Nordic noir på nya breddgrader

Maaret Koskinen ser den nordiska krimgenren expandera till oväntade länder och hur föreställningsvärldarna bli viktigare än de faktiska landskapen. 



Först ut var tv-dramerna med sin urbana ‹Nordic noir›: Brottet, Borgen, Bron. Sedan kom de mer naturmystiska Modus och Springfloden på SVT, för att inte tala om den hämningslöst och i bästa mening skogstokiga Jordskott (som kommer i en andra säsong hösten 2017).

Jovisst. Bra så. Fast been there, seen it, done that. Eller?

Betänk till exempel Broadchurch (ITV) vid sin blåsiga Atlantkust och de än mer vindpinade hedarna i de skottländska skärgårdsöarna som Shetland (BBC) är döpta efter. Eller det iskalla och snöiga Svalbard i Fortitude (Sky Vision), nu inne på sin andra säsong och med danska Sofie Gråbøl från Borgen i huvudrollen.

Det är som om intresset för det nordiska och själva begreppet [...] nu helt spillt över alla nationella och geografiska gränser. I det läget går det förstås inte längre tala om att vissa landskap.

Dessutom: kan det vara en ren slump att även Coen-brödernas tjugo år gamla film Fargo med sina köldskadade Minnesota-slätter och frostnupna skandinaviska satsmelodi fick en så framgångsrik USA-revival som tv-serie på FX för ett par år sedan?

fargo-2

Nej, skulle inte tro det. För där finns utan tvekan ett slags ‹Nordic turn› inom film och tv, inte bara inom den skandinaviska eller nordiska regionen utan även – och numera kanske främst – på de anglo-amerikanska produktionsområdena. Men det var likafullt vår nordliga region som sparkade igång en trend, som därefter tycks ha vuxit sig till ett internationell sug efter det ’nordiska’ i någon mening.

Vad det handlar om är förstås främst det nordiska som idé och föreställning. Och det som gärna uppfattas som nordiskt är just vissa platser, vissa landskap – en specifik form av rumslighet, atmosfär, ljus, väder – något som sedan konkret gärna omsätts till utsatthet i någon form: om det inte är isigt, blåsigt, snöigt, regnigt eller bara djävligt i största allmänhet, så ska landskapet helst se ut som en John Bauer-skog, gärna med växande rötter i fast-motion eller en och annan folkloristiskt inspirerad vätte.

Och det har som bekant bara fortsatt. Att serien Midnattssol, vars sista avsnitt just gick på SVT, är samma andas barn står bortom all tvivel. Kanske till del även Amanda Kernells film Sameblod. I och för sig spelar identitetspolitiska framgångar (i bästa mening) en roll i just det sistnämnda sammanhanget: här handlar det om en minoritet som knappast funnit någon vettig representation i svensk film. Likafullt är det fullt tänkbart att Sameblod fått en viss skjuts genom den uppmärksamhet som ‹Stockholm/Scandi- eller Nordic-noir› rönt, och alla de internationellt producerade efterföljarna i genrens kölvatten.

Ett belägg lika gott som något på ett ‹Nordic turn› är det stora antalet böcker om just nordiska filmer och teveserier som kommit ut de senaste åren i Storbritannien och USA, och att de alla i någon form inriktar sig på kyla, ljus, rumslighet och landskap.

Sedan ska det sägas att intresset för det nordiska säkert också påskyndats av (och kanske till del är resultatet av) det stora och alltjämt växande intresset för rumsligheter i stort: urbanitet, geopolitik, transnationalitet och ’borderlands’ av olika slag – det som ibland kallats för ett ‹spatial turn› inom humanvetenskaperna.

Kanske det mest slående exemplet på både ‹the Nordic› och ‹the spatial turn› är Films on Ice. Cinemas of the Arctic (redaktörer Scott Mackenzie och Anna Westerståhl Stenport, Edinburgh University Press 2016), den första samlade boken om de ‹circumpolära› eller arktiska filmkulturerna från tre kontinenter som möts i Arktis. Här finns studier av allt från polar- och forskningsfilm och etnografiska dokumentärer och filmer om och av ursprungsbefolkningar, till exempel inuiter från Canada och Grönland och nordiska Sámifilmer, till nutida internationella inspelningar på Island.

Allt just med det transnationella som ledstjärna: i detta vidsträckta snölandskap har ju stora och mindre nationer (tänk Jan Troells Ingenjör Andrées luftfärd från 1982) sökt sätta ned sina bopålar och göra nationella, geopolitiska anspråk. Och gör så fortfarande, som bekant, allt under det att isen smälter.

Just det ekologiska perspektivet står i fokus för Pietari Kääpäs magnifika Ecology and Contemporary Nordic Cinemas: From Nation-building to Ecocosmopolitanism (Bloomsbury 2014). Boken, som utgör bara ett av flera exempel på den växande inriktningen eko-kritiska studier, med allt från grön aktivism, välfärdsstat och globalism på agendan, utmynnar här i en studie av ‹eco-cinema›, med naturens roll i ett flertal sentida nordiska filmer i fokus. Framsidan pryds talande nog av Kirsten Dunst undergångsdrabbade brud i Lars von Triers Melancholia från 2011.

melancholia

Kääpäs syfte är inget mindre än att rita om landskapet för filmhistorien som vi hittills lärt känna den genom exempelvis nationella filmografier. Här skissas en filmhistoria inte längre utgående från nationen som paradigm och bestämd av nationella geografiska gränser, utan tvärtom utifrån de flöden inom inte minst filmproduktion (för att inte tala om filmdistribution- och visning) som alltid i grunden utgått från regionala och transnationella behov.

Ett annat mastodontverk är antologin A Companion to Nordic Cinema (redaktörer Mette Hjort och Ursula Lindqvist, Wiley Blackwell 2016), som med sina bortåt 600 sidor och 26 nordiska, europeiska och amerikanska filmvetare är ett handfast belägg för det internationella intresset för nordisk film just nu. Som hörs av titeln är antologin mer generell. Men även här kommer bidragen in på allt från isländska landskap och ‹armchair-travel› i nordiska huvudstäder till Roy Anderssons ‹målade› tablåliknande landskap, inspirerade av Bruegel.

Mer specialiserad är antologin Nordic Genre Film. Small Nation Film Cultures in the Global Marketplace (redaktörer Tommy Gustafsson och Pietari Kääpä, Edinburgh University Press 2015). Men även den utmärks av bidrag som «Slasher in the Snow: The Rise of the Low-Budget Nordic Horror Film», som påpekar att om naturen tidigare i nordisk film fungerat som en «nationell hälsofetisch» så håller den rollen på att förmörkas. Så sant. Tänk bara Låt den rätte komma in (2008) och scenerna där det mörkröda blodet och livet sakta dräneras rakt ned i snön.

Det kanske mest märkvärdiga är att begreppet ‹det nordiska› verkar ha fått en utvidgad betydelse. Ett fascinerande exempel utgörs av Mapping Cinematic Norths. International Interpretations in Film and Television. För här handlar det inte bara om Skandinavien eller Norden utan något man kallar ett slags ‹North-ness› som, hävdas det, man numera finner och kommer till användning överallt i film och tv.

Bidragen ger syn för sägen eftersom exempel ges från såväl kontinentala Europa, USA och Australien (!). I det senare fallet handlar det om landskapet i de nordiska australiska territorierna. I andra fall kan det handla om «the aesthetics of cold», specifika ljudbilder (knapphet, tystnad) eller «the Hollywood North», nämligen Canada, en ofta anlitad stand-in för någon amerikansk lokalitet.

Sannerligen, det är som om intresset för det nordiska och själva begreppet, det vill säga det som i vardagligt tal syftar på de länder som de facto ligger norrut enligt ett vedertaget kart- och väderstreckstänkande, nu helt spillt över alla nationella och geografiska gränser. I det läget går det förstås inte längre tala om att vissa landskap – som vi lärt av filmhistoriska böcker om exempelvis stumfilmen – skulle vara ‹svenska›. Det handlar till syvende och sist om att bilder, representerade i film och tv, över tid samlar på sig vissa betydelseladdningar och associationssfärer.

Eller, som den nämnda bokliga klokskapen påminner om, natur och landskap är mindre försänkta i faktisk geografi än en uppsättning bilder, idéer och föreställningsvärldar. 

Av Maaret Koskinen 23 dec. 2016