Ur prisbelönade japanska debutfilmen «Jesus» (Premium Films)

Perfekt debut tävlar på Stockholm filmfestival

Hiroshi Okuyama är en av 22 filmare som tävlar om bronshästen på Stockholm filmfestival 7-18 november. Hans synnerligen japanska «Jesus» är en enkel men effektiv debut, nyligen prisbelönad i San Sebastián.



22-årig debutant. Inspirerad av en omstörtande händelse vid 12.

Hiroshi Okuyama håller ett Q&A på San Sebastián filmfestival om sin film Jesus. Några dagar senare vinner han «New Directors», välförtjänt, även om det finns andra starka konkurrenter i denna sektion för första- och andragångsfilmare. Tidigare under festivalen har Hirokazu Kore-eda, årets guldpalmsvinnare med Shoplifters, tilldelats hederspriset som förste asiat, en händelse som ser ut som en tanke. Okända Okuyama framstår nämligen som en möjlig arvtagare till sin mer namnkunnige landsman: i förmågan att skildra japanskt vardagsliv över generationer, på små ytor och med några enkla inställningar, och inte minst i blicken som träffar barnen och får dem att leva bortom det stereotypa.

BokuwaIesu-samagakirai_Jesus_Filmpicture_18009.jpg

I original heter filmen «Jag gillar inte Jesus» (Boku wa iesu-sama ga kirai). Titeln syftar på filmens huvudperson, 9-årige Yura som flyttar med sina föräldrar från Tokyo till en stad i provinsen när farfar dör och farrmor, enligt sed, behöver tas om hand. I den omställningen ingår för Yura att acklimatisera sig på en kristen grundskola, där läraren hjälper honom att förstå bönernas mening, en ny erfarenhet för honom. Det går sådär, Yura vet inte riktigt vad det ska vara bra för. I stället «uppfinner» han sin egen Jesus i fickformat, som dyker upp på olika platser, från badkaret till klassrummet.

Förutom den omstörtande händelsen, som sker oväntat, föreligger inget dramatiskt över Jesus. Det är en vackert stillsam film, 76 minuter lång, där meriterna ligger i små detaljer, i lugnet som framställs, värmen som utan stora åthävor överförs mellan människor.

Det mest geniala är hur regissören begränsar händelserna till i princip tre miljöer: skolan, hemmet (med flera förströdda måltider) och vinterexteriörer, ofta tillsammans med Kazuma, klassens populäraste kille som Yura fort blir vän med. Att växla mellan dessa lägen placerar filmen i en japansk tradition, där regler och ritualer utgör en betydande del. Samtidigt avslöjar det något genuint om händelserna, rollkaraktärernas vara och tankar.

BokuwaIesu-samagakirai_Jesus_Filmpicture_18016 kopia.jpg

Därtill är det förstås också ett utmärkt sätt att finansiera en film. Det ekonomiska berättandet blir en tillgång på flera sätt, något som aspirerande filmare borde ta lärdom av: att välja en enkel premiss som ligger nära och koncentrera dramat till ett fåtal miljöer. Okuyamas exempel visar att det kan räcka långt. Hans Jesus är framför allt en varm och vacker film, en nästan perfekt debut, om ung vänskap som leder till vidare prov – Yura som med tvivel på gamla värden växer med uppgiften på sitt eget vis.

Av Jon Asp 25 okt. 2018