TriArt Film

Pappa vet bäst?

«Min pappa Toni Erdmann» toppar årsbästalistor över hela filmvärlden. Men Stig Björkman förklarar varför Cannesjuryn gjorde rätt i att välja bort Maren Ades hyllade drama.



Hur inleder man en film? Hur presenterar man den allra första bilden, ett anslag som skall göra oss intresserade så att vi får lust att följa med till nästa bild och till nästa och till nästa situation? Den allra första bilden kan skvallra om vad vi kan förvänta oss av fortsättningen. Den kan skapa nyfikenhet och en lust att följa med på den resa vi har framför oss, i sällskap med de agerande på vita duken. 

Klä av människorna och du får se deras rätta jag – det är kanske en devis som filmen vill hylla, när den nu äntligen närmar sig sitt slut

Så hur börjar Min pappa Toni Erdmann? Med en ganska så trist bild på en ytterdörr, en vid halvbild. Är man vänlig kan man kalla bilden för vardaglig, ja kanske «dokumentär». Vi kan anta att bakom den här dörren kan det bo vanliga, hyggliga människor som är värda att dokumentera, som är värda en historia. Efter en kort stund kommer en brevbärare in i bild och ringer på dörren. Han väntar och väntar och väntar. Tills huvudpersonen, Wienfried Conradi, öppnar i en av sina många förklädnader. Och ett rätt meningslöst ordbyte äger rum. Redan där, i den första scenen, väcktes mina farhågor om vad som komma skulle. Efter det blev resten av filmen en konditionskrävande transportsträcka att försöka ta sig igenom.

Är jag orättvis? Säkert. Min pappa Toni Erdmann har omfamnats av så många att bara en känslokall cyniker kan vara motståndare till den här sagoberättelsen. För filmen får ju snart karaktär av saga, en sedelärande sådan. Där är den stackars hjältinnan, Ines Conradi, som mot bättre vetande tagit farväl av sin far och inlett en karriär som fört henne till främmande land, till det trollens rike som heter Rumänien. Så vad kan en stackars pappa göra? Annat än att klä sig i hjältedräkt och försöka återföra den vilseförda till verkligheten. Det vill säga till den verklighet som han ser den och vill ha den och där han befinner sig.

 toni-poster

Kanske beror min bromsande attityd gentemot filmen också på att Min pappa Toni Erdmann rör vid strängar som känns alltför bekanta. Jag levde under min uppväxt med en förälder – av motsatt kön till Toni Erdmann – som «för mitt eget bästa» gärna ville styra över mitt liv. Film kunde vara en trevlig hobby, vid sidan av ett mer hedervärt borgerligt yrke, fick jag höra. Och den kvinna som jag valt som livskamrat var inte heller den som min mor hade tänkt sig (åt mig). Så där började en motståndskamp för mig, och en som kanske liknar den som Ines Conradi i och med flytten till Bukarest har gett sig in i. Igenkänningsfaktorer som den här kan i många fall skapa en lojalitet gentemot det drama som presenterar sig på vita duken. Men den faktorn gav sig aldrig till känna för mig. I stället mattades det eventuella intresset av genom filmens parad av tröstlöst malande och omständligt berättade konfrontationer kring svårlösta relationsmotsättningar.

Men komplicerade förhållanden kan även ha sina ljuspunkter, och när jag nu försöker återkomma till Min pappa Toni Erdmann i minnet erinrar jag mig att någonstans cirka två timmar in i filmen sker ett möte mellan far och dotter som känns äkta och intimt, och plötsligt verkar det som om filmen skulle vilja ta deras konfliktfyllda förhållande på allvar. De båda skådespelarna, Peter Simonischek och Sandra Hüller, befriar sig tillfälligt från de masker som deras rollkaraktärer har tvingats bära och upprätthålla inför varandra, och de möts i ett samtal som ger löfte om både förståelse och försoning.

Men strax därefter halkar filmen vidare i ännu ett avklädningsnummer, numera av mer handfast karaktär...

 toni

Vad jag kan förstå är Min pappa Toni Erdmann en komedi och en satir, och det är kanske där problemet ligger – åtminstone för mig. Filmens humor känns aldrig drabbande, kanske främst för att den inrymmer ett så stort mått av hån. Satir kan vara elak men borde aldrig sänka sig till löje och förlöjligande som här. Och satir kräver timing, en precision i tillslag och utförande. Men Min pappa Toni Erdmann väljer att suga på scener och situationer i all oändlighet – med hopp om ett skratt så småningom – om inte annat så av tacksamhet för att scenen äntligen är över. Där finns förstås också den sorts filmiska komik som kräver sin tid, the slow burn («den långsamma brännmärkningen»), som Helan & Halvan var sådana mästare på. Men även den komedikonsten kräver kontroll och precision.

En sorts långsam brännmärkning sker också när filmen närmar sig sitt slut och Ines har inviterat sina arbetskollegor till en födelsedagsfest. När hon i hastigheten inte kan få på sig sin festklänning, sliter hon av sig plagget och öppnar dörren för den första gästen i paradisdräkt. Villkoret för att bli insläppt är att gästerna också befriar sig från sina plagg, en utmaning som de flesta av gästerna efter olika grad av tveksamhet går med på.

Klä av människorna och du får se deras rätta jag – det är kanske en devis som filmen vill hylla, när den nu äntligen närmar sig sitt slut. Och visst bjuder scenen i all sin absurditet på avslöjanden. Men även här har regissören svårt att sätta punkt, och en känsla av tristess, men också av sorg, infinner sig. Åtminstone för den här betraktaren. Kanske var det också Maren Ades avsikt. Desto bättre.

Av Stig Björkman 23 dec. 2016