

reconstructingutoya_2.jpg

Utgångspunkten var hela tiden de frågor som återfinns i filmens förtexter:

Hur minns vi det?

Hur kan vi prata om det?

Hur kan vi förstå vad som hände?

Carl Javér: «De tolv hade alla något slags förberedande skådespelarutbildning men det var viktigt att de förstod att de inte var där främst som skådespelare, utan att de drevs av en inre motivation att förstå vad som hade hänt. Det visade sig att de hade känt sig väldigt hjälplösa när Utöya ägde rum och nu fick en möjlighet att agera. Det var en händelse som fullkomligt rammade deras generation och som de kände att de var tvungna att själva ta tag i på något sätt – ingen vuxen kunde göra det åt dem. Alla visade ett otroligt mod och i filmen blir deras reaktioner på något sätt alla våras reaktioner och det intressanta blir det som händer under dessa möten.»

Ett internt regelverk med tydliga, fasta ramar upprättades och en trygg miljö skapades med hjälp av olika «tillsammansaktiviteter». Målet var att skapa en motspegel till det som hände på Utöya: unga människor träffas och lär känna varandra, men den här gången med kontroll över vad som händer, i en trygg och kärleksfull miljö. Och. Dansen, som skulle ha dansats på det disco som aldrig blev av i juli 2011, blev till slut dansad.

Sammanlagt fyra kameror följer filmens ensemble, tätt in på och högt uppifrån studiotaket. De överlevande ombeds att, med hjälp av vit tejp på golvet, skissa upp de byggnader, platser de befann sig på eller flyktvägar de använde, under de 72 minuter som terrordådet pågick. När ramarna är klara får varje överlevare välja vem av de tolv unga vuxna som ska spela dem själva och börjar sedan ge «regi»; förklara exakta yttre skeenden och – när de vill och behöver – bakgrund och inre känslor. Samt, inte minst, söka efter rätt ljudeffekter (En gevärssalva eller ett pistolskott kan låta olika i olika minnen.) Sedan spelas alltihop upp, till det känns rätt.

I filmen följer vi hur Jenny Andersen får kämpa stenhårt med sig själv när det är hennes tur att kliva in i studion och rekonstruera sin berättelse. Hon vankar runt, tvekar, och trots att hennes hjärna vill, så håller kroppen emot.

«Det var så svårt att komma igång, jag ville ju, men inte min kropp. Det kändes verkligen tryggt och det fanns en fin sammanhållning mellan alla i gruppen och jag ville ta chansen att göra detta och på så sätt ta tillbaka min historia», säger Jenny Andersen.

«Men det tog en halv dag innan jag kunde börja. När jag kom igång så gjorde jag det som kändes riktigt, tänkte efter eller gick på ren känsla. När det blev som mest intensivt i studion så glömde jag helt bort att kameran var där. Det var värre när vi skulle ta de andra runtomkring-scenerna och Carl sade, typ: ’Bara gå och gör någonting!’.»

Det hon syftar på är de kompletterande scenerna som visar gruppen när de är «lediga» – de grillar, pratar, umgås, vilar. Sedan tidigare fanns också en omfattande mängd material som filmats hemma hos de fyra överlevarnas familjer, scener som till slut inte kom med i den färdiga filmen.

Carl Javér: «Vi behövde en tydlighet i filmen. Så det valdes bort. Men det var absolut inte bortkastat arbete. Under processen lärde vi ju känna varandra och då blir allt mer rätt och en större trygghet finns där när det är dags att börja.»

poppe.jpeg

Rekonstruktion Utøya blir den tredje i raden av filmer om Utöya som får premiär 2018. I våras kom Erik Poppes Utøya 22 juli, en dramatisering som i en tagning följer ungdomarna på ön i realtid. Den 10 oktober har July 22 premiär i Netflix. Paul Greengrass drama använder traditionell förenklad dramaturgi, där ont ställs mot gott, och skildrar gärningsmannen under förberedelserna, attack och tid i fängelset fram till rättegång, parallellt med en av de överlevandes kamp tillbaka till livet. Den är delvis baserad på Åsne Seierstads bok En av oss: en berättelse om Norge.

Hur känns det att hamna i en grupp av filmer så här, där en av rollfigurerna (July 22) dessutom är storebror till en av överlevarna i er film,  och hur förhåller man sig till de andra?

Jenny Andersen: «Det här är vår film och vår historia. De andra känns som underhållning. Jag tänker inte se dem. Jag har inget utbyte av det, jag vet ju vad som hände.»

Carl Javér: «Vår film har lunkat på i sin egen takt. Vi har gått försiktigt fram och inte haft någon anledning att snabba på. Vad som händer utöver det och vad andra gör går inte att styra. Vår film ska leva i många år och det ska vara ett porträtt som vi står för, det är det grundläggande – en rättvis, ofiltrerad beskrivning, berättad av dem som var där.»

Rekonstruktion Utøya får svensk och norsk biopremiär den 19 oktober, i Danmark en månad senare. Dessutom pågår samtal om att den ska användas i skolorna. De barn som börjar i skolan i höst är den första generationen elever som inte var födda när Utöya skedde.

Vi pratar om att det i Norge har varit svårt att adressera ämnet, både i skolan och samhället i övrigt.

JA: «Nej, det pratas inte så mycket om det alls. När det väl kommer upp så handlar det mer om något bråk om ett minnesmärke eller något liknande.»

CJ: «Vi lever i ett Europa där högerextremismen växer och det är viktigt att ’skärpa upp’ berättelsen om Utöya och inte glömma bort varför det hände. Det får inte försvinna bort att det var en politisk terrorattack.»

När Javér jämför med den typ av observerande dokumentärfilmer som han tidigare mest arbetat med så medförde rekonstruktionsmetoden en helt annorlunda process.

CJ: «Tid är avgörande när man gör dokumentärfilm. I mina tidigare filmer har jag kanske filmat varje dag under ett år och sedan använt klipprocessen som en metod att vaska fram guldkorn ur mängder av grus. Den här gången filmade vi i två veckor, även om den totala processen var 2,5 år. Det var som att sätta upp ett laboratorium med massa kolvar och vätskor i olika färger – i vårt fall ren miljö, total koncentration och väldigt modiga människor – och sätta igång en kemisk process för att få fram ett destillat. Nu vill jag ta metoden vidare.»

Har det funnits någon inre konflikt mellan dig som regissör och människa under arbetet?

CJ: «Man kan egentligen inte separera de rollerna. Men det har funnits stunder när jag känt att jag har varit en dålig filmare i en bra process och stunder när jag känt att jag har varit en bra filmare i en dålig process. Som filmare drevs jag av min tro på att det fanns unika bilder att fånga i studion och i de medverkandes ansikten genom det som vi skapade. Bilder som vi aldrig hade sett förut. Jag ville se om det var sant. Det tycker jag att det var.»

Av Camilla Larsson 3 okt. 2018