TriArt Film

Bland självuppoffrande konstnärer

POV träffade en självlysande skådespelarensemble på ett Cannestak för att höra om Loïe Fuller, Isadora Duncan och Lily-Rose Depps föräldrar.



Den franska debutfilmen Dansaren, med premiär i Cannessektionen «Un certain regard» i våras, skildrar dansikonen Loië Fullers väg från den amerikanska mellanvästern till inträdet i Paris salonger under la belle époque. Från arbetarklassig mylla till högoktanigt sus och dus, snart omtalad för den serpentindans som revolutionerade scenkonsten. Filmen varvar förföriskt iscensatt koreografi med ännu fler uppslitande relationer och känslostormar.

Soko, även artist och storstjärna i hemlandet Frankrike, spelar huvudrollen som den intensivt sköra Loïe Fuller. Filmen följer hennes relationer med tre närstående: en assistent (och älskare) som offrar sig för Loïes skull, en skör aristokrat (och impotent älskare) som avgudar Loïe, och så Isadora Duncan, som i sin tur får Loïe att ifrågasätta sig själv ytterligare – två amerikanska danspionjärer med olika temperament.

Det är en rätt respektingivande kvartett av unga, olika etablerade skådespelartalanger, som Stéphanie Di Giusto, filmdebutant med framgångsrik musikvideokarriär bakom sig, lyckats sammanföra. Jag träffar samtliga, inklusive regissören, på ett hotelltak i Cannes i maj, i en grupp med knappa tiotalet journalister.

Vid intervjutillfället är skådespelarna grupperade två och två och med regissören ensam: totalt tre grupper som roterar mellan tre olika journalistgrupper. Min grupp får först ställa frågor till Soko och Lily-Rose Depp, som spelar Isadora Duncan.

Lily-Rose Depp

Presspersonen ger oss direktiv att inte ställa några frågor om Lily-Rose Depps föräldrar (Johnny Depp och Vanessa Paradis). Ett par journalister bryter tidigt regeln utan att låta sig generas. Depp svarar avmätt, lika självklart som standardmässigt, professionellt skulle man kunna säga. Till exempel att hennes föräldrar uppmuntrar henne att vara självständig och ta egna beslut. På frågan om hon är rädd för berömmelsens baksida med tanke på pappas liv, svarar hon nekande, «ska man vara i den här branschen så kan man inte undvika det». Och så vidare.

Inga stora scoop, kanske är någon journalist besviken, kanske är någon ändå nöjd över att ha fått dessa pratminus med sig. Hur som helst droppar ett par journalister av efter första blocket, och när Gaspard Ulliel och Mélanie Thierry har sagt sitt ytterligare tjugo minuter senare – när det är dags för Stéphanie Di Giuosto – är vi bara fyra journalister kvar.

En bild av filmjournalistiken 2016; få intresserade av regissören, om det finns annan stjärnglans att välja.

Stéphanie Di Giusto berättar att hon var ovetande om Loïe Fuller fram till att hon fick se ett fotografi av henne. När hon senare tog del av hennes fascinerande livshistoria föddes idén till filmen, hon vill föra fram den i ljuset. Di Giusto betonar att Dansaren inte är en biopic, utan hennes tolkning av Fullers liv.

Regissören berättar att hon länge känt Soko, som hyllats för sin insats både internationellt och på hemmanplan, och att hon var ett självklart val. «Hon är så långt ifrån de vanliga tjejerna i modemagasinen. Och hon korresponderar så mycket med Loïe Fuller, hon gör så många saker, hon sjunger, hon är också en sann artist. Hon låtsas inte, hon berör mig helt enkelt.»

Och vad gäller valet av Lily-Rose Depp: «Jag ville ha en 16-årig amerikansk skådespelare och eftersom listan inte är så väldigt lång – 16 är inte mycket mer än barnet – så dök Lily-Rose tidigt upp som en kandidat. Hon brinner verkligen för att vara skådespelare, hennes glädje smittar av sig.»

Intimitet och sexualitet

Soko: «Sexualiteten har egentligen en liten roll i filmen, hela Loïes liv handlar om konsten. Vi ville göra ett porträtt av en konstnär, vi ville inte göra Blå är den varmaste färgen. Vad vi ville, eller vad Stephanie ville fokusera på, var Loïes inre motstridighet, hennes tvivel.»

«Intimitet är inte lätt för henne, hon har verkligen problem med det, för hon gillar inte sig själv. Så när hon slutligen möter Isadora så är det en uppenbarelse. Hon får slutligen syn på sig själv, på en skönhet som hon bara fullständigt beundrar och som hon vill äga. Det är också den där fina linjen när man upplever något vackert: ska man konsumera det eller bara ta ett steg tillbaka och beskåda det – hon ville båda.»

«Loïe ville inte bara vara med Isadora, hon ville vara henne. Hon inspirerades av henne, Isadora var hon allt hon aldrig kunde bli.»

dansscen

Självuppoffrande konstnärer

Soko: «Man väljer att bli skådespelare för att kunna försvinna in i någon annan för en stund, och få en paus från sig själv.»

Lily-Rose Depp: «Jag är väldigt självkritisk i allt, har alltid varit en perfektionist, alltid satt stor press på mig själv. Men, that’s fine, det gör mig bara till en hårt arbetande person.»

Soko: «Vi skulle inte hålla på med film om vi inte hade en stark drivkraft. Att vara konstnär kommer med tvivel och hinder, det är också vad filmen visar, det kommer med allt, hela spektret av känslor, man är inte bara en sak. Vi ville absolut inte glamorisera en konstnärs uppgång, för det är också väldigt ensamt på toppen, och Loïe tvingades gå igenom så mycket smärta för att vara där.»

Fin de siècle och dandyism

Gaspard Ulliel, känd bland annat för titelrollen i Saint Laurent häromåret, berättar om sin rollkaraktär greven:

«Han är en misslyckad person («raté»). Han profiterar på livet men  är inte förmögen att själv skapa något bestående. Han dras till en kvinna med egenskaper han själv saknar.»

«Filmen är väldigt starkt inspirerad av ‹littérature fin de siècle›, av författare som Huysmans, Jean Lorrain, av dandys fatalt dragna till döden, av det morbida, ständigt på jakt efter skönhet, efter det ovanliga. Jag gillar att min rollkaraktär oundvikligen går mot döden, att han kommer att dö med seklet, därför att han inte hör hemma i nästa. Men när han träffar Loïe, och ser det fantastiska som hon utstrålar och genomför, och som tillhör någonting i framtiden, ger det honom kanske möjligheten att få livet tillbaka.»

Dansaren

Saint Laurent och Visconti

Gaspard Ulliel: «Det finns flera beröringspunkter, men Saint Laurent har en helt annan energi, han var väldigt aktiv. Jag vet inte om Saint Laurent hade den här mörka sidan. Men båda är viscontiska karaktärer.»

Loïe Fuller dog 1928, 65 år gammal, på dödsbädden alltjämt förenad med sin assistent och livspartner Gabrielle. I filmen spelas Gabrielle av Mélanie Thierry, en av fransk films mer etablerade unga skådespelare, tidigare i år medverkande i A perfect day och snart i rollen som Marguerite Duras i Smärtan. Här gör hon en intressant tolkning av den självuppoffrande kvinnan, i skuggan, hon som ser till att konstnären kan odla sitt egensinne.

Mélanie Thierry: «Gabrielle stannade vid Loïes sida livet ut. Hon var a lady in waiting och bevarade sin hemlighet. Jag är fascinerad av hennes person, det gåtfulla i henne, hur hon offrar sig själv, hur hon sätter sitt liv inom parentes för att ge liv åt Loui.»

Flera skådespelare nämner regissörens besatthet vid Jane Campion. Och till slut får regissören själv möjlighet att bekräfta.

«Jag gillar alla Jane Campions filmer, kanske Bright star allra mest. Men allt hon har gjort har påverkat mig enormt, hon är en storartad regissör, särskilt som hon skildrar lust och åtrå.»

Av Jon Asp 23 dec. 2016