Anna Odell i samtal om X&Y

Mikael Persbrandt och Anna Odell gör huvudrollerna i «X&Y» (Triart Film/Nadja Hallström)

Anna Odell i samtal om X&Y

«När jag började ta mig tillbaka efter att ha varit sjuk så bestämde jag mig för att konsten är viktigare än mina rädslor. På det sättet är konstnärs-Anna en väldigt viktig del, som får mig att våga leva.»

Inför premiären av Anna Odells «X&Y» har Rebecka Bülow träffat regissören för ett samtal om maktstrukturer, beteendeterapi i filmstudion och hett önskade konstbarn.



I sin nya film X&Y säger Anna Odell i en voice-over: «Jag vill undersöka identitet och vad det innebär att vara människa».

Dessa anspråksfulla ord kommer direkt efter inledningsscenen, när Anna Odell och Mikael Persbrandt sitter i ett förhörsrum. Det framkommer att Persbrandt kan tänka sig att penetreras av Anna Odell med en strap-on.

Jag vill undersöka identitet och vad det innebär att vara människa tycks mer som en förevändning att få göra något helt annat.

I X&Y spelar Anna Odell och Mikael Persbrandt sig själva. Under flera perioder bor de tillsammans i filmstudion i Trollhättan. Utöver förhörsrummet finns här bland annat sovrum och mottagningsrum där de träffar varsin psykolog. Under inspelningstiden skriver Anna Odell ett manus, som de också filmar. Vilka scener som är fiktiva och vilka som är dokumentära får ingen utanför projektet veta. Utöver Anna Odell och Mikael Persbrandt bor ibland även sex skådespelare i studion. De gestaltar tre av Odells respektive Persbrandts alter egon, till exempel den destruktive Mikael (Thure Lindhardt), konstnärs-Anna (Sofie Gråbøl) och den sexuellt utlevande Anna (Vera Vitali).

LAGUPPLOST 1 A JUNI_MG_5638_nadja hallstrom.jpg

Tidigt i filmen berättar Anna Odell om sexscener som hon vill spela in, till exempel att hon och Persbrandt har sex i vargdräkter. Hon föreslår också att de ska skaffa ett barn tillsammans, ett konstbarn. Och faktum är att när jag mailar och frågar om en intervju får jag höra att tiderna bestäms med kort varsel, eftersom Anna Odell är föräldraledig.

Vi träffas ett par veckor innan premiären på en hotellrestaurang i Stockholm. Anna Odell frågar mig vad jag tyckte om filmen, jag svarar att jag är full av frågor, osäker på vad det egentligen är hon har gjort. Hon svarar att hon också är det.

Det finns mycket som jag skulle kunna fråga om filmen som vore liksom skvallrigt.

AO: Vissa journalister gör det.

Typ, vem är pappan?

AO: Ja, och de tjatar! Medan andra inte frågar utan ser det där som en del av filmen.

Är det mediala efterspelet en del av verket?

AO: Jag har inte tänkt göra konst av det som följer nu, men det är klart att det kan säga något om verket, att det kan vara intressant. Men det blir inte en del av det, som med Okänd, kvinna, där jag vävde in media i det faktiska verket.

Anna Odell arbetar alltid undersökande, vilket hon påpekar i filmen. När projektet börjar vet ingen hur det ska sluta (till producenternas frustration). Undersökningen, alltså processen, är det intressanta, att se vad som utvecklar sig där. Mikael Persbrandt, däremot, verkar i filmen vara inriktad på resultatet.

Vilken var startpunkten för det här projektet?

AO: Startpunkten var min bild av alfahannen och att försöka komma en sådan man nära.

Jag har tänkt på alfahannen i relation till din undersökande process. Hur var det att arbeta med Mikael Persbrandt?

AO: Han var jättenyfiken, men lite skrämd och undrande. Han tackade ändå ja, och det var ju bra.

I filmen säger han att han är med eftersom att han tror att det ska blir en jävligt bra film. Det är ju ändå en helt annan ingång.

AO: Ja, visst! En tanke med alfahannen och att göra den här filmen var att det är bra för honom. Att det är bra för honom att göra något annat än det han brukar göra, han som har gjort Beck och sånt.

I Odells presentation av filmen kallar hon den «en lekfull undersökning». I förhörsrummet beskriver hon sin attraktion till Persbrandt bland annat som «på skoj».

Var är det här «lekfullt» och «på skoj» för något?

AO: Det är väl… ett sätt att förhålla sig till livet. Att få det som känns tungt att bli roligare, att inte ta allt så seriöst, eller förhålla sig till det på ett fantasifullt och lekfullt sätt. Också eftersom det är en undersökning av den mediala bilden av oss, som ju kan vara så skruvad, så blir det ett förhållningssätt: att leka med den.

X&Y undersöker alltså de mediala bilderna av Odell och Persbrandt. Ordet gränslöst återkommer ofta gällande Odell.

AO: Jag gillar att leka med människors föreställningar om någonting. Och med mina egna. Man kan göra det genom att trigga igång saker, sätta en sten i rullning. Jag och skådespelarna kan göra det tillsammans. Om jag ber Vera, som spelar min sexuellt utlevande sida, att agera ut vem hon tror att jag skulle vilja vara innerst inne, så visar det ju… som olika nivåer av bilden av oss, av föreställningen om oss. Eller om jag och Micke intervjuar Thure, som spelar den gränslöse Micke, och han svarar som han tror att Micke skulle svara när han är sin gränslösa sida, då kan vi komma nära en sanning… eller inte, eller så blir det en sanning om den mediala bilden, om bilden av alfahannen.

Den mediala bilden av Anna Odell började konstrueras när hon gjorde verket Okänd, kvinna 2009–349701. Hon iscensatte en psykos på en bro, vilket fick enorm medial uppmärksamhet.

Fanns det något trångt i att få en sådan bild av sig själv uppmålad?

AO: Det var ju intressant, för mig som konstnär, vilket gjorde det jag ville undersöka ännu mer tydligt, inte bara inom psykiatrin utan också inom media. Men det är ju läskigt om man tänker på hur det är för den som inte gör något av konstnärsskäl, hur media skapar sanningar, hur ojämlikt det är, vems röst som är något värd och vem som ska skyddas.

I X&Y gör du en uppdelning mellan dig som konstnär och andra Annor, precis som du gör nu. Skådespelare gestaltar olika delar av dig, olika alter egon. Har Anna som konstnär gjort mycket för andra Annor?

AO: Ja, absolut. När jag började ta mig tillbaka efter att ha varit sjuk så bestämde jag mig för att konsten är viktigare än mina rädslor. På det sättet är konstnärs-Anna en väldigt viktig del, som får mig att våga leva, att inte stänga in mig för att jag är rädd för saker.

I X&Y spelar Jens Albinus Annas osäkra, ångestfyllda alter ego. Jens har bacillskräck, skrapar bort smör från mackan och blir osäker av komplimanger eftersom han inte vet om han blir driven med eller inte.

Utan konstnärs-Anna skulle Jens få styra mer.

AO: Absolut.

Kan konstnärs-Anna ge upprättelse?

AO: Det får nog andra svara på, så kanske andra har upplevt det.

När jag sett dina filmer och Okänd, kvinna så har jag tänkt att jag förstått något om vad upprättelse kan vara.

AO: Och kanske att det inte är så enkelt? I Återträffen är det inte så att mobbarna som jag söker upp säger förlåt. Men det synliggörs att det var en struktur och att de hade ett beteende som inte var schyst. Upprättelsen är diffus, den syns mer när man ser på det utifrån, alltså än vad som blivit om det inte hade varit en film. Efter Återträffen brukade folk som hade varit mobbade fråga mig: «Jag ska på återträff, tycker du att jag ska hålla ett tal?» Och det kunde jag ju inte säga ifall de skulle göra, men jag hade aldrig gjort det om det inte vore för konsten. Jag tror annars att man kanske inte får det man är ute efter, om man gör det.

Kan man säga att trots att din gamla klass inte hörde dig så blev du hörd, genom att du gjorde en film?

A: Jag fick säga: så här var det för mig. Det var något som de jag pratade med förnekade: men du fick visst vara med, vi var ju snälla… Om man möter ett sådant massivt oförstående utan att göra något av det så kan det snarare ta mer än det ger.»

Man börjar tvivla ännu mer.

AO: Mm. För mig var det ju annorlunda, eftersom jag filmade.

Anna Odell fick alltså genom Återträffen berätta hur grundskoleåren varit för henne, något som hon upprepar i filmen att hon vill få berätta. Det motivet ger filmen ett slags akuthet, den har ett tydligt ärende. Att ärendet passade bäst att avhandlas genom en långfilm verkar sekundärt, formen är ett medel.

X&Y ger sken av att vara gjord från andra hållet, som att den började med formatet, med möjligheten att göra en långfilm. Den handlar också just om att göra en långfilm, framför allt om vilka maktspel som pågår i skapandeprocessen.

Filmen undersöker manligt och kvinnligt. Fanns det något särskilt på det temat som du ville synliggöra med det här projektet?

AO: Dels det här med manliga regissörer, hur de har betett sig, de friheter som de har tagit men också fått, och som inte finns på samma sätt för kvinnor. Också det här med barn. Historiskt har det varit så att det är kvinnorna som finns där och tar hand om barnen.

Om det hade varit de manliga regissörerna som födde barn så hade väl konstbarn redan varit ett begrepp.

AO: Ja precis.

I X&Y väcks frågor som: vad är manligt och vad som är «skådespelat» manligt? Är det samma sak? På hotellrestaurangen för Anna Odell ett resonemang om huruvida man blir lite av det man spelar. Så fungerar ju beteendeterapi, när man genom inlärning förändrar ett beteende.

AO: Vad händer om man spelar en karaktär 100 gånger på scenen? Eller som med Mikael Persbrandt, som så många gånger fått spela en roller som ligger nära alfahannen? Har han blivit alfahannen för att han genomgått så mycket KBT? Kan man låta bli att färgas av något?

En gemensam sak för dina verk är att du ställer frågan: vad händer om man gör det som man inte brukar göra, eller egentligen inte vågar göra. Vad har du hittat för svar?

AO: Det finns så många svar. Ett har att göra med att vi i samhället ofta har en uppfattning om vad som är rätt och fel. Om man gör si är det rätt, om man gör så är det fel. Ett exempel från Okänd, kvinna: Samtidigt som jag gjorde det verket gick humorprogrammet Ballar av stål på tv, som gick ut på att folk på stan lurades. I ett av programmen lurade de en snubbe att tro att han hade en tvåårig unge genom ett one-night stand. Publiken i studion tyckte att det var vansinnigt kul. Men jag är övertygad om att ifall jag som konstnär hade gjort samma sak, inte för att framkalla skratt utan för att undersöka, vad händer med den mannen som får veta att han har ett tvåårigt barn…? Då hade folk blivit rasande.

Det är man drar något till sin spets som man ibland kan synliggöra något. Alla kanske inte fattar, men om man har tur så får man syn på att något som vi trodde var ok inte är ok, något man inte ser när man tittar med humorögonen, men däremot med konstögonen, som får oss att omvärdera. Vi tror oss veta vad som är rätt, men det kanske inte är så, om vi byter perspektiv eller gör saker på ett annorlunda sätt.

Jag tänker på det lekfulla nu igen, att det är som när barn leker. Då är det på låtsas, på skoj, men också på djupaste allvar.

AO: Det är så jag tänker om min konst också. Det är lekfullt, busigt och på blodigt allvar, jävligt jobbigt och riskabelt.

*

Efter intervjun funderar jag fortfarande på vad det är Anna Odell egentligen har gjort i X&Y. Tankarna återkommer till hennes uttalade intention:

«Jag vill undersöka identitet och vad det innebär att vara människa.» 

Många manliga konstnärer har undersökt den frågan och samtidigt låtit det vara en förevändning att utnyttja andra sexuellt och missbruka makt. Deras verk hyllas ändå, eftersom verken avskiljs från sin process, och därmed även från övergrepp och upphovsperson.

Men i Anna Odells konstnärskap är processen också filmen. De vanligen avskilda platserna där alfahannen verkar är blottade. I sin intention skriver Odell: «En annan ingång som också är anledningen till att jag valt att arbeta med just Mikael Persbrandt är att jag sedan jag var liten, varit rädd för män som framstår som mycket män». Avväpnar Anna Odell honom genom filmprocessen?

X&Y ger inga entydiga svar. Men så handlar filmen också om att vi har flera sidor inom oss, och kanske flera svar. Annas sexuellt utlevande sida Vera säger: «Knullar vi Micke så vinner vi ju makten över honom.» Annas osäkra sida Jens fortsätter: «Om Mikael Persbrandt vill ligga med oss så kanske vi inte är så fruktansvärda ändå.»

Av Rebecka Bülow 7 nov. 2018