Ur Louis Garrels «L'homme fidèle» (Wild Bunch)

Komprimerad kärlek med Garrel, Casta och Depp

Louis Garrel, Laetitia Casta och Lily-Rose Depp intrigerar i Paris men överskuggas av ett förföriskt japanskt triangeldrama i Ryûsuke Hamaguchis «Asako I & II».



Kameran börjar med en bild på Eiffeltornet, sveper vidare övre några takåsar, zoomar in på några relationer i den franska huvudstaden. Inget utöver det vanliga, om man inte räknar den planenliga lätthet som är lika fransk som i vår filmtid befriande.

Redan några minuter in i L’homme fidèle har ett decennium av lust och leda avverkats. Abel, den «trogna» titelpersonen i filmen, har först dumpats av Marianne till förmån för sin bäste vän Paul, i samband med att Marianne väntade sitt första barn. Nästan tio år senare dör Paul, på begravningen betonas inte bara det givna triangeldramat – Abel som ser sin chans att återvinna Marianne (i konkurrens med sonen) – även en ny tänkbar ménage à trois tornar upp när samme Abel stalkas av Pauls yngre syster, spelad av Lily-Rose Depp, som nu vuxit upp (någorlunda) och mer än allt annat vill förverkliga sina barndomsdröm: att lägga an på Abel.

L'hommefidèle_AFaithfulMan_Filmpicture_17371.jpg

I sin andra långfilm, även debuten var ett fördragsamt triangeldrama (tillika en charmig bromance), vandrar Louis Garrel på beprövad mark. Han följer i nya vågens spår men river inga barrikader eller ritar några nya gatumönster. Han rör sig i trakterna av pappa Philippe Garrel (för vilken han gjort några av sina mest minnesvärda roller, däribland 68-dramat Les amants réguliers), till och med Jean-Claude Carrière har tagits in för att hjälpa till med manus. Kärleksschemat med tillhörande egennamn tycks som hämtat från Arnaud Desplechin. Och förstås gör han själv titelrollen. 

Skådspelaren Louis Garrel är nästan alltid svår att värja sig mot. Latetia Casta gör kanske den mest nyanserade karaktären, Marianne, medan Depp fyller den yngre uppkomlingen med rastlös energi. Dock överskuggas trion av den yngsta i ensemblen, den tioårige sonen som spelas av Joseph Engel, en slipad pojke som intrigerar bortom ett barns känsla och förnuft, kryddar vardagens turer av fruktan för att förlora modern, utövar inflytande. Denna ärbara kvinna låter i sin tur den trogne mannen vara otrogen, för att pröva olika känslor och värden – en risk som innebär mer vånda än hon kanske först anat.

asako.jpg

Liknande amorösa förhållanden präglar det japanska dramat Asako I & II, likaså med en dragning till komprimerad kärlek och (bedrägligt) lättsinne. Men här har den trogna mannen ersatts av en otrogen kvinna, som prövar sina möjligheter efter eget sinne. 21-åriga Asako bor först i Osaka och faller en dag för den okonventionelle Baku, lika tvärt som han sedan försvinner. Två år senare bor Asako i Tokyo och möter Ryohei, som ser ut precis som Baku men är försäljare och helt en annan till sättet.

I Asako I & II är det inte den narrativa hantverket så mycket som de enskilda scenerna och de större linjerna som överväldigar. Om Cannes 2018 mönstrade en ovanligt stark tävling, så var det inte minst asiatisk film som stod i framkant: Kore-edas värdiga guldpalmsvinnare Shoplifters; Lee Chang-dongs Burning, enligt många kritiker den mest rättfärdiga vinnaren, Jia Zhang-kees Ash is the purest white och så Ryûsuke Hamaguchis Asako I & II, som inte fick ett lika varmt mottagande men som är ett första klassens romantiskt drama som står ut på många sätt.

För många i filmvärlden är Hamaguchi ett oprövat namn. Hans miniserie Happy hour tävlade och prisades i Locarno 2015, fick lysande recensioner på fransk bio häromåret – ett fem timmar långt drama om fyra kvinnor, en skild och tre i äktenskap, som tvingas ifrågasätta villkoren för sin vardag. Här som där behärskar Hamaguchi sina instrument väl, det finns något i hans universum som andas organism, vare sig det gäller små infall eller mer betydelsefulla rutmönster.

asako

Asako I & II är ett konstruerat men alldeles levande drama om en kvinna som genom sin försvunna kärlek leds till en annan man. När hon väl återser sin försvunna kärlek, nu fotomodell och firad stjärna som dagligen affischerar Tokyos gator, drivs hon till att, utan betänketid, undersöka vad den kärleken bestod i.

Helt tvärt stämplar hon ut från en trygg och kärleksfull tillvaro, fysiskt sett från en restaurangmiddag med vänner, för att göra sin gamla kärlek sällskap. Hon bara drar, lika omedelbart som obetalbart. Innan hon släpper sin mobiltelefon utför rutan på en bil hinner hon ta emot ett par samtal. Väninnan som förebrår och aldrig mer vill se henne. Den gamla pojkvännen som finner henne vedervärdig, hatar henne men ändå beundrar hennes plötsliga uppbrott, som hoppas att de en dag kan förenas i ett skratt över det hela.

Filmen svämmar över av fantastiska scener, espri kombinerat med svårslagen skönhet. Om unga japaner som försöker rota sig i en föränderlig värld, i slitningarna mellan gamla traditioner och modernare yttringar. Om hur yta och djup blir två komponenter av samma företeelse, från det omedelbara till det mer varaktiga ofrånkomligt sammanlänkade.

I filmens sista scen, på landet, beklagar han sig över hur smutsig floden är, hon håller med men tycker ändå den är vacker. Med en realism som får flyta ut i det oväntade och oförutsägbara, kanske bli orealistisk, är Asako I & II en av årets vackraste kärleksfilmer, ett omisskännligt japanskt drama med fransk inspiration som förtjänar vid uppmärksamhet. 

Av Jon Asp 3 okt. 2018