Rojda Sekersöz gör entré

«Där stod jag med exakt dom som jag själv hade fått välja och skapade historia. Så känns det faktiskt. Att vi skapar historia.» Rojda Sekersöz ser fram emot att vara en del av det svenska filmåret 2017.



Fragment från min överfulla hjärna

Som när jag har ett glas vin som jag balanserar på soffans armstöd, lyssnar på en jävligt bra låt och mina fingrar knappar poesi på tangentbordet. När det känns som att jag inte skriver ner historien utan att jag är själva historien och känslan jag vill förmedla. Så försöker jag göra film.

OBS! Jag är inte full på jobbet.

Eller jo. Jag är ju aldrig inte på jobbet. Min hjärna går i högvarv. Nästan alla situationer i vardagen är potentiella scener, kan bli berättelser, jag gör om folks dialoger i mitt huvud, observerar blickar och beteenden. Kompletterar ibland, omkonstruerar möten medan dom sker. 

Kaos.

Vila blir en prestation. Fuck.

När jag stod med monitorn i min hand, bredvid fotografen Gabriel Mkrttchian och tittade genom rutan på Mirja (Evin Ahmad) och Sarah (Gizem Erdogan) som pratade gamla minnen, rann en tår nedför min kind. Då, när jag plötsligt blir publik, det är då jag njuter som mest. Just dom sekunderna var jag så närvarande i livet som jag önskar jag kunde vara oftare.

Det är helt sjukt. Så fucking sjukt. Där stod jag med exakt dom som jag själv hade fått välja och skapade historia. Så känns det faktiskt. Att vi skapar historia. Jag ser så himla mycket fram emot att vara en del av det svenska filmåret 2017. Det kommer bli ett dunderfilmår.

Och så det här

Ständigt pendlandet mellan tacksamhet och självklarhet. Tankar, idéer som blir ord som blir verklighet. Så. Jävla. Sjukt. Men ändå inte.

Ingenting har fåtts, allt har tagits.

Ibland slår det mig: Vafan handlar Dröm vidare om egentligen? Vad ska jag skriva i alla presentationer, vad ska jag säga i intervjuerna?

Sen kommer jag på; Dröm vidare handlar ju om allt. Det handlar om vem man förväntas vara och vem man vill vara. Vem publiken tror att Mirja är. Hur publiken tror att relationerna mellan Mirja, Sarah, Emmy, Nina, Sirkka och Isa ska vara och utvecklas till.

Vad vi berättar om i filmen är universellt; lojalitet, vänskap, att växa upp. Det är drama, det är roligt, det är sorgligt, det är charmigt och det är varmt.

Hur vi berättar, det är godiset.

Huret

Nästan alltid börjar jag med musiken när jag bearbetar en idé eller ett manus. Likaså denna gång. Jag visste tidigt vilket musikspår som skulle representera filmen och hur jag ville att ljudbilden skulle. Det är inte alltid det funkar sen när man sitter i klippningen men i mitt fall gör det ofta det för att jag har en väldigt tydlig vision och bra inre kompass. Musik är också ett bra sätt för mig att komplettera text och ord om hur jag vill att filmen ska kännas, till teamet.

Jag arbetade väldigt tätt med manusförfattaren Johanna Emanuelsson och producenterna Agneta Fagerström Olsson och Annika Hellström under manusutvecklingen. Processen med casting och gestaltning skedde ganska parallellt med manuset. Så fort vi började få ett hum om när vi skulle kunna filma så började arbetet med scenografen Elle Furudahl och fotografen Gabriel. Vi hittade snabbt hur vi ville beskriva världen. Vi gillar ögongodis alla tre.

Parentes

Kan någon förklara för mig varför man minglar? Vad är det liksom. Att mingla alltså. Så jävla oklart. Om det är någon speciell man vill jobba med eller prata med kontaktar man väl personen direkt? Eller handlar det om att man är sökande, att man inte riktigt vet än? Är det typ som speeddejting, är det det som är grejen? Eller kan det vara så att folk tycker att det är trevligt att mingla. Asså mingla, vart kommer ens det ordet ifrån? Måste kolla upp det. Det har gett mig så mycket ångest genom åren. Jag är så dålig på att småprata och dödar lätt stämningar genom mina dåligt valda samtalsämnen.

- Okej, kollade precis upp ordet, synonymer; «festprata», «under småprat bekanta sig»…  ja, det säger ju sig självt, jag vet varken hur man festpratar eller bekantar sig med någon genom småprat.

Fortsättning efter parentes

Lust är mitt bränsle. Jag är ganska bra att hitta lusten på olika sätt, hos kollegor, i formen, i berättelsen. Det är jag ändå väldigt stolt över i Dröm vidare, jag tror att det märks i filmen att det fanns lust i arbetet.

Och för att lust ska kunna finnas och kunna bli något i slutprodukten och inte strypas, måste förtroende finnas. Förtroende mellan alla som arbetar med, och lagt pengar i, projektet. Och jag känner mig så jävla priviligierad över att ha haft två producenter som haft förtroende för mina visioner, skådespelare som engagerat sig inte bara i sina egna karaktärer utan i manus, form och vågat lita på mig även om jag inte alltid vart världsbäst på att förklara vart jag är påväg.

Helt annan tanke

Man kan inte bara man vill. Jag önskar att någon vuxen hade varit ärlig med mig när jag växte upp och förklarade för mig att jag faktiskt inte kommer kunna göra allt jag vill, bara för att jag har viljan. Att mina misslyckanden inte berodde på min brist på vilja. Det hade besparat mig än idag spända käkar, dålig hållning, dåligt samvete för mitt behov av sömn, kala fläckar på huvudet och sönderbitna kinder.

Till sist

En av dom största lärdomarna under min process med Dröm vidare är att jag faktiskt inte räddar liv och att världen inte kretsar kring mig och mina projekt (märkt att man väldigt ofta hamnar där som kreativ person, men jag tror inte att man behöver vara där för att göra bra och viktiga grejer). Att världen pågår samtidigt. Det betyder inte att jag inte är 200 % dedikerad i det jag gör, tvärtom. Det blir extra viktigt att ge allt i mitt arbete för att verken, i det här fallet Dröm vidare ska få en plats och funktion i tiden vi lever i.

Av Rojda Sekersöz 23 dec. 2016