Kvinnor gör film – enligt Mark Cousins

Regissören Dorothy Arzner och skådespelaren Clara Bow under inspelningen av «The wild party» från 1929 (Dogwoof)

Kvinnor gör film – enligt Mark Cousins

I Mark Cousins nya filmhistoriska essä «Women make film» introducerar filmentusiasten namn som halkat ur filmhistorien – eller aldrig blivit inskrivna.

På London filmfestival överväldigas Jannike Åhlund av en lärande filmodyssé och hoppas få se filmerna i sin helhet.



Women make film: a new road movie through cinema visades först på filmfestivalen i Venedig i september – ett år då festivalen hade en (1) film av en kvinnlig regissör i tävlan. Festivalchefen Alberto Barbera lyckades göra en perfekt logisk kullerbytta genom att förklara att det finns inget mer förnedrande för kvinnor än att väljas för att de är kvinnor. Och givetvis såg man i sitt urval bara till kvaliteten. Shit happens.

Den oförtröttlige filmentusiasten Mark Cousins, som redan betat av försvarliga delar av filmhistorien i bland annat 15-timmarseposet The story of film har nu djupdykt i filmer regisserade av kvinnor. När han presenterade en visning av den första delen av Women make film – 4 timmar av 16 – på filmfestivalen i London i oktober, beskrev han filmen som sitt «j’accuse», riktat mot filmhistorien och dess återkommande glömska och underlåtenhet att inkludera kvinnorna i såväl historieskrivning som kanon. «Filmhistorien är sexistisk genom sina uteslutningar», konstaterade han.

Men det är inte som glödande feminist Cousins skridit till verket. Här handlar det varken om den kvinnliga blicken eller om karriärhinder och glastak. Snarare är han mer som en hängiven och entusiastisk folkhögskolelärare, som verkligen vill dela med sig av sin passion för filmen och sina upptäckter. Och det är ju vackert så, och borde bidra till en kritisk diskussion om kanonisering och historieskrivning.

Och upptäckter har han verkligen gjort. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid Cousins tillbringat med att se film för de omsorgsfullt valda närmare tusen filmexcerpterna som ingår i denna långa masterclass. Fem kontinenters filmskapare – från filmens födelse till nutid. För att göra detta encyklopediska grepp hanterligt har Cousins lagt upp sin filmodyssé som en filmskola – med bara kvinnliga lärare.  En i många stycken överväldigande presentation av fantastiska filmer – sedda som osedda. 

För att presentera några av de senare:

  • Julia Solntseva var den första kvinnan som fick pris i Cannes som bästa regissör. Året var 1961 och filmen från Sovjetunionen, krigsdramat Chronicle of flaming years, handlade om ryssarnas motstånd mot nazismen.
  • Kinuyo Tanaka var skådespelerska i flera av Mizoguchis filmer på 50-talet, hon regisserade själv sex filmer, bland annat The moon has risen, 1955, med manus av Ozu (Sebastian Lindvall skrev en längre artikel om Tanaka i POV #33).
  • Binka Zheljaskova – «the bad girl of Bulgarian cinema», vars nya vågen-inspirerade filmer omedelbart föranledde kommunistpartiets bannlysning men vars magiska We were young från 1961 gav henne ett förstapris vid filmfestivalen i Moskva.
  • Dinara Asanova från Kirgisistan, verksam i Leningrad under 70- och 80-talen. Kompromisslös cinéma vérité-inspirerad filmare som tog kameran till gatan och filmade framför allt barn och unga, som fick improvisera. Hennes Tough kids (1983) skildrar unga kriminella.

Mark Cousins svingar sig ofta elegant över kontinentala bråddjup och kulturklyftor som om de helt enkelt inte fanns inskrivna i filmens värld – vilket känns som det enda rimliga förhållningssättet. Med systematisk nit har han strukturerat filmen genom 40 «kapitel» (runt tio i de första fyra timmarna). Under rubriker som «Openings», «Framings», «Tracking shots» har Cousins matchat med belysande exempel från både kända och okända regissörers filmer – jag slutade räkna vid 50. Och exemplen kan vara hämtade från Albanien, Indien, Argentina eller Kina. Några mer fantasifulla rubriker är «Ton» och «Trovärdighet» – som ju inte direkt känns som skolboksmässiga kategorier men ger svängrum för Cousins egna teorier och filmhistoriska kopplingar. Som den mellan den hysteriska jakten på en hund som snott korv i Alice Guy-Blachés Course à la saucisse från 1907 och den lika hysteriska jakten i Kathryn Bigelows Point break (1991), där Keanu Reeves också rusar genom bakgårdar, över staket och genom fladdrande tvättstreck.

saucisse.jpg

Tilda Swinton, som också är medproducent, spikar Cousins ibland överpedagogiska och pratiga text. Filmhistoriska ögonblick och epokgörande mästerverk åkallas lite väl ofta, men mestadels är det en fascinerande resa åskådaren bjuds med på. Cousins beundran för de filmer han valt och hans milda indignation över sakernas tillstånd är inte att ta miste på. 

Några nordiska regissörer finns också med i Cousins Pantheon – Mai Zetterling, Pirjo Honkasalo och Astrid Henning-Jensen. Men en av filmens förtjänster är det globala perspektivet som gör nationella kategoriseringar ointressanta. Framför allt så föder denna ambitiösa filmodyssé en stark längtan att se filmerna i sin helhet. Tillgängliggörandet av detta i många stycken fantastiska filmarv får bli nästa bragdinsats.

Av Jannike Åhlund 7 nov. 2018