Ur Adina Pintilies guldbjörnsvinnare «Touch me not» (Doc & Film International)

Kritiker med problem

Mellan aktivism och kommersialism, mellan film och tv, mellan festival och kultursida – Jon Asp reflekterar över kritikens vikande självständighet.



När filmen Touch me not vann guldbjörnen i Berlin i februari var det en stark symbolhändelse i film- och festivalvärlden. Hybriddramat, av den rumänska debutanten Adina Pintilie, om en kvinnlig filmskapare som uppfordrande projicerar sina lustar på omgivningen, var en film som på flera sätt utmanade den goda smaken – och som också lät dela sin publik. The Hollywood Reporters Deborah Young hyllade filmen som «an eye-opening look at human sexuality» och skrev vidare: «Though not every moment is fascinating to watch, most moments are, and adult audiences should find its frank presentation of the diversity of intimacy thought-provoking and possibly therapeutic.»

I en mer negativ recension kallade The Guardians Peter Bradshaw filmen «embarrassingly awful», med syfte på «its mediocrity, its humourless self-regard, its fatuous and shallow approach to its ostensible theme of intimacy, and the clumsy way all this was sneakily elided with Euro-hardcore cliches about BDSM, alternative sexualities, fetishism and exhibitionism». Recensenten beskrev filmen som en «katastrof» för festivalen.

touch-me-not-2.jpg

Kontroversiella filmer och vattendelare har visserligen förlänats fina priser förr, men här verkade det handla om något mer. Där flera såg en vedervärdig film och ett hårresande juryval, såg andra en epokgörande film och en viktig triumf för en kvinnlig provokatör som vågade utmana etablissemanget. En internationell kritikerjury hade knappast korat samma vinnare, framför filmer som Isle of dogs, klassdramat Las herederas eller ryska Dovlatov. Men det var länge sedan juryerna innehöll kritiker i större skala, snarare är det regissörer och skådespelare som utgör stommen numera. I Berlin fanns om än bara en regissör och en skådespelare (och också en kritiker), men därtill en producent, en kompositör och en stillbildsfotograf. Kanske fick det betydelse för det slutgiltiga valet, en jury mindre fäst vid kritikerkanon.

Ändå: har filmarbetarna tillräcklig kunskap och förmåga att bestämma hur alltjämt betydelsefulla priser fördelas? Långt ifrån alla ser inte lika mycket film som Isabelle Huppert (ordförande i Cannes häromåret). När Alexander Payne i förra veckan ledde juryarbetet vid filmfestivalen i San Sebastián, sade han sig vara mest tacksam för alla humanistiska filmer från hela världen som han fick ta del av, en sorts film som han inte sett i amerikansk film sedan 70-talet, i alla fall inte i någon större volym. Det tål att tänka på, vad som ännu är vardagsmat för en europeisk publik är direkt ovanligt i ögonen på en aktad amerikansk regissör. Givet Hollywoods tilltagande dominans på bio, var kommer vi befinna oss i framtiden?

Situationen hjälps inte av att kritiker och festivaler har allt svårare att anpassa sig till det nya landskapet, kasten mellan aktivism och kommersialism ter sig rätt plumpa, och förstärker bilden av en elit som gått vilse. Kritikern som självständig företeelse håller på att försvinna. I dag har vi en kritikerkår som, redaktionellt uppmuntrad eller helt på egen hand, följer tidens tand, rättar in sig i ledet för representation och grad av angelägenhet. I syfte att bättra på sin relevans och gångbarhet försöker den ställföreträda publiken.

Men frågan är om inte effekten blir den rakt motsatta, en kritik som ogiltigförklarar sig självt. För samtidigt som förändringar måste äga rum, rutiner ifrågasättas, bör man fråga sig hur mycket i tiden och hur marknadsvänlig kritiken kan vara. Vad innebär det på sikt med en kritik utan botten, som inte driver egna tankar?

Härommånaden föreslog HBO ett nytt sätt att axla kritiken, uppmärksammat av Hynek Pallas i Göteborgs-Posten (21 aug): «Ärliga recensioner från riktiga människor», «Är du trött på överdrivna, svårlästa och onödigt långa recensioner? Här hittar du ett urval av äkta serierekommendationer – från fans som du», löd HBO:s försök att etablera ett alternativt kritikerforum. En kritik för verklighetens folk, bort från snobbism, till de som knarkar sig höga på tv-serier, snart sagt det kulturella blodomloppets enda referens.

Det hela följer en trend där streamingjättarna inte bara sätter agendan innehållsligt och genom uppgifter om sina användares preferenser utarbetar mer eller mindre valida rekommendationsalgoritmer utan också brukar brukarnas samlade röst för att om möjligt få kritikern att verka ännu futtigare. Förstås inget brott i det, men vad blir kritikernas, redaktionernas och mediernas motdrag: att skriva ännu mer om de senaste tv-serierna, de som i dag tycks fylla kulturelitens hela behov av rörlig bild? Dagens Nyheters kulturredaktion verkar i alla fall idka viss självkritik; de rutinmässiga uppslagen med rekommendationer ur streamingjättarnas kataloger tycks ha bedarrat något.

Men mycket har redan hunnit hända, intryck har tagits, sinnen anpassats. Kritiker och kulturskribenter har sedan länge antagit den lösa tesen om tv-serien som «den nya romanen» (kanske som ett alibi för utebliven läsning), och beredvilligt ställt sig till tv-mediets förfogande, genom att standardreferera rörlig bild från hemmets små skärmar snarare än festivalvärldens stora dukar, där kritiker vistas alltmer sparsamt. Jakten på samtidsmarkörer och andra gemensamma nämnare är legio – som med en strävan att minimera mottagarens känsla av främlingskap och eget tänkande. En ny biopremiär jämförs hellre med en hyfsat omtalad tv-serie än en annan film.

Vad händer då med filmsamtalet, när streamingjättarna styr så mycket och granskas så litet. Vi ser innehållet i ett visst begränsat sammanhang, vänjer oss därvid och rättar vårt omdöme därefter, enligt en nyttoagenda där utspel är viktigare än samtal. I början av sommaren diskuterade två meriterade kritiker från Sveriges radio filmen The tale i P1:s Kulturnytt (25 maj), ett av regissören Jennifer Fox självupplevt drama om sexuella övergrepp som vann pris på Sundance i början av året och snabbt tingades av HBO för direktpremiär i dess kanaler.

the-tale.jpeg

«Svårt att bedöma som konstnärligt verk för att angelägenhetsgraden är så hög», hävdade den ena kritikern, medan den andra, helt på det klara med filmens meriter, ansåg att «man har problem» om man ger förevarande film ett (1) i betyg, med anledning av undertecknads recension i Svenska Dagbladet, som avvek från det övriga svenska mottagandet (och delvis det amerikanska). Till saken hör att åtminstone en av kritikerna hade sett filmen på en förhandsvisning arrangerad av en barnrättsorganisation, som från scen framhöll filmens trovärdighet. Även regissören Fox var på plats för att tala med publiken.

Exemplet taget inte för att ifrågasätta just dessa kritikers omdöme eller integritet, men för att understryka att diskursen har ändrats väsentligt; i dag finns det många yttre faktorer som «bidrar» till kritikers arbete. Att vara kritiker i dag handlar allt mer om att leva sig in i samhällets stigman och oegentligheter, visa medkänsla i en annars «empatistörd» värld och bestämt ta avstånd från avvikande uppfattningar. Det innehåll som saknar tydligt patos blir allt mindre värt att skriva om. Finner man inte det starka ämnet nog, kan man, i värsta fall, «ha problem», i alla fall för att vistas på kultursidorna.

Politiseringen av kritiken sipprar in överallt. Relationsdramer får till exempel inte mycket gratis, trivialiseras med en axelryckning (om de inte är väldigt roliga), medan bara hjälpligt skissade apokalypser, med ett vagt yttre hot, åker snålskjuts på angelägenhetskortet – oavsett om det är ryssen eller tysken som sätter vardagen ur spel. Se bara på tre av det första halvårets alarmistiska svenska biopremiärer: Stefan Jarls Innan vintern kommer kom undan med ett kritikersnitt på 2,4, Den blomstertid nu kommer 2,9, Jimmie med 3,4 (enligt kritiker.se). Den senare kvitterade ut högsta betyg av Sveriges radios Mattias Berg, som skrev: «Efter visningen kommer jag att tänka på alla politiska förslag om kurser i svenska värderingar för flyktingar och invandrare. Och att den här filmen kunde vara pendangen till det: någonting alla vi andra, som inte har behövt fly, skulle se.»

Även om blockbusterkulturen är kommersialism i dess renaste form måste man komma ihåg att även välmenande politiskt innehåll ofta kommer med ett marknadsvärde, inte minst i ögonen på den storstadsklass med världssamvete som fortfarande är beredd att betala för kvalitetsmedier. Att mottagandet inte nämnvärt påverkar antalet sålda biobiljetter hindrar inte att själva exponeringen har ett värde på kultursidorna.

jennifer-kent-the-nightingale-1200x520.jpg

Filmvärlden behöver förändringar. Venedigfestivalen senast visade på ett allt vanligare förhållande: å ena sidan bara en kvinnlig regissör (trots många tydliga kandidater), å andra sidan flera starka kvinnliga huvudroller. Mottagaren av jurypriset, Jacques Audiard, röt ifrån mest välformulerat: festivalernas urvalskommittéer måste ses över och bytas ut – det kunde den skjutglade fransmannen kosta på sig. Chefen för sidosektionen Venice Days blev så rädd att förlora jobbet (eller om han såg sin chans att ta över festivalchefen Alberto Barberas) att han i en intervju i Indiewire var tvungen att dubba Jennifer Kents The nightingale (bilden) som rättmätig guldlejonvinnare (vilket den möjligen var) och Touch me not som den bästa filmen från årets Berlinale (vilket den inte var).

Oavsett var på sträckan «objektivt god smak-total värderelativism» man befinner sig, är det viktigt med en kritik som står upp för sina värderingar och inte låter marknaden styra samtalet. Om diskursen nödvändigtvis måste delas upp efter kön (före andra kvaliteter) – borde inte kritiken då bestå i att kvinnliga regissörer, visionära och helt egna, år efter år ratas i de mest prestigefyllda avdelningarna, såsom Lucrecia Martels Zama i Venedigs tävling förra året eller Claire Denis High life av både Cannes och Venedig i år?

Av Jon Asp 3 okt. 2018