Bedragna barn av konsten

Anita Ekström, Rebecka Hemse och Ingela Olsson i Pernilla Augusts «De oroliga» på Dramaten (Foto: Jenny Baumgartner)

Bedragna barn av konsten

«Människor som ljuger och bedrar – och som framför allt arbetar. Kommer dottern gå i samma fotspår, ärva deras oro, på en gång kreativ och destruktiv?»

Pernilla August tolkar Linn Ullmanns minneskonst på nationalscenen, Anita Ekström lyser i rollen som fadern.



I Anna Odells nya film X&Y lanserar regissören ordet konstbarn. Filmens konstnärs-Anna, hon som styr och ställer i filmstudion, vill inte bara förföra Mikael Persbrandt utan också under inspelning skaffa ett barn med skådespelaren. Huruvida regissörens lyckas med sin föresats förblir oklart – hon är i alla fall havande i filmens finala del.

Linn Ullmann är kanske inte att betrakta som ett konstbarn, enligt modern tillkommen i faderns enrummare på Östermalm (bara ett stenkast från nationalscenen), men väl ett utpräglat barn av konsten, möjligen en konsekvens av något som växt fram under inspelning, framför kameran. Själv hann hon, som skilsmässobarn vid tre år, aldrig uppleva föräldrarnas förälskelse eller kärlek, i alla fall inte så långt minnet sträcker sig.

Tidigt relaterar hon i stället till mamma och pappa genom allmänna bilder: regissören och hans musa. Föräldrarna förhåller sig till tillvaron genom sina berättelser och även dottern ser sina föräldrar genom dessa. De är människor som ljuger och bedrar – och som framför allt arbetar. Kommer dottern gå i samma fotspår, ärva deras oro, på en gång kreativ och destruktiv?

I Pernilla Augusts regi – hennes första för scen – spelas Linn Ullmanns minnesbok De oroliga, i dramatisering av Karen-Maria Bille, som komedi med allvarlig botten. På Dramatens lilla scen förenas tre skådespelare blott genom färg och mönster på pyjamasen. Rollerna går delvis omlott, liksom för att upprepa, fylla i och avdramatisera redan kända omständigheter, «allmängods» om en fatalt familjelat fader och en mer successivt undflyende moder. Rebecka Hemse gör huvudsakligen dottern, med återhållen vrede, klart vädjande mot publiken; Ingela Olsson i första hand den vacklande modern, både i verklighet och gestaltning kanske den mest otacksamma rollen; medan Anita Ekström övertygar stort som lagom skröplig auktoritet, aldrig onödigt förstärkt eller manierad men ändå med små spår av förlagan.

dsc_3819.jpg

Åskådaren tittar in i en låda med tre vita bänkrader, först platsen för faderns biograf på Fårö, dit dottern i vuxen ålder ska avlägga visit, som del av deras gemensamma projekt att föra samtal om kärlek och åldrande. «Att komma för sent är faktiskt bara lite värre än att komma för tidigt», utropar fadern, som sen till nämnda visning utlöser dotterns oro. Ännu mer än som biograf tar scenbilden uttryck av läktare och skådeplats, där de inblandade ställer ut sig själva, förhåller sig till yttre omständigheter, inte minst modern är särskilt upptagen med hur hon uppfattas av andra.

Rummet fungerar också effektivt som väl ordnat arkiv försett med många lådor – bild av faderns föresats att, från unga år och ända in i döden, sortera och katalogisera sina göranden, hellre än att ta hand om sina mer intima lämningar. Som snart döende orkar han i alla fall bry sig om ljudkvaliteten på samtalen.

Mellan det offentliga rummet och arkivets gömma (olika i form men med rätt snarlika föresatser) har den skrivande dottern att navigera: yrkesmänniskor, i ringa grad föräldrar, som vill forma bilden av sig själva. På det stora hela finns inget skäl att misstro författaren, även om minneskonst och rekonstruktion är vanskliga genrer, vilket hon först som sist understryker.

Den unga dottern, smal som en filmremsa, lär sig oro, vilse mellan en villrådig Arla-mamma och en pappa som bestämt avråder från mjölk. I skuggan av honom företar mor och dotter en inbördes tävlan i utanförskap och utsatthet. Dottern har i alla fall har ett nummer, 9, yngst i syskonskaran, medan mamman kommer mellan kvinna 4 och 5 – 4,5!

Båda föräldrarna gömmer sig i arbete. Särskilt olycklig förefaller dottern bland barnflickor och trädgårdar i USA. Nerverna krullar sig på modern när alla rycker i henne. Vid 13 år vet inte dottern sin pappas telefonnummer. Han uppmuntrar henne att föra dagbok. Men hon tar hellre fasta på reda fakta; hon gör listor, tar räkenskaper och ritar kartor där gränsdragningen är särskilt viktig.

dsc_4913.jpg

Om Linn Ullmanns minneskonst i romanform föreföll ovanligt fruktsam, alltså inte som redogörelse för hur det faktiskt var utan som små variationer på olika individers erfarenheter inför samma omständigheter, framstår bearbetning och regi här på scen som känsligt avlyssnade. Efter några mer statiska avsnitt i föreställningens mitt, till exempel när modern lämnar dottern ensam på amerikansk mark, blir det återigen mer levande teater i epilogen, både vackert och sorgligt och där fadern konfronteras av två närgångna skådespelare med rätt stora frågor om tilvaron. «Nu känner jag att jag improviserar», säger han djupt störd, «det är inte trovärdigt». Ändå lyckas han samla sig något. «Det är ett arbete att bli gammal», säger han, «hårt, tungt, oglamoröst… med väldigt långa arbetspass».

Vad gäller kärleken verkar han rätt oförmögen att ta in dotterns signaler, landar i stället i sin egen passion för musiken, «det bästa i livet», om inte Bach så Beethoven.

Kanske är det konstbarnets öde: konsten alltid först, sen barnet.

Av Jon Asp 7 nov. 2018