Från guldgruva till ovärderlig filmskatt

Bassäng som blev ishockeyrink på vintrarna, ur filmen «Dawson City: frozen time» (The Dawson Museum; Hypnotic Pictures; Picture Palace Picture)

Från guldgruva till ovärderlig filmskatt

Jon Asp mönstrar på en fantastisk tidsresa i «Dawson City: frozen time», Bill Morrisons vidunderliga dokumentär om galna guldruscher och osannolika filmfynd.

(Filmen är tillgänglig på vod t o m 1 december.)



Vissa historier är nästan för bra för att vara sanna, berättelser som rör vid så mycket skönhet och stimulerar så många tankar att man som här, i filmens form, både vill frysa bilden och raskt rusa vidare till nästa. Dawson City: frozen time är en sådan historia, en film baserad på osannolikt upphittade filmrullar som väver ett ganska greppbart mönster över tidens gång.

På ett direkt plan är det berättelsen om Dawson City med början i slutet av det förförra seklet, då det lilla kanadensiska fiskeläget, beläget där floderna Yukon och Klondike flyter samman nära Alaska, blev föremål för en galen guldrusch, annekterades av allsköns lycksökare från när men mest fjärran och snart blomstrade som få andra glesbygder. Om hur ortens öde steg och sjönk med konjunkturen, och snart (för evigt?) återfick sin status som slumrande håla.

Dawson City- Frozen Time still #3 (Washing Gold on 20 Above Hunker, Klondike (1901).jpg

På ett minst lika intressant plan handlar berättelsen om vad denna guldrusch gav vidare upphov till, i form av fysisk och mental industrialisering. Människor som kom och gick. Byggnader som restes, brann upp, byggdes på nytt. Med vinsterna från fynden fylldes inte bara bankernas nya kassavalv, efter uträttat värv stegrades också utgrävarnas behov av förströelse och underhållning – barer, bordeller, spelhallar. Jämnårig med ortens första guldfynd kom också filmen att bli en betydande del av denna accelererade näring. Med guldet lades grunden för Dawson City som en stad med gediget filmutbud; flera betydande aktörer som erbjöd den dåvarande befolkningen – de flesta av dem på resande fot långt från familj och vänner – varierande utsnitt från omvärlden, fakta och fiktion blandat. Samma bilder som en dag skulle reinkarneras under en sällsamt lycklig stjärna och åter bli tillgängliga för omvärlden.

DawsoncityStreetscene_F.jpg

Dawson City: frozen time hade sin premiär i Venedig häromåret, visades på Göteborg filmfestival 2017 och blev en stor amerikansk kritikerfavorit. Filmen har sin grund i en händelse som inträffade i slutet av 1970-talet, eller egentligen ett halvsekel tidigare då den talade filmen konkurrerade ut den stumma och några närmast behöriga i Dawson City bestämde sig för att dumpa stora mängder «värdelösa» filmrullar i en gammal kommunal bassäng (som fungerade som ishockeyrink på vintrarna). 1978 grävde en byggnadsarbetare med traktor, då som del av ett rivningsprojekt, fram hela detta veritabla arkiv av spel- och journalfilm ur jorden, illa åtgången nitrat, dock inte i sämre skick än att det kunde restaureras, samtliga remsor karakteristiskt märkta av ett halvsekels vattenskada men vars kalla belägenhet också räddade livet på desamma.

still from Dawson City Frozen Time_ Film Find courtesy Kathy Jones Gates_Hypnotic Pictures_Picture Palace Pictures.jpg

Materialet togs om hand, en lokal filmfond inrättades och ytterligare några decennier senare bestämde sig dokumentärfilmaren Bill Morrison – känd för att göra filmer av väldigt gamla och ofta utslitna filmer – för att botanisera bland rullarna. Resultatet är, förstås, denna osannolika historia om guldstaden som blev ett «silvermecka». Men det är också en film som med öppet sinne och förhöjd blick förmår skildra olika rörelser: människans, kapitalismens och filmens; deras gemensamma historia.

Dawson City: frozen time borde, bland annat, vara obligatorisk på introducerande kurser i filmvetenskap, inte för ett särskilt heltäckande eller akademiskt perspektiv, men för att den fungerar som en outtömlig källa till lust och inspiration; lyckliga och olyckliga omständigheter, från kalla fakta till små frön för vidare reflektioner om rörlig bild.

dawson_city_92 - Mae Marsh in Polly of the Circus 1917 directed by Edwin L. Hollywood and Charles Horan, Goldwyn Pictures Inc.jpg

Utöver berättelsens rika innehåll har Bill Morrison ett förädlat sätt att ordna materialet. Ingen voice-over, så gott som inga talking heads, men volymer av väl valda bilder och filmklipp ackompanjerade av dröms musik som rik på stämning bidrar till dess särskilda rytm, försätter åskådaren i ett aktivt viloläge. Det är lite som att ta del av ett allkonstverk, en kontemplativt bildsatt filmessä men också en form av bildningsresa, med mindre texter, måttfullt formulerade, som portioneras ut i tät följd. Om det lilla och det stora, små och större explosioner, som att 75 procent av all stumfilm anses förlorad, till att 126 människor omkom i den allra första nitratfilmsbranden. Givna fakta och mer obskyra, inräknat många parallella brottstycken som de upphittade filmerna står i direkt eller indirekt anslutning till: hur familjen Trump genom tidig bordellverksamhet på guldorten lade grunden till sin förmögenhet, hur amerikanska fackföreningskämpar deporterades till Ryssland, om en berömd baseballskandal, om varför filmpionjären Alice Guy Blaché slutade göra film (den lättantändliga nitratfilmen igen!). Fragmentarisk kuriosa blandat med mer centrala världshändelser, alltså. Alla kända och okända själar som haft vägarna förbi Dawson City, de flesta som förlorare men rätt många som också kunde dra stor vinning av fynden, i första och andra led, och vars kapital också sände vidare ekonomiska ringar i mer centralt belägna metropoler – bankdirektörer och filmmoguler, välkänd Guggenheim och ett par rätt berömda författare.

prod still from Dawson Film Find _Brutality_ dir DW Griffith courtesy Dawson Museum _ LAC _ LC.jpg

Till saken hör att den upphittade celluloiden från ortens en gång så populära pool bara utgjorde en liten del av den totala filmskatten. Av nitratrullarna som inte gick åt i eldsvådor dumpades nämligen den stora merparten, som allt annat «skärp», direkt i Yukonfloden – tidlös bild av människans osentimentala förhållande till varor, som allt som oftast övervinns av lusten till nya kickar, eller bara bröd för dagen. Anledningen till den digra filmsamlingen, utöver en köpstark kundkrets särskilt hågad för underhållning, var att Dawson City gällde som slutdestination i filmens distributionsled – det kunde ofta ta 2-3 till år efter filmens premiär innan kopiorna nådde fram till orten. Eftersom de lokala distributörerna inte såg något skäl att betala fraktkostnad åter till civilisationen blev filmrullarna kvar i obygden.

Utöver det givna guldläget är det denna vackra omständighet som tillåter Dawson City – frozen time att, trots alla olyckliga praktikaliteter, fungera som en tidskapsel över 1900-talet, det århundrade som också är filmens. Bill Morrisons verk är en förgörande vacker tillbakablick på människans behov av och förmåga till framåtrörelse. Hur det lilla fiskelägets särskilda geografiska position – avskild källa till diverse skatter – på en gång berättar civilisationens och filmens historia, som ett sorglustigt vibrerande mikrokosmos av vad som ännu i dag kallas världen.

Av Jon Asp 7 nov. 2018