Sverrir Gudnason som Mikael Blomkvist och Claire Foy som Lisbeth Salander i «The girl in the spider's web» (UIP)

Språkförbistring i filmvärlden

Från påstådd finsk kulturell appropriering i den kommande filmen om den finlandssvenska konstnärsikonen Helene Scherjfbeck till den nya, ofattbara «Millennium»-franchisen  «The girl in the spider's web».



I Finland pågår en debatt om en kommande film om Helene Scherjfbeck. Den världsberömda finlandssvenska konstnären kunde knappt ett ord finska men filmen om henne, som fortfarande befinner sig i finansieringsfas, planeras att ske nästan uteslutande på finska. Regissören Antti Jokinen motiverar det med kommersiella hänsyn: att nå ut till den finländska kärnpubliken. Detta skriver konstkritikern Pontus Kyander i en artikel i Hufvudstadsbladet (23 okt) och uppmanar (långt före premiär) till bojkott av filmen. I samma tidning dagen därpå relativiserar regissören saken: «Schjerfbeck var finländare och det är jag också. Vi har en gemensam kultur. Det är tråkigt om språkargument lever så här starkt i vårt samhälle.»

helene-s.jpeg

Själva språket har i nästan alla filmtider skapat upprörda och förbryllade miner. Frågan är om inte filmtalet, trots en generell strävan att internationalisera och välja majoritetsspråk, bara blir mer och mer svårt att förstå. I Unga Astrid talar huvudpersonen, född och uppvuxen i Småland, självklar rikssvenska, liksom andra i omgivningen, medan föräldrarna pratar grov småländska, liksom besjälade av Liv Ullmanns och Max von Sydows diktion i «Utvandrarna»-filmerna. Lite lokalexotism, lite utblickande frigörelse – men funkar det som helhet?

Stora ansträngningar läggs på filmers trovärdighet men språket blir allt mindre en bidragande faktor till det vederhäftiga och inlevda. Den mest hjärndöda ekvationen står förstås Hollywood för. Den är inte nykläckt, men det blir mer och mer frapperande. Som i nya «Millennium»-franchisen The girl in the spider’s web. Om man som åskådare känner uppförsbacke från början blir det avgjort inte lättare genom språket: här med svenska rollkaraktärer som på plats i Stockholm pratar engelska med svensk brytning – även sinsemellan.

I rollen som Lisbeth Salander ställde den engelska skådespelaren Claire Foy till och med krav på att få tala engelska med lätt skandinavisk brytning: «För mig handlade det om att hitta en balans i den mixen, snarare än att vara helt trogen det svenska uttalet. Det är oerhört glädjefyllt, charmigt, vänligt och öppet. Vilket inte nödvändigtvis passar med karaktären. Så jag fick anpassa det lite», berättar hon i intervju i Dagens Nyheter (24 okt).

girl-dragon-claire-foy.jpg

Det är inte helt lätt att förstå vad hon menar, ännu mindre så när man ser filmen. Det blir liksom varken hackat eller malet, det är som om skådespelarna varit direkt hämmade av språket. Även om det är svårt att leva sig in i dramat för handen, som med Paul Greengrass Utöya-film July 22 – med norska skådespelare som bryter på engelska – förstår man i någon mån vad filmmakarna är ute efter: en skandinavisk flavour; i fallet «Millennuim»-, utöver vacker Stockholmsscenografi, en dialekt att höja på ögonbrynen åt, förstås långt ifrån Peter Stormares skurkengelska men ändå en viss exotisk blinkning.

Språkförbistring lär åskådaren få fortsätta äta i sig. Mer stickande blir det förstås om en finlandssvensk ikon som Helene Schejrfbeck tas som intäkt för «ren finsk vara», i förlängningen som ett sätt att ytterligare ringakta den finlandssvenska minoriteten till förmån för det större nationella projektet. Särskilt i det här fallet, när statliga medel till stor del har finansierat företaget. För även om inte filmskaparna har några politiska avsikter finns det andra på ledande positioner som har det.

Utan att ha sett filmen om Helene Scherjfbeck (och nog inte helller läst manus) anklagar Pontus Kyander filmskaparna för kulturell appropriering. Han illustrerar genom att jämföra konstnären med några berömda finlandssvenska författare: 

«Södergran, Diktonius och Enckell kan inte tänkas utanför sitt språk. De var inte uppburna av en stor nationell läsekrets. Deras genombrott var avhängigt uppmärksamheten utifrån, och deras konstnärliga bekräftelse uppnåddes utanför Finland. Så var det också med Helene Schjerfbeck. Hennes verkliga genombrott var i Stockholm 1937 – och internationellt 1992 genom en utställning i New York.»

Annorlunda förhåller det sig med en biopic om en annan finlandssvensk ikon. Inför filmen om Tove Jansson, med planerad premiär 2020, säger filmens producent, Sverigebekantingen Andrea Reuter: «vi gör filmen på finlandssvenska, förstås. Själva essensen av Tove var ju finlandssvenska, det är i den världen hon levde och hämtade sin inspiration till sina böcker».

Kanske är det, bland annat, ordets makt som ger Tove Jansson förmånen att bli tolkad på sitt modersmål. Man kan tycka att Helene Scherjfbeck, med sina särskilda motiv, kunde vara värd detsamma.

Av Jon Asp 25 okt. 2018