Barnens högtid är här – dra lärdom av Coppola

Jon Asp ser en regissör som värnar familjetraditionerna i både verk, och liv och undrar vem som är beredd att följa Coppolas exempel.



«I have a sentimental weakness for my children and I spoil them, as you can see. They talk when they should listen.» – Don Corleone i Gudfadern

 

«Gudfadern»-trilogin handlar till stor del om familjens betydelse och moral. Bara genom att följa traditioner och plikter och vara lojal gentemot familjen – inte avvika från seden, till exempel utbilda sig eller gifta sig otillbörligt – kan man vinna kärlek och verklig uppskattning åter. Som inget annat förtätas filmerna av ceremonierna: bröllop, dop, konfirmationer och förstås även begravningar.

Även om det pågår ett ständigt spel bakom kulisserna – kanske allra mest under dessa högtider, som om undantagstillståndet blev en förevändning och en särskilt gynnsam plattform för att prata affärer  – så är ceremonien ändå det viktigaste. Den är aldrig bara en fasad för att mörka den mer ljusskygga verksamheten som pågår samtidigt. Ceremonien är både målet och medlet som ska visa vägen till målet.

Den egna familjesynen präglar även Corleones syn på andra familjer, också i tillämpning räknat. En person som tar väl hand om sin familj faller enklare under Don Corleones paraply. Det är inte det etiska i förfrågan som är avgörande, inte heller uppvisad lojalitet (även här finns utrymme för snedsprång), utan framför allt hur mycket tid personen i fråga tillbringat med sin familj. En god och närvarande familjefar har med andra ord mycket större möjligheter att få gehör hos Corleone och därmed sina bekymmer lösta, än en dålig och frånvarande familjefar. (Vilka privata arbetsgivare, samhällsinstitutioner eller individer för den delen skulle ens överväga ett motsvarande belöningssystem?!)

corleone

Talande nog är det heller inga kulor som till slut ändar Don Corleones liv (även om de nog hjälpt på vägen), utan den passionerade leken med ett av barnbarnen. Det sker med hängivenhet i trädgården hemmavid, kurragömma som tar barnbarnet på sängen och Don Corleone till dödsbädden. Som hade han själv regisserat sin hädanfärd enligt den familjemoral han så ihärdigt predikat, som ett sista intyg för att han verkligen levde som han lärde.

Det finns flera skäl till att «Gudfadern» älskats sönder av generationer världen över. Med all respekt för centrala teman som immigration och självförverkligande eller alla tekniska förtjänster (från scenografi till skådespeleri) – samtliga förstås oumbärliga – så är det nog ändå familjeskildringen som främst gjort trilogin så sedd och så omtyckt av en bred publik.

Borde vi inte bara slå dövörat till, inte låta oss korrumperas av detta amerikanska evangelium, med dess ogenerade ‹sköta sig själv›-indvidualism och ‹be your own patriot›-filosofi?

När Francis Ford Coppola var i Stockholm i november (för att ta emot hederspriset på filmfestivalen) talade han mycket och länge, vitt och brett, från det konstnärliga till det mer personliga. Framför allt en sak återkom han till: betydelsen av familjen. Kanske inte så konstigt att en amerikansk filmikon med sina främsta verk flera decennier bort och som nästan lika länge försörjt sig på sina vinodlingar (som också räddat regissören vid flera filmkonkurser) är så fäst vid sin egen avkomma.

Men Coppolas exempel är ändå värt att dröja kvar vid. Morgonen efter det amerikanska presidentvalet talade han fördragsamt om Trump. Utöver att han såg en resultatorienterad pragmatiker satte Coppola värde på att den presidentvaldes barn verkade trevliga. Flera närvarande verkade tolka det som ren sarkasm; i brist på andra goda egenskaper så i alla fall detta. Men Coppola återkom till saken vid senare tillfällen, uttalandet var allvarligt menat: en förälder med trevliga barn hade, enligt honom, bättre förutsättningar att också bli en bra president.

Detta alltså sagt om årets mest bespottade person, av världens mest berömde maffiaskildrare – två omåttligt framgångsrika män som sägs älska barn. Är det verkligen vad vi svenskar, kända för att curla våra små, behöver höra 2016, särskilt så här i jultider? Borde vi inte bara slå dövörat till, inte låta oss korrumperas av detta amerikanska evangelium, med dess ogenerade «sköta sig själv»-indvidualism och «be your own patriot»-filosofi?

Nej, för Coppola närde en annan syn på umgänget med barnen än vad vi är vana vid, kanske mer kvalitativ. Under en middag talande regissören, efter att ha grundat med svensk akvavit på James Schamus förslag och därefter halat upp en vinare av eget märke, ingående om sina egna barn (tre till antalet) och barnbarn (sex). Inte bara till ögonstenen Sofia («made of steel», beskrev han henne, men med enbart kärlek i blicken), utan framför allt till familjehögtiderna.

Inför då stundande Thanksgiving såg han fram emot en sedvanligt god familjeuppslutning. Och som vanligt stod flera filmer på schemat, en på eftermiddagen och en efter kalkonen på kvällen. Just i år var förväntningarna särskilt höga: La la land och Moonlight (två av årets mest hyllade filmer, med svensk biopremiär i början av 2017).

moonlight

Vidare framhöll Coppola betydelsen av att umgås mellan generationer med full närvaro och genom framträdanden. Inte bara barn som uppträder för vuxna, utan viktigare, vuxna som framträder för barn. Apropå den stundande julen – som han såg fram emot allra mest – planerade Coppola, enligt sed, ännu ett skådespel för sina barn, i år specialskrivna sångnummer att framföra på julaftonskvällen för varje enskilt barnbarn.

Även om regissören har mer att ta igen än genomsnittsföräldern – en del tid måste försvunnit under inspelningarna, trots att familjen oftast reste med – så är det vackert att han på ålderns höst kompenserar för sin bortavaro med nämnda traditioner. Men mest är det kanske hans syn på familjeumgänge som inspirerar.

Frågan är vem som är beredd att följa Coppolas exempel: låta streamingstjänster och Pokémon go-appar vila för att i stället visa barnen några riktiga klassiker, nya eller gamla, eller rent av framföra specialskrivna nummer för dem? För de som ända vistas i familjebubblan är det väl lika bra att bejaka den ordentligt. Och för de som firar jul utan barn finns kanske inget bra skäl att undvika filmklassikerna.

Av Jon Asp 23 dec. 2016