Vem tar ansvar för det obehagliga?

Ur Isabella Eklöfs «Holiday» (Fotograf: Jonas Lodahl)

Vem tar ansvar för det obehagliga?

«På ett vidare plan riskerar denna försiktighetskultur, hellre fälla än fria, att leda till ett ogiltigförklarande av fiktionen, särskilt den dikt som avviker, verkar främmandegörande eller rentav odlar något mystiskt.»

Isabella Eklöfs debutfilm «Holiday», otänkbar inom det svenska filmsystemet, har försetts med unik varningstext av SF och väljs bort av kvalitetsbiografer.



I helgen var det svensk premiär för en av årets mest utmanande filmer, en dansk debut av en svensk regissör utbildad och verksam i Danmark, Holiday av Isabella Eklöf, en svidande uppgörelse med manligt och kvinnligt i en hårdför gangsterkultur på soldränkt semesterort. Explicit och med flera våldsamma övergrepp, en film som inte lånar sig till enkel psykologi eller entydiga svar, som ställer även åskådaren mot väggen.

Liksom: varför agerar den kvinnliga huvudpersonen, utsatt för så många grovheter, som hon gör och inte som vi vill att hon ska agera? Även Hollywood har under det nya millenniet mönstrat flera hårt åtgångna kvinnor som tagit lika gruvlig som blodig revansch. Ingår inte det i kontraktet numera? 

En sak är säker: Holiday är så pass mörk och så mycket mot strömmen att den aldrig hade låtit sig göras som debut inom det svenska systemet. Hade filmen inte haft en svensk regissör, som dessutom hyllats som manusförfattare till Cannes-vinnaren Gräns, också Sveriges oscarkandidat, hade filmen nog aldrig fått svensk premiär.

Andra nordiska märkestitlar går, som POV tidigare rapporterat om, den svenska biopubliken helt miste om, även ett par som lockar stor publik i grannländerna. Svenske debutanten Gustav Möller – precis som Isabella Eklöf utbildad på Den danske filmskole i Köpenhamn – vann i början av året publikpriset i Sundance för dramathrillern Den skyldige, en förbluffande rik och effektiv nagelbitare som utspelar sig i två rum och setts av 140 000 danskar – landets oscarkandidat – men inte anses intressant nog för svensk bio. Samma sak med Tuva Novotny, vars norska regidebut Blindsone, om psykisk ohälsa gjord i en tagning, setts av mer än 25 000 på hemmaplan och hyllats både i Toronto och San Sebastián. Detta trots att Novotny är ett namn i Sverige och även regisserat säsongens svenska storsatsning, Britt-Marie var här.

Just den försumliga hanteringen av nordisk film är talande för ett större mönster. Flera av de främsta filmerna når aldrig svenska biografer, för att de anses för små eller för utmanande. Lars von Triers helt egna och ojämförligt fascinerande seriemördardrama The house that Jack built, med en fullblodspyskopat som inte blundar för vare sig kvinnor eller barn, går under hösten upp över hela filmvärlden, men i Sverige får vi vänta till efter Göteborg filmfestival, när uppmärksamheten från vårens Cannes-rubriker lagt sig, och när en specialvisning av danskens mer rumsrena Melancholia möjligen vägt upp lite för de senaste provokationerna. 

jack.jpg

Hur blev det så illa, hur blev Sverige ett av de mest eftersatta bioländerna i väst? Med filmavtal eller som nu med helstatlig filmpolitik, en diger filmtradition, en stigande filmstudiokultur, många ambitiösa distributörer och en inte oansenlig skara filmtalanger? I hög grad för att biografkulturen dras med en monopolsituation sedan lång tid. Härommånaden avtackades landets mäktigaste, Sture Johansson på SF Bio, efter lång och trogen tjänst, bara för att ersättas av en grå blåkopia, denne med fortsatt uppdrag att agera gatekeeper för vilka filmer som ska visas på svensk bio – numera under kinesisk översyn och med ännu hårdare vinstkrav.

Mångfalden på repertoaren avtar, och ledtiden för smal och bredare kvalitet blir allt kortare. Det satsas blott på ett fåtal starka kort, som får all uppmärksamhet i det offentliga utrymmet. De stora bolagen gör sig allt mindre besvär för kvalitet medan mindre distributörer får hålla till godo med mindre titlar. Den stora förloraren är biobesökaren, som trots stor skandinavisk tv-vana får nöja sig med sekunda varor. Det är som om det redan torftiga filmklimatet förstärker självcensuren, med marknad och myndighet förenade i gemensamma värden.

Och toleransen fortsätter minska. Rädslan för konsekvenser från missnöjda besökare sprider sig. Hellre än att låta var och en skapa sig en uppfattning värjer sig fler och fler aktörer från stötande innehåll. Även mindre kvalitetsbiografer har dragit tillbaka planerade visningar av Holiday, med hänvisning till att filmens våldsamheter inte är nyanserade nog, och att filmen nog inte skulle falla deras publik i smaken. För vem är de inte tillräckligt nyanserade – den självmedvetna storstadspubliken, folk på landet eller människor som rör sig i liknande miljöer?

Filmstaden (som SF Bio heter numera) visar Holiday men flaggar på hemsidan för det explicita i filmen, trots att 15-årsgräns föreligger. «Vi vill varna för att filmen innehåller obehagliga scener», heter det i texten, en varning som enligt informationschefen Thomas Runfors aldrig förekommit tidigare. Skälen ligger, menar Runfors, i filmens titel och affisch samt våldtäkten som förekommer i filmen. «Väljer man att gå och se en viss film kan man ju visserligen informera sig på förhand, men här ville vi ändå ge en hint vad det handlar om.»

POV_HOLIDAY.jpg

Rimligt, skulle man kunna tycka, med tanke på vår tids förkärlek för försiktighetsåtgärder, men i så fall ännu mer orimligt att liknande varningsskyltar inte förekommit tidigare, i någon ände av Hollywood eller Haneke.

I början av året befarade George Ivanov, POV #27, att Holiday aldrig skulle nå svenska biografer – ödet för många våldsamma festivalfilmer – eftersom det har «blivit norm att blunda för andras lidande. Och suspekt att skildra den. Och det är Eklöf på förhand så medveten om att hon gjort det till filmens hela poäng. Att skildra hur våldskapitalet spelas ut i kriminella kretsar är inget nytt, men att så raffinerat dra in tittaren och göra den medskyldig, är det».

Regissören själv menade i FLM (25 okt) att Sverige har ett reellt problem med självcensur, vilket får konsekvenser på det innehåll som borde vara heligt. «Rädsla leder till dålig konst, detta är ett faktum. Endast mod och upptäckarlust leder till inspirerade verk. Det är kärnan i varför så många svenska regissörer emigrerar. Det finns andra problem, nepotism bland beslutsfattarna på SFI, marknadsstödet som äter upp för mycket pengar och att Stockholms dramatiska högskola är oinspirerad», skrev Eklöf.

På ett vidare plan riskerar denna försiktighetskultur, hellre fälla än fria, att leda till ett ogiltigförklarande av fiktionen, särskilt den dikt som avviker, verkar främmandegörande eller rentav odlar något mystiskt. Sannolikt är detta ett av skälen till dokumentärfilmens stadiga uppgång; kan verkligheten tillämpas, om blott med hänvisning till en sann historia, är det lättare att komma undan med det obehagliga.

Så länge en film (och dess avsändare) inte tydligt håller sig inom ramen för gängse medial konsensus, i stället framhärdar i det mångtydiga eller överlämnar till åskådaren att känna och tolka, kommer det bli allt svårare att syssla med utmanande form och gestaltning – att få den finansierad och visad. Som Isabella Eklöf replikerade i Nöjesguiden (12 april), apropå återkommande frågor om varför hon måste visa våldtäkten, vad alternativet skulle vara: «Ja, men då kan du ju visa en liten textskylt i stället för att göra en film, om det är information vi ska förmedla. Det är ju inte det film handlar om».

Regissörens beskrivning av karaktärerna (11 april) tycks också komma med en större giltighet: «Alla är offer i min film. För sig själva, för ett system, för sin historia. Alla är svaga. Och det kanske jag tycker extra mycket om, för det speglar verkligheten bättre».

Av Jon Asp 7 nov. 2018