Ur Per Åhlins film från 1968 (GK-Film Studio AB)

I huvet på en gammal gubbe

«Att kalla 'I huvet på en gammal gubbe' för arbetarklassversionen av 'Smultronstället' är att hårdra det, men det finns uppenbara likheter.»

Tobias Rydén Sjöstrand tittar innanför skalet på en rar 50-åring av Hasse & Tage och Per Åhlin – svensk films första längre animation.



Hasse & Tages filmer tillhör Sveriges folkkäraste. Men fråga någon om hon eller han har sett I huvet på en gammal gubbe och chansen är stor att personen inte ens hört talas om den. Varför har en av Hasse & Tages bästa filmer och en banbrytande svensk animerad film hamnat under radarn?

ABA_0012.jpg

1966 väcktes idén att göra en långfilm med övervägande animerade inslag. Initiativtagare var producenten Gunnar Karlsson på GK-film, som mest hade gjort beställningsfilmer, och tecknaren Per Åhlin. Åhlins samarbete med Hasse & Tage hade bland annat gett sig uttryck i en hyllad animerad förtextssekvens till deras första långfilm Svenska bilder (1964). Åhlin hade fått blodad tand för rörlig bild och hörde av sig till Hasse & Tage. Diskussioner påbörjades men det dröjde innan humorduon nappade. Först när Åhlin nämnde kortfilmen Kverulanten (The Critic, 1963) tändes en gnista hos dem. Kverulanten som regisserades av Ernest Pintoff är baserad på en idé av Mel Brooks som också gör rösterna. Själva filmen består av nonfigurativa färgkluttar som transformeras längs bioduken och tolkas av en äldre man i en biosalong som muttrar för sig själv till de andra biobesökarnas förtret.

Mezzanine_294.png

«Ja, men då kan ju filmen heta I huvet på en gammal gubbe!» tyckte Hasse, som förstås var självskriven som gubben. En liknande figur hade han gjort i monologen Gamle man, han som är på rymmen från ålderdomshemmet i revyn Gula hund. Men någon filmatisering rör det sig inte om, filmen kan möjligen ses som ett slags prequel. Till skillnad från Gamle man rymmer aldrig filmens Johan Björk från ålderdomshemmet. Den skildrar hans liv fram till att han hamnar där.

De inledande spelfilmsscenerna är tagna på och omkring Nytorget på Södermalm i Stockholm, ett stenkast från Hasse & Tages egen skrivarstuga i Vitabergsparken. Gubben försöker med stor möda ta sig hem från den lokala matbutiken, men hinner inte hem förrän några arbetare råkar kasta ett lass med däck över honom och han bryter benet. Han får hjälp av ett ungt studentpar som leder honom till hans bostad. Han hamnar på ett ålderdomshem och börjar tänka tillbaka på sitt liv. Minnena tar form av animerade figurer och miljöer.

Att kalla I huvet på en gammal gubbe för Sveriges första animerade långfilm är att tänja på sanningen. Hela filmen är 77 minuter lång och enbart 50 av dem animerade. Man behövde till och med fylla ut slutet på filmen med en svartruta och musik för att möta längdkraven på en långfilm. Trots det hade ingen animerad film med den ambitiösa längden gjorts i Sverige tidigare. Animerat var fortfarande starkt förknippat med barnfilm och osäkerheterna var många kring hur en svensk långfilmsanimation skulle tas emot. Det var ännu outforskad mark i slutet av 60-talet.

Därför hade man spelfilmsinslagen. Man var rädd att publiken inte skulle stå ut med att se en hel animerad svensk långfilm för vuxna. Och 60-talets filmindustri var inte som i dag. På 60-talet sköt man från höften. När Åhlin med sitt minimala team på fem personer satte igång med arbetet i en lägenhet i Malmö omgjord till ateljé hade de enbart ett synopsis från Hasse & Tage att gå efter. Åhlin fick fria händer och efter ett halvår ringde de till ateljén i Malmö för att höra hur det gick. Efter ett och ett halvt år var den animerade biten klar. Då hade man struntat i en av grundreglerna inom animerad film - den att spela in rösterna först och animera efteråt. Här bestämdes tempot av animatören. Men det ger spontanitet och liv till Hasses röstskådespeleri, som om gubben förvånas av sina egna minnen ibland.

Manusförfattarna blev själva förvånade när de såg resultatet. Blev inte filmen oväntat dyster och allvarlig? Jo, här trädde en mörkare, vemodigare sida av rolighetsministrarna Hasse & Tage fram. Tage själv förklarade det som att «den tråkiga sanningen är nog att anledningen till att filmen blev så allvarlig är att det är så tråkigt för en gammal gubbe».

«Det är det som är så bra med filmen», säger filmkritikern Mårten Blomkvist. «Att man på nåt vis vaggas in i tron att den ska vara skämtsam och lättsam och sen upptäcker att den är ganska allvarlig och fångar djupare känslor om livet och döden, livets mening nästan. Han sitter och tittar tillbaka på sitt liv och tänker att det inte blev så mycket av det här. Det är ganska djärvt att göra. Man uppskattar ärligheten i det.»

När svenska filmkritiker i tidskriften FLM 2013 ombads att lista de tio bästa filmerna i svensk filmhistoria, inkluderade Blomkvist som ensam kritiker I huvet på en gammal gubbe, vid sidan av lågoddsare som Det sjunde inseglet, Kvarteret Korpen och Körkarlen. Själv såg han filmen för första gången på bio på 70-talet. Han tror att den fortfarande skulle väcka förvåning hos dagens publik, 50 år efter sin premiär. «Dels avviker den från bilden av Hasse & Tage som är ett sånt känt varumärke, och dels är den avvikande från vad man väntar sig av svensk film, speciellt från den tiden.»

Temat om en äldre man som ser tillbaka på sitt liv går att koppla till en annan svensk filmklassiker, Ingmar Bergmans Smultronstället (1957). Till och med namnen på filmernas gubbar har en likartat rudimentär klang: Isak Borg och Johan Björk. Men där Borg i Smultronstället är en pensionerad läkare som bor i en paradvåning är Björk den pensionerade muraren som bor i en förfallen träkåk. Att kalla I huvet på en gammal gubbe för arbetarklassversionen av Smultronstället är att hårdra det, men det finns uppenbara likheter. Samtidigt har den något som saknas hos andra filmer om arbetarklass, enligt Blomkvist: «En generell svaghet hos filmer som skildrar underklass är att själslivet ofta hamnar i bakgrunden», säger han. «Det ser man i skildringar av överklassen. Med arbetarklassen är man mer intresserad av deras kamp om brödfödan och så.»

isak.jpg

Få filmer hade tidigare haft så pass många och långa scener på ett ålderdomshem. «Hade du kommit till en filmkonsulent i dag och sagt att du ville göra tecknad långfilm om äldrevården hade du hamnat långt ute på Gärdet», sa Per Åhlin i en intervju 2005. Men trots att ämnet är en lika het potatis i dag som för 50 år sen är vi inte direkt bortskämda med filmer om äldrevård. De filmer och tv-produktioner som har släppts sedan 60-talet går att räkna på en, max två händer. Mårten Blomkvist nämner Birgitta Janssons Semesterhemmet (1981) på samma tema, en leranimerad kortfilm som skildrar ett semesterhem för handikappade och äldre, som väckte en del uppmärksamhet när den kom. Jansson hade tidigare varit en av Per Åhlins medarbetare och i filmen figurerar till och med självaste Dunderklumpen som en gäst vid ett pokerbord. Filmen utgick från dokumentära ljudupptagningar som Jansson plockat från ett riktigt semesterhem i Jämtland. Ett dokumentärt anslag finns bitvis i I huvet på en gammal gubbe också: filmen spelades in på Lundahemmet i Solna med verklig personal och verkliga boende på hemmet som statister, vilket ger scenerna en genuin känsla.

Men filmen tar även upp andra samhällsfrågor, såsom 60-talets rivningshysteri. Björk har ägnat hela sitt yrkesliv åt att bygga hus och bostäder som han nu ser rivas till förmån för moderna skyskrapor – en lika ironisk som träffande metafor för livets förgänglighet.

Scenen som Blomkvist håller närmast hjärtat är den där Björks murarbas pimplar en öl efter varje tegelsten han lägger. Här kan den inbitne Hasse & Tage-fantasten notera ett internskämt: Basen heter Lindh och kallas «Spuling» efter Folke «Spuling» Lindh, Hans Alfredsons spexarkompis från Lund och en återkommande cameo-skådespelare i AB Svenska Ords filmproduktion. Den verkliga Lindh var dock fysiskt sett betydligt gängligare än filmens enorma, oxliknande karl. «Den där figuren låg i tiden i slutet av 60-talet och början på 70-talet», säger Blomkvist. «Det kom band som Träd, gräs och stenar och Sveriges jazzband och det fanns en kitschkänsla för det gamla svenska bondesamhället, med stora mustascher, arbetarkläder med mera.»

Filmens icke-tecknade inslag gjordes med utgångspunkt i animationen och regisserades av Tage Danielsson ett par veckor i maj 1968. Kritikerna ansåg inte att de höll samma klass som de animerade inslagen, men de är roliga och lekfullt gjorda i sin egen rätt. Episoden som skildrar Björk innan han hamnar på ålderdomshemmet är betecknande för Danielssons regi, tagen i den Jacques Tati-liknande tablåstil som han utvecklat redan i Svenska bilder. Parallella händelser sker i olika lager av bilden och kameran hålls på avstånd från de viktiga karaktärerna som för att undvika sentimentalitet.

Filmens premiär föregicks av en ganska omfattande mediebevakning. Tage Danielssons filmdagbok publicerades i en veckotidning, en kort dokumentär om filmarbetet sändes på tv under hösten och filmen lanserades som vinterns stora svenska familjefilmsatsning. Filmen hade premiär 6 december 1968 på Röda Kvarn i Stockholm. Kritikerna var positiva om än inte översvallande. Tonen var överlag att det rörde sig om en bagatell. Kanske föranledde den en viss förvirring. Det här var långt ifrån en ny Att angöra en brygga och någon film för hela familjen var det ju inte.

spader-madame-alfredson-andersson-1920-jpg.jpeg

Uppfattningarna om hur den gick publikt tycks skilja sig från källa till källa. I Leif Furhammars Filmen i Sverige benämns den som ett av de få publika bakslagen för AB Svenska Ord. Per Åhlin menar att Hasse & Tages revy Spader, madame!, som blev ett publikt fiasko samtidigt som I huvet på en gammal gubbe gick på bio, skadade publiciteten och kom att skrämma bort biobesökarna. Men sanningen är att filmen trots allt gick rätt bra. Under de första fyra månaderna sågs filmen av 192 000 åskådare och drog under det första kvartalet in 1,2 miljoner. En bra siffra för en svensk film – för att inte tala om en animerad!

Men trots bra publiksiffror och ett ökat intresse för animation har filmen fallit i oförtjänt glömska. Filmen visades på statlig television senast 1972. När Hans Alfredson motvilligt godkände en vhs-utgivning av AB Svenska Ords filmer efter Tages död kom visserligen även I huvet på en gammal gubbe ut, men i en begränsad upplaga. Bortsett från någon enstaka sändning på TV3 i början av 90-talet och en visning på cinemateket 1999 dröjde det länge innan I huvet på en gammal gubbe blev tillgänglig för allmänheten. I de första dvd-boxarna med Hasse & Tages filmer som kom ut 2006 fanns varken Svenska bilder eller I huvet på en gammal gubbe med. Per Åhlin hade då själv efterlyst en dvd-utgåva av filmen på Fantastisk Filmfestival året innan. Först när den större, mer kompletta dvd-boxen med AB Svenska Ords filmer kom ut 2011 ingick båda filmerna.

En orsak till att filmen länge varit omöjlig att få tag på är att rättigheterna inte har legat hos SF, utan hos GK-film som slutade göra film 1980. En annan anledning kan vara just att filmen inte setts som en riktig Hasse & Tage-film. Den saknar den dråpliga farsen som finns i Att angöra en brygga, äventyret som finns i Äppelkriget och det gags-sprängda som präglar Svenska bilder och Picassos äventyr. Trots att den på sina ställen är fruktansvärt rolig är det glesare mellan skratten till förmån för en gripande melankoli. Och nånstans här ligger också filmens storhet: på precis långfilmslängd lyckas Hasse, Tage och Per Åhlin inte bara summera en gammal gubbes liv, utan ge en uttömmande bild av hela det svenska folkhemmets uppkomst på köpet.

Av Tobias Rydén Sjöstrand 25 okt. 2018