Under inspelningen av festivalhyllade «Blindsone» (Nordisk Film)

Tuva Novotny i filmens skilda världar

På filmfestivalen i San Sebastián i september träffade POV Tuva Novotny och fotografen Jonas Alarik för att diskutera deras två nya, helt olika projekt: hyllade lågbudgetfilmen «Blindsone» samt svenska storsatsningen «Britt-Marie var här».



I januari är det premiär för hennes första svenska film som regissör, filmatiseringen av Fredrik Backmans Britt-Marie var här. Men redan under hösten har Tuva Novotny klarat av den faktiska debuten – på norska. Blindsone (Blind spot) fick först ett varmt mottagande i Norge (där filmen hittills setts av över 25 000) och därpå beröm på Toronto filmfestival, något som borgar för ett långt festivalliv.

Om den påkostade Britt-Marie var här väntas bli vinterns svenska solskenshistoria gäller det motsatta i Blindsone, en film om psykisk ohälsa inspelad i en tagning och med en budget tio gånger mindre än Britt-Marie var här. Startsträckan i Blindsone är särskilt lång: en handbollsträning med tonåriga flickor i en förort till Oslo, två av dem som promenerar hemåt, dryftar läxor och kvällsmat, inget dramatiskt. Sedan, efter att de skilts åt, det oväntade som inträffar, ambulansen som anländer, mammans färd till sjukhuset, där saker och ting trappas upp. Oron som inte avtar, bakgrunden som byggs ut, frågorna som aldrig upphör.

blindspot_2-h_2018.jpg

I slutet av september träffar jag Tuva Novotny vid filmfestivalen i San Sebastián, då tillsammans med Korparna-fotografen Jonas Alarik, bakom kameran till Novotnys båda filmer, såväl den norska som den svenska debuten. Vi sitter i restaurangen på Hotel de Londres precis intill den baskiska stadens vackra, världsberömda strand – La Concha – som också lånat namn till den 66-åriga festivalens förnäma pris. Dagen därpå ska filmens huvudrollsinnehavare, Pia Tjelta, vinna guldsnäckan för bästa skådespelerska i rollen som bestört förälder.

Vad kom först: filmens tema eller idén att göra en film i en tagning?

Tuva: De kom samtidigt, under samma natt. Dagen efter ringde jag Jonas och frågade om han skulle med. Han sa ja. Det var sommaren för två år sedan.

Jonas: Ja, då var det inte ens några sidor skrivna.

Tuva: Det var bara en idé, sen började jag skriva.

Jonas: Nästa dag var halva manuset skrivet och resten av manuset var klart några dagar senare.

Hur har ni upplevt mottagandet i Norge respektive Toronto?

Tuva: Premiären i Norge landade precis så som vi önskade, i ett avstamp för en diskussion om psykisk ohälsa, om våra sociala och samhälleliga verktyg för att prata om det. Det var det som var fokus, de blindzonerna. Och detsamma gällde i Toronto. Ibland hänger man upp sig på fel saker, som att den här filmen är gjord i realtid, i en enda tagning. Men intentionen har hela tiden varit att temat skulle stå först och det är också så filmen blivit mottagen. Det har varit jättefint.

Min önskan har varit att ta upp psykisk ohälsa inte bara bland unga utan också i samhället där vi inte ser det, där vi inte tror det finns. Idén var att göra någonting som gör att vi börjar prata om det. I och med att det är ett så känsligt ämne var det viktigt för mig att inte dramatisera för mycket, inte romantisera och heller inte göra det till ett filmiskt experiment. Jag ville vara så nära verkligheten som möjligt, men fortfarande inom fiktionsramarna. Och då upplevde jag att entagningsformatet var den enda vägen att gå. Det kanske låter knasigt, för de tidigare entagningsfilmerna jag sett har varit mer heist-liknande, och där blir publiken mycket mer i centrum. Men här var det precis motsatt, jag såg ingen möjlighet att klippa upp den här filmen utan att dramatisera den ytterligare, vilket skulle vara fel för temat. Önskan med entagningsformatet har varit att spara de där pauserna man vanligen klipper bort, att vara i de där lägena där det blir långt och tråkigt.

Jonas: Att få med alla bitarna, inte bara ta ut essensen.

Tuva: Att vi som publik får vila i bilderna. Som biobesökare upplever jag ofta att jag inte hinner vila i bilderna, det är så informationspackat. Jag ville att till exempel att promenaden [i filmens början, reds anm.] skulle få ta den tid den tar.

Jonas: Det är en väldig skillnad, mot att montera ihop en massa bitar, gå ut och in massa gånger i samma stora dramatik.

Tuva: Precis, för när man säger klippning så är det ju inte bara den som är dramatiserande, det är också omständigheterna – vi kan rigga om ljuset, vi kan reseta skådespelare. Här var det ett försök att inte göra oss till, ett försök att vara så sobra och nyktra som möjligt.

Jonas: Men ändå vara medvetna om att det är funktion, inte låtsas som att det är på riktigt, för det är det ju inte. Det är manipulation, hela tiden massa val, bara att de följer på varandra.

Tea_behindthescenes_color-58 kopia.jpg

Tuva, som skådespelare har du har decennier av erfarenhet från film och tv, och du har även regisserat tv tidigare. Men hur regisserar man skådespelare inför ett sådant här kraftprov, med långa textsjok och obrutna tagningar som vanligen bara existerar på teatern?

Tuva: Det handlar om att välja de skådespelare man är trygg med – som man vet levererar, som man vet vågar dra ner brallorna – och sedan låta dem köra sin grej. Jag kunde inte regissera under tiden, det var ju en lång tagning. Så regin gick ut på helheten, såsom jag upplever att regi ska vara. Det ska inte vara detaljer, utan att skapa ett sammanhang som sedan får sitt eget liv.

Jonas: Väldigt mycket att skapa ett sammanhang, den tryggheten, den setupen som gör att det finns möjlighet att ge sig ut i en så tuff grej.

Ni har arbetat länge tillsammans...

Tuva: Ja, som skådespelare och fotograf i tio år.

Jonas: Och sen har vi varit vänner, som pratat om det här projektet och andra projekt.

Tuva: Vi har en plan om tre filmer tillsammans, nu har vi gjort två av dem. Britt-Marie var här kommer ut i januari och är något helt annat.

Jonas: Ja, det är raka motsatsen.

Tuva: Det är det verkligen.

Jonas: Väldigt långt ifrån varandra.

Hur mycket repetitioner hade ni med skådespelarna inför inspelningen av Blindsone?

Tuva: Vi ville inte att de skulle spela, inte att de skulle vara för inövade – samtidigt som vi hade en extrem logistik och koreografi som vi var tvungna att utföra. Så vi gick igenom mycket men repade inte så mycket fullt ut, för jag tror att skådespelare har en tendens – och det känner jag ju till själv – att läsa manus, göra sin analys och sin rolltolkning, och då har man ändå en idé om hur man ska utföra jobbet. Utifrån mina erfarenheter av långa tagningar som skådespelare så kan man inte göra den här föreställningen före, utan du måste vara i det. Och i Stanislavskij-anda är det för mig det finaste, jag kan knappast kalla det skådespeleri, det finaste med skådespeleri är att tappa manuset när du är där – i det – när det blir på riktigt, och det kan vara vilken genre som helst. Att känna att en skådespelare är där gör ju att publiken också känner att de är där. Och det var mycket av det regiförarbetet handlade om.

Jonas: Och trots all koreografi, ändå inte ruta in sig för mycket, så det skulle bli för tekniskt.

Tuva: Jag ville inte att skådespelarna skulle improvisera, för det var ju så pass mycket viktig, klinisk information som skulle komma fram, så sett till repliker var det rätt slaviskt.

Jonas: Vi gjorde den tre gånger, det var det vi hade budget och planering för. Tre försök, och med en viss tid vi måste starta, för att allt skulle stämma med ljus och allt. Det gick inte att börja om om det gick fel efter en kvart, utan det var tre försök, tre dagar som gällde. Det var skrämmande att inte veta om det alls skulle gå, men också en tillgång som skapar en enorm koncentration och fokus.

Tuva: För mig finns det inget rätt och fel i det här egentligen, i det här formatet, så länge man håller sig till manuset.

Jonas: Samtidigt var det väldigt genomtänkt, inte slumpmässigt någonstans. Det är ju hela tiden ett reaktivt sätt att vara. Skådespelarna och kameran måste vara som en organism, hela tiden beredda att anpassa sig. Det sker konstant men utifrån en välgenomtänkt föreställning om vad man vill åstadkomma.

Höll du själv i kameran?

Jonas: Det var två kameror. Filmen har lite olika delar som vi inte ville hantera på samma sätt. Vi ville vara mer distanserade och objektiva i den första delen, mer nära och i skådespelarens stämning i den andra delen, och sen lite mer objektiva igen. Därför ville vi använda både steadicam och handkamera, det kändes inte rätt att göra allt med bara en av dem. Vi hade två kameror och gjorde som en stafettöverlämning i bilden kan man säga, i realtid, på vissa bestämda ställen som hade med innehållet att göra, där man lämnar över bilden. Så jag opererade handkameran och en steadicam-operatör, Knut Pedersen, gjorde de andra två akterna medan skådespelarna bara fortsatte.

Tea_behindthescenes_color-77.jpg

Tuva: Man pratar om lågbudget och att entagningsfilmer tenderar att bli new generation, lätta filmer att göra. För det första så är det extremt komplicerat, för det andra var det viktigt för oss att det inte blev dokumentärt, utan vi ville skapa ett cinematiskt verk – därför var kameravalet viktigt.

Vad har du som manusförfattare utgått från vad gäller filmens tema – psykisk ohälsa – med en ung, på ytan välmående människa som lämnar ett röstmeddelande och försvinner mot avgrunden?

Tuva: Jag utgick nog ganska mycket från mina egna uppfattningar och föreställningar, som innefattar såväl psykosociala och socioekonomiska som genetiska föreställningar. Expertisen säger att vi ingenting vet, så när vi är öppna i första sekvensen är det för att de flesta upplever det så, man ser det inte förrän det händer. Sen i backspegeln börjar de flesta inse att det finns, och det är ju det andra delen handlar om, att föräldrarna försöker analysera vad som hänt, och i det blir de mer specifika i sin desperation efter svar, att hitta orsaker. Vad sen läkarna konkluderar i den tredje är att det finns lägen där man inte vet.

Jag är både personligt intresserad och fascinerad och upplever en diskrepans i vår uppfattning av lycka och framgång. Det har jag alltid haft i mig, särskilt från vår bransch, för det finns ju en kraftig tendens att måla fram en fin och lycklig framsida – den där diskrepansen mellan vad vi mäter som lycka och framgång och sättet som vi hanterar saker på när vi inte är lyckliga och framgångsrika. Det är en sån avgrund för mig, så jag behöver själv redskap för att bryta den där isolationen och bubblan som man känna att man är i om man inte lever upp till sina förväntningar av lycka och framgång – de där helt basala psykologiska verktygen som de flesta av oss inte har, tror jag.

Sen när jag började researcha jobbade jag väldigt nära chefen för akutpyskiatriska i Oslo, och anhörigorganisationen. En stor del av deras kamp, eller agenda, som organisation på regeringsnivå handlar om att förmedla och utbilda, uppmana till att våga fråga varandra «tänker du på att ta livet av dig ibland?». Och med den direktheten sticker man hål på en bubbla som kan leda till suicidalitet. Det är inte svart på vitt naturligtvis, men för mig var det som om hel värld öppnade sig: wow, kan man göra film som pratar om en preventiv metod som är ganska enkel och som vi alla kan lära oss av, då är det den filmen jag vill göra.

Det finns så många nivåer av detta, att hjälpa människor att bli autonoma, att bli mer upplysta. Många av oss saknar de basala verktygen, som att bara fråga «hur mår du?», inte hur det var på jobbet, i skolan, hur var det på träningen? Vi har ett kollektivt ansvar, gentemot varandra.

Hade ni några konkreta konstnärliga förebilder för filmen?

Tuva: Just för den här filmen var vi inspirerade av Gus Van Sants Elephant ganska mycket, i det lugn hans film har och i kameraföringen.

Jonas: Det var nästan det enda vi hittade som var relevant. Den hanterar en väldigt allvarlig tematik på ett vardagligt sätt, den visar det normala innan något väldigt dramatiskt händer, som knappt går att förstå. Den lever ju på att den är väldigt fattig på dramatik, och det är vår film också. Livet är väldigt vanligt tills det vänds upp och ned, och i det kan man också se hur svårt det är att förstå saker, man får syn på det först då.

Tuva: Och så har jag mina egen referenser, jag har alltid med mig Harmony Korine, Spike Jonze och Lynne Ramsay i våra diskussioner.

1377886639-elephant-van-sant.jpg 

I sexton år har Danmark och Köpenhamn varit Tuva Novotnys bas, med roller i många olika skandinaviska filmer. Det var dock i Norge som den svenska skådespelaren fick fart på regikarriären under 2010-talets början, med avsnitt regisserade för tv-serierna Dag och Lilyhammer. Det är också det norska filminstitutet som tillsammans med Nordisk Film & TV Fond stått för finansierigen av Blindsone (SFI och DFI gav avslag) – totalt 4,7 miljoner norska kronor.

Hur var det att som förstagångsregissör kasta sig mellan så olika projekt som Blindsone och Britt-Marie var här ändå är?

Tuva: När jag som författare eller regissör berättar en historia så har den historien sitt eget dna, sin egen historia, sitt eget sätt att berättas, därför kan det verka som diametralt olika saker. Men för mig är de existentiellt sett ganska lika, för det handlar om en existentiell situation som jag är intresserad av. I Blind spot om en familjetragedi och hur man hanterar den situationen, och i «Britt-Marie» handlar det om ett annat stort livsval – tragedi kan man kalla det – om en kvinna som efter 40 års äktenskap ska skilja sig och skaffa sitt första jobb, vilket är fascinerande för mig. Jag har nog egentligen samma ingång. Sen att projektens dna är så väldigt olika, det är väl som att en del konstnärer jobbar med olika material – det kan fortfarande vara konst.

Är du förvånad att producenterna vågade satsa på dig, när du fick uppdraget att göra Britt-Marie var här hade väl producenterna knappast hunnit se Blindsone?

Tuva: Nej. Vid båda tillfällena så har producenterna vågat satsa på mig som förstagångsregissör. Jag insisterade på att Blind spot skulle komma först, det var viktigt för mig, men detsamma gäller ju «Britt-Marie», det var vågat att satsa på mig, med den budgeten.

Jonas: Samtidigt måste man komma ihåg att saker och ting inte är helt separerat. Du har ju jobbat med oerhört många filmer, och stått på set och är extremt erfaren.

Tuva: Ja, och jag har ju också regisserat ganska mycket tv, så jag har ganska mycket springtid på golvet. Sen har jag också varit intresserad av det, vilket inte alla skådespelare är, att gå upp i regifamiljen. Jag är ödmjuk för att de vågade satsa på mig som regissör.

Är du rädd för att förlora din personliga röst i ett så stort projekt där förväntningarna och kraven på återkastning är så höga?

Tuva: Nej, inte alls. Tvärtom, att både göra en mer artsy festivalfilm och en mer kommersiell med stor budget visar ju att man klarar båda formaten, så det är nog snarare så att jag stärkt mina chanser för att göra något där min röst är med. Och det märker jag också med finansieringsmöjligheterna till nästa film. Sen är det såklart en annan sak att prata om kvalitet, men film handlar ju också mycket om budgetansvar och genomförande – det är en stor del av poängsystemet.

Jag frågade min mentor, en dansk producent som jag ofta pratar med om vad jag ska göra i livet, om jag skulle göra den lilla filmen först eller «Britt-Marie». «Gör den kommersiella först», sa han, «då kan du göra vad du vill sen». Men, nej, jag var tvungen göra det motsatta, att känna att jag får ut min egen röst först.

Jonas, hur stor är skillnaden för dig som fotograf mellan olika filmer, till exempel om man jämför arbetet med Korparna och Blindsone och «Britt-Marie»?

Jonas: Ingen skillnad, det är samma typ av arbete. Man börjar med idén, kärnan – det spelar ingen roll om kameraarbetet är helt statiskt eller i enda rörelse.

Tuva: Varje ny film är som en ny relation, man måste börja känna, befolka den med en människoskara som passar just till det projektet.

Jonas: Rent praktiskt kan det förstås vara väldigt olika, processen, hur man repeterar, men idémässigt går det till på samma sätt. Det är idén som är det svåra.

Vad är planen nu?

Tuva: Jag trivs bäst med att utföra mitt eget material, så det kommer jag göra nästa gång också. Jag är så glad för att ha de här två filmerna under bältet, för att det är två så vitt skilda erfarenheter att ha med sig. Den tredje filmen är bananas, men det är också som en blandning av alltihop – den är jättebananas och jättenaturalistisk. Och jag hade inte klarat av att finansiera den om jag inte hade gjort de andra två tidigare.

Jonas: Ja, den är lite avancerad, men ett väldigt bra manus som Tuva har skrivit och som har funnits ett tag.

Tuva: Filmfest, tror jag, om vi får till det som vi vill.

Inspelning om ett år?

Tuva: Senast om ett år, jag är lite ivrig av mig.

Av Jon Asp 25 okt. 2018