Carl Magnus Dellow, Anders Berg och Lina Englund ur «Fordringsägare» på Galeasen (Foto: John Gripenholm)

Skådespelarkonsten lever – i alla fall på teatern

Med tidlös integritet påminner Gunnel Lindblom och andra mångsidiga om världsdramatikens och skådespelarkonstens värde. Från Thomas Bernhards svidande syskonkärlek via en trogen Strindberg till en uppdaterad version av Snövit.



«Uttolkare är inga genier, framför allt inte skådespelare», yttrar en av systrarna i Thomas Bernhards pjäs Ritter, Dene, Voss, som kom ut 1984 och hade nypremiär på Dramaten under hösten. Stina Ekblads erfarna skådespelerska vid Josefstadtteatern i Wien säger det med jämnmod, mer resignation än indignation. Numera nöjer hon sig med en biroll, ett par minuter i rampljuset – längre än så kan hon ändå inte vara bra.

Så står hon där i bakgrunden, i ett mellanrum, synlig genom dörrposten till middagssalen och måttar några rörelser. Hennes yngre syster (Irene Lindh), likaså erfaren skådespelare vid teatern, konstaterar, ironiskt och med anspråk på samma gång, att ingen förbereder sina framträdanden lika omsorgsfullt som skådespelaren; hennes syster tar till och med danslektioner för att öva i hur en blind dansar. «Vi har tid att gå på djupet.»

ritter-dene.jpg

Thomas Bernhard gäckar som vanligt konstnärerna och inte minst skådespelarna i ljuset av långt gånget socialhyckleri. I Skogshuggning, också från 1984, sköljer han ner hela det kulturella etablissemanget med badvattnet under en besläktat osmaklig konstnärlig kvällsmåltid, då med udden främst riktad mot Burgtheaters firade. I Ritter, Dene, Voss är det systrarnas bror, en ynklig stackare som blivit storhetsvansinnig filosof – Ludwig, modellerad efter Wittgenstein – som står för råsopen; han som lever under nödvändighet att ägna ett helt liv åt den obrutna tanken, om det så ska generera blott 2-3 sidor odödlig skrift. För honom är allt socialt och familjärt lika med död, ett direkt hinder för att ta tanken till några betydande längder och högre nivåer, särskilt innanför den borgerliga Wien-boning där känslor och tankar ständigt dränks i såser och soppor.

Under permission från mentalkliniken på besök i det burgna uppväxthemmet anklagar han sina systrar för servisfetischism och porslinssjuka, och påminner sålunda om jagberättarens tankar i Skogshuggning: «Egentligen är de så svaga i förhållande till sin egen tid att de för att kunna hålla sig flytande […] måste omge sig med möbler från en sedan länge […] död tid…»

trion.jpg

Själv går han ännu längre: «När en skådespelare talar får jag alltid känslan att världen är ful», spottar han ur sig. Porträttkonsten som dekorerar nämnda middagssal – under vilken de alla fått lida så länge – tar han ner efter noter, innan han inser att systrarna också låtit måla av sig själva och blivit del av «dumhuvudena», men dolt resultatet. Efter en runda på vinden konstaterar han att det är lika anskrämligt som befarat, och de båda systrarna sjunker ytterligare några centimeter, smärtsamt uthängda. Ekblad och Lindh är enastående som skådespelerskorna, Staffan Göthe briljant som anti-konstnären, denne Göthe som inte bara är en av landets främsta dramatiker utan också en av de allra bästa skådespelarna.

Dock är det annan märkvärdig skådespelare som står för regin. Texttroget och med små åthävor, med exakt känsla för innehåll och precis regi, utforskar och förädlar Gunnel Lindblom, född 1931, alltjämt världsdramatiken, en skådespelare som under senare decennier främst ägnat sig åt teaterregi. När jag intervjuade henne för nio år sedan, i Fokus dagarna efter Bergmanauktionen på Bukowskis, undvek Lindblom den ofta upphållna skådespelarskölden («filmen lockar mig inte») för att i stället lugnt tillstå att hon «sörjer att inte ha fått fler filmroller». «Det är en besvikelse […] Tidigare var det min absoluta förvissning att kunna kombinera teater och film, och att dessa skulle berika varandra. Men jag kan inte göra polisfilmer.»

gunnel kopia.jpg

Under det gångna decenniet har situationen för klassiskt skolade skådespelare, uttolkare av mellanmänskliga relationer inom ramen för ambitiös, dialogbaserad film, knappast förbättrats. Svensk film ger allt mindre plats för roller av betydelse. Om inte krim och spänning är det sketcher och fars. Kvalitet kommer undantagsvis, ofta genom amatörskådespelares försorg, handplockade för sammanhanget i jakten på autenticitet.

I förra veckan slog Stockholms nya kulturborgarråd, Jonas Naddebo (C), en lov för att sälja ut stadsdelsbiblioteken och dra in (fler?) privata finansiärer till stadsteatern. Att reflexmässigt ifrågasätta värdet på bibliotek och institutionsteater tycks numera del av kulturpolitikerns dna. Varför då sälja ut till marknaden? kan man undra. Det vore inte bara dödsstöten för nämnda institutioner utan också i hög grad för skådespelarkonsten. Det är biblioteken som säkrar beståndet av de nya och gamla texter som också utgör teaterns ryggrad. På kvalitetsscenerna kan skådespelare spela inte bara tjuv och polis och psykopat, inte bara rekryteras för sitt vackra eller fula ansikte, utan också verka som människa med mer varierat känsloregister och framföra dramer med bäring.

Thomas Bernhards pjäs är ett utmärkt exempel och Lindblom är ett utmärkt exempel på en konstnär som vägrat resignation, inte låtit sig nedslås av begränsade omständigheter, från ålderssegregation till polisinflation. Som filmare har Lindblom använt förlagor från Garpe, Isaksson och Pleijel. På teatern har hon flera gånger, förutom Bernhard, satt upp Ibsen, Tjechov och Fosse. Ofta har hon varit texttrogen, lika ofta precis i tolkning och personregi. Om den utsökta Flicka i gul regnjacka (av Fosse) sa hon själv: 

«Jag ser pjäsen som en protest mot alla explosioner, fyrverkerier och kulturella effekter. Fosse uppmanar mig att använda tystnaderna för att få publiken att känna efter. Att nå fram bortom allt brus och oväsen.»

Arbetarklassflickan från Landala i Göteborg som fann bildning via folkbiblioteken och senare, för att låna Marianne Hööks formulering, «stack av som en puma i ett potatisland» – på teatern, för Ingmar Bergman och helt på egen hand. I vår tid får Lindblom rollen som folkbildare, som använder sin kunskap och det förtroende hon lagt sig vinn om för att hålla liv i ny och gammal dramatik.

Fler skådespelare går en liknande väg. Nyss satte Johan Wahlström, mest känd som aktör, upp Strindbergs Fordringsägare på Galeasen i Stockholm. Flera kritiker ironiserade över att landets under decennier kvalitetssäkraste friteater, efter en ordentligt uppdaterad och sönderhyllad Hamlet förra året, valt att spela ännu en klassiker och att valet fallit på just Fordringsägare och utan att ens modernisera stycket. Det är svårt att inte se det ängsliga i en sådan kritik – eller har detaljerna satt sig, nyanserna i dramat sjunkit in, när jag ser föreställningen en dryg vecka efter premiären? Strindbergs pjäs, som också rymmer konstnärer på fallrepet, är lika skarp som uppslagsrik, uppsättningen alltigenom välavlyssnad och skådespelarna för det mesta utmärkta – även Carl Magnus Dellow, när denne efter hand tar ner sig själv något, sin nästan uppfordrande ekvilibrism, i rollen som Gustav – han som försöker överföra lite «sunt förakt» till den yngre man som samtidigt ska föras bakom ljuset.

gal_fordr_slide_1_rec.jpg

Anders Berg ger kontur till den känslomässigt villrådige Adolf, vars gester och ordlista hustrun slutat tillämpa sedan länge (om hon alls gjort det). Och inte minst är Lina Englunds prestation avsevärd. Hon gör Tekla med en öppenhet som vittnar om både ängslan och agens, dramats mest intressanta karaktär, i spannet mellan offer och förövare, givare och tagare, i denna tillvaro som är så rik på motiv till missförhållanden. Den största vanföreställningen ligger mest troligt hos maken, han som först låtsats vara henne underlägsen, sedan faktiskt blivit ikapp- och ifrån sprungen, och på kuppen kanske också oälskad. Här framkommer hela den potentiella maktförskjutningen, även om perspektiv och tolkning sällan tjänar det entydiga. 

I Aftonbladet tyckte Cecilia Djurberg att «med tanke på att den rådande teatertrenden är att dekonstruera klassiker och inte minst hugga på Strindbergs kvinnosyn, är det snudd på avantgardistiskt av regissören Johan Wahlström att iscensätta honom så här klassiskt». Galeasens uppsättning visar helt enkelt att Fordringsägare inte är en pjäs som behöver någon särskild modernisering att tala om. Föreställningen lever där på scen, med enkel scenografi och traditionellt framförande, och den finns också runtomkring oss, utanför scen.

Känner man sig ändå helt främmande inför detta drama, eller om man anser att rollerna borde kastats om från grunden, så kan man uppsöka Stadsteaterns fria tolkning av Snövit, där Staffan Valdemar Holm gäckar sin samtid med maxat röst- och känsloläge – vilket inte minst tillåter Göran Ragnerstam, i rollen som 439 år gamle Kloker, att visa vilken mångsidig skådespelare han är.

Snövit_2749_press1.jpg

«Teatern ska vara en plats för männi­skor att möta andra människor, människor som de aldrig möter i sitt vardagsliv, i ett socialt sammanhang som man inte har tillträde till», sa Gunnel Lindblom i nämnda intervju. Om hon är ett strålande exempel på en konstnär – skådespelare och regissör med tidlös integritet – som vägrar ge tappt, är de ekonomiskt teateravlade systrarna i Thomas Bernhards pjäs – deras far var finansman och teaterfrämjare – inte längre fullt lika styva. Stina Ekblads Dene säger att hon inte när något äkta intresse för skådespelarkonsten, att det som lockar är umgänget, att repetera, få vara bland människor. I sig en human och rätt vacker inställning. Ändå tyder mycket på att det finns gott om skådespelare som vill mer än att «svepa sig i mecenatskapets mantel» och faktiskt ta skådespelartraditionen vidare. Men nog borde teatern och filmen, i «denna dilettantismens epok», kunna berika varandra lite mer?

Av Jon Asp 25 okt. 2018