Egil Eide som olycklige baneman Holk ur Victor Sjöströms «Judaspengar» från 1915 © AB Svensk Filmindustri

Sjöströms «Judaspengar» en liten sensation

«Om filmens huvudpersoner är medellösa så gäller det inte för Victor Sjöströms filmskapande.»

Jon Asp har sett nyfunna «Judaspengar» bjuda på märkvärdigt skärpedjup och hjärtskärande Hollywood-slut.



I Paris för drygt ett år sedan upphittades en nästan komplett kopia av Victor Sjöströms sedan länge förlorade treaktare Judaspengar. Ett år senare får filmen nypremiär på Cinemateket i Stockholm efter att ha gjort stort intryck på stumfilmsfestivalen i Pordenone nyligen.

När filmen hade premiär 1915 skrev Svenska Dagbladet att den «står på höjden av vad filmdramatiken kan bjuda och som under Victor Sjöströms konstnärligt genomtänkta regi kommer mästerverket mycket nära». Och nog är det något av en sensation. Tillkommen alltså ett par år före den svenska stumfilmens guldålder, men redan signifikativ för det sätt på vilket Sjöström skulle ta filmkonsten ett par steg vidare.

Efter danske Axel Frisches manus och över en speltid på 40 minuter står de två vännerna Holk och Blom i centrum. De är två arma arbetslösa med familjer att försörja, Holk dessutom med en sjuk hustru i behov av medicin. Tidigt bestämmer sig de två männen för att pröva jaktlyckan, det är ju tjädersäsong, men när godsägaren får nys om tjuvskyttar skickar han omgående skogsväktarna på dem. Strax därpå omkommer en av vakterna i ett vådaskott. Att Holk höll i bössan hindrar inte att Blom tas för den skyldige.

När Holk ser sin chans att komma över 200 kronor i belöning för den efterlyste (gömd på Holks vind) – i syfte att finansiera hustruns begravning (!) – har flera dramatiska och moraliska kurvor och konster företagits, enligt den välkända formlen olycka föder olycka.

Mot bakgrund av klassamhället, auktoriteter i form av läkare och godsägare, poliser och domare, befinner sig de fattiga utan råd. Det är alltid uppfriskande att påminna sig om äldre tiders moral (smått komisk i våra ögon): en man som drar ut på fågeljakt när hustrun ligger för döden, när hon väl är död står samme man beredd att ange sin oskyldige vän. Mitt i all misär och förvirring finns också en avsiktlig komik, till exempel den korkade polisen som förebrås för att han söker den efterlyste i en surrad säck, «inte kan han ha knutit säcken själv», säger en kollega enligt mellantexterna.

rätten.jpg

Om filmens huvudpersoner är medellösa så gäller det inte för Victor Sjöströms filmskapande. Judaspengar är en briljant film, för sin hjärtknipande historia men inte minst för sin form. Ta bara Victor Sjöströms sätt att etablera de två fattighemmen: hos Holk med kameran placerad utanför och som tittar in, den sjuka hustrun i sängen som åskådaren tillåts komma närmare; hos Blom inifrån och ut, med ett skärpedjup som förhöjer spänningsdramat avsevärt. Eller den storartat komponerande rättegångsscenen: den åtalade omgärdad av rättvisans män i förgrunden och med åhörarna på balkong nästan lika närvarande i bakgrunden, som de lever sig in i dramat, från upprördheten över ett avslöjande i brevform till glädjen över det lyckliga slutet, som inte står dagens Hollywood efter.

Blott efter dessa 40 minuter hade man, vid premiären i Köpenhamn 1915, nära nog kunnat förutse Sjöströms kommande storhet.

Av Jon Asp 25 okt. 2018