Mannen utan samvete

Herbert Nordrum i «Kulturen» av Ernst De Geer, som tävlar om kortfilmsstipendiet på Stockholm filmfestival

Mannen utan samvete

Ernst De Geer tävlar om kortfilmsstipendiet 1 km film på Stockholm filmfestival med sin norska examensfilm «Kulturen» och det kommande projektet «Wimbledon», som båda handlar om män som tappar kontrollen.



Två syskon ska framträda i samband med en klassisk konsert, hon i orkestern, han på piano efteråt. Men en incident under konsertens början, med två män som gör anspråk på samma plats, utlöser en serie av (o)lustiga händelser som ställer tillvaron på sin spets.

Ernst De Geers 25 minuter långa film, Kulturen, hinner med många vändningar och små illdåd. 

Din film handlar i hög grad om positionering, människor som tar sig fram genom status och maktutövning men också med infall i stunden, om undertryckta hämningar som får sitt utlopp i olika offentliga situationer. Vad är det du vill skildra?

Ernst De Geer: Jag ville mest av allt skildra den där djävulen som finns inne i en del av oss och som vill ta sig till toppen oavsett pris. Jag tror en del av filmen kom från alla de känslorna av konkurrens och mindervärdeskomplex man lätt känner när man går på filmskola. Och så hade jag haft lust att skildra ett par personer jag stött på i mitt liv ett tag, och där föddes karaktären.

Det hela ger upphov till många aggressioner, inte minst från män som vägrar erkänna fel, som vägrar tappa ansiktet. Identifierar du dig med de karaktärerna?

EDG: Väldigt mycket! Det är mina egna värsta sidor jag ville gräva i med filmen. Jag är otroligt dålig på att erkänna fel och blir lätt avundsjuk. Jag är dock själv tack och lov mycket mer konflikträdd än huvudkaraktären i filmen.

eric.jpg

När och hur bestämde du dig för att bli filmare?

EDG: Jag gjorde ett arbete om Paul Thomas Anderson i gymnasiet som med rätta blev sågat för att det var så dåligt och sen ville jag väl kanske ha revansch. Jag läste filmvetenskap efter gymnasiet och tänkte kanske att jag skulle bli kritiker eller liknande. Men tyckte snabbt att det teoretiska var svårgreppbart och bestämde mig för att jag ville göra film i stället.

Du är utbildad på filmskolan i Norge, vad är dina erfarenheter därifrån och kan du säga något i jämförelse med StDH, Valand  och Den danske filmskole i Köpenhamn?

EDG: Jag har ju bara gått på en av skolorna så en jämförelse innebär nog fördomar. Norska filmskolan har ett system som jag tror liknar den danska och till viss del StDH som jag förstått det. Det är mycket fokus på hantverket hos varje funktion, historieberättande och samarbete. Det är lätt att som regissör sakna mer fokus på det personliga och egna som jag tror det är lite mer av på danska och definitivt på Valand. Det är synd men samtidigt har man bara tre år på sig och då hinner man i alla fall lära sig hantverk. Jag hade gått på Biskops Arnö innan, med fokus bara på ens egna skrivande, så för mig passade det bra med ett annat fokus på filmskolan.

Kan du säga något jämförande om det norska vs det svenska filmklimatet, och var kommer du befinna dig i framtiden?

EDG: Jag tycker Norge har en fördel i att ha en mindre och i min uppfattning mer välkomnande bransch, men det kan vara att jag uppfattar det så eftersom jag gått på filmskolan i Norge. Men jag hoppas kunna jobba i båda länderna och ser ljust på framtiden för en mer skandinavisk film där man samarbetar över gränserna. Jobbar till exempel just nu med ett projekt som har dansk manusförfattare och norsk producent.

Ernst.jpg

Kommer mansrollen konkret vara ett direkt fokus även i kommande filmer filmer?

EDG: Ja, absolut. Har precis fått stöd från NFI till en kortfilm som behandlar något liknande. Och andra projekt gör väl också det på ett eller annat sätt. Försöker till exempel gräva lite i glappet mellan teori och praktik hos den uttalat feministiska mannen i ett projekt.

Har ditt filmskapande en direkt terapeutisk verkan?

EDG: Det var en ledande fråga, men det tror jag absolut det kan ha. Ett sätt att göra film är ju att gräva i sig själv och då blir det lätt terapeutiskt, eftersom man blir tvungen att reflektera kring det man hittar och typ pitcha det för folk, sälja ut sig själv totalt och förklara hur man tänker. Ofta försöker man ju också finna lösningar för hur karaktärerna ska kunna ha det bättre, även om man kanske inte låter de kommer dit. Har ibland tänkt på att om man var riktigt jävla snorrik kanske man skulle låta någon känslig filmskapare iscensätta sitt eget liv så att man kunde komma till insikt utan att behöva göra det emotionella jobbet själv. Eller så kanske man borde göra något mer nyttigt för världen med pengarna och för en gång skull göra det jävla emotionella arbetet.

Vad inspireras du av, i livet och konsten?

EDG: Jag var väldigt inspirerad av fotografen Lars Tunbjörk när vi skulle göra denna film. Han var jävligt rolig och så är han ju i ropet nu. Tycker det är lätt att bli inspirerad i konsten, både av saker i livet och annan konst. Att bli inspirerad i livet kan ibland vara svårare. Tycker det kan inspirera att det finns andra som tagit sig igenom livets alla jävliga sidor och ändå klarat sig rätt så bra. Och så hjälper det att skratta ibland när allt går åt helvete med världen. Alla borde se Maren Ades Toni Erdmann.

Av Jon Asp 7 nov. 2018