Kraftmätning mellan Bergman och Sjöman under inspelningen av «Nattvardsgästerna» (Foto: Lennart Nilsson/Scanpix)

Bakom kulisserna till «Nattvardsgästerna»

Konstnären och kritikern, regissören och regiassistenten, den etablerade och den aspirerande. Under inspelningen av «Nattvardsgästerna» kom vännerna Ingmar Bergman och Vilgot Sjöman varandra ännu mycket närmare. Om detta mångsidiga förhållande har Kristian Petri gjort en fascinerande film, «Långfilm 136».



Ska du bara se eller läsa ett verk om Ingmar Bergman i år så skulle det kunna vara detta: Långfilm 136, Kristian Petris SVT-aktuella film om de många turerna, kända och okända, kring tillkomsten av Nattvardsgästerna. Inte främst för att Jonas Karlsson gestaltar regissören Ingmar Bergman och Henrik Dorsin regiassistenten Vilgot Sjöman, utan för att det är ett oupphörligt fascinerande  tidsdokument över Sverige som film- och kulturland, om dess världsberömda monolit som på toppen av sin karriär bestämde sig för att skrapa på botten av sitt mest världsfrånvända.

Det ska sägas, att det är ett minst sagt potent material Petri förfogar över: en ovanligt generös bakomfilm, boken som Sjöman skrev om filmens tillkomst L 136, filmade samtal mellan Bergman och Sjöman, Lennart Nilssons bilder från inspelningen samt inte minst regissörens rika arbetsdagböcker, utgivna på Norstedts tidigare i år. Ändå tycks det svårt att se någon bättre lämpad att hantera dessa rariteter. Petri, författare, journalist och filmare, kompilerar text och bild med stor känslighet, på en gång nyktert och infallsrikt. Där Jane Magnussons bioaktuella Bergman, ett år, ett liv tog vitt avstamp i rekordåret 1957, med Bergmans professionella och privata excesser, zoomar Petri in på 1961, en tid med lika stort symbolvärde i regissörens karriär. Efter att ha vunnit sin första Oscar för Jungfrukällan (och ytterligare en på gång med Såsom i en spegel) förbereder sig Bergman för sin dittills svåraste film. Inte som självändamål utan för att utforska religiösa motiv inom ramen för ett passionsdrama där allt förblir «oförklarat men inte oklart».

SVT-LANGFILM136-2018-E00-f03a.jpg

Ni måste föreställa er Sverige vid den här tiden, 60-talets början, säger Kristian Petri i filmen, «ett avlägset och främmande land, med en enda tv-kanal, ett televerk, en statskyrka och ett stort filmbolag med en ledande filmregissör. Ett Sverige på väg att försvinna. Landsbygden avfolkas, kyrkan står tom». Att Nattvardsgästerna kan bli till, trots omgivningens monumentala oförståelse, beror på Bergmans position: hyllad som få utomlands, efter Victor Sjöström utsedd till konstnärlig ledare på SF; fri att göra vad han vill. Bergman bor i en vacker villa i Djursholm tillsammans med konsertpianisten Käbi Laretei och deras son Daniel. Men berömmelse och privilegier kväver Bergman. Det är i en känsla att göra sig av med «allt det materiella» som föder lusten att kasta sig ut i det okända, i «ett dödsföraktande språng», till «den svenska verklighetens slut och den svenska väderlekens nollpunkt». Om en präst som tvivlar på Gud, på sig själv och kanske på sin vikande församling; men kanske lika mycket, som Petri påpekar, Nattvardsgästerna även som ett konstnärligt självporträtt, en filmregissör rädd att förlora sin publik. För samtidigt som Bergman söker det kompromisslösa beskriver han sig som «publikhora» – «jag har ett gräsligt stort behov att människor ska tycka om mig och det jag gör».

En helt central ordväxling – en av flera höjdpunkter i Petris film – utspelar sig tidigt, när Sjöman undrar om Bergmans dubbla inställning till kritikens väsen. Konstnär och kritiker talar förbi varandra efter noter, bägge oförmögna att bortse från egen sak. Bergman framhåller sin inställsamhet till kritiker men beblandar sig inte med dem. I retur ser han kritikerns tendens att, likt konstnären, göra konster inför publiken. Sjöman förstår inte, menar att det är ett ensamt arbete som saknar publikkontakt, samtidigt som han avundas dem som, i dräpande formuleringar, vågar stöta sig med konstnärerna, något han själv är rädd för. Bergman invänder igen: vadå rädsla? det är konstnären som alltid står svarslös.

Än hur uppriktiga de vill framstå så avslöjar båda, var och en på sitt sätt, delar av sina inre väsen: Bergman med en oöverträffad förmåga att, trots det påstått svarslösa, förekomma sina kritiker, både i ord och handling (vid ett känt tillfälle till och med med handgemäng på Dramaten); Sjöman i det svåra gränslandet mellan utövare och domare, han som söker fullvärdig konstnärsstatus och tar Bergman som språngbräda men i all ödmjukhet ändå inte kan dölja sin avund. Det är också svårt att föreställa sig ett bättre vittne än Sjöman. På inspelning för att lära sig allt registrerar Sjöman också allt, hur långt Bergman är beredd att gå (över lik!) för att få sina aktörer att prestera, inte minst vad gäller den fysiskt ansträngde Gunnar Björnstrand, men också med vilken övertygelse regissören utför sitt kall. Bättre filmskola kunde inte Sjöman få, dessutom med fördjupade vänskapsband. Hans egen regidebut skulle också spelas in kort därpå, Älskarinnan, varmt mottagen såväl på hemmaplan som utomlands (filmens huvudrollsinnehavare Bibi Andersson vann guldbjörnen i Berlin för bästa skådespelerska).

alskarinnan.jpg

Kristian Petris Långfilm 136, efter namnet på SF:s produktionsnummer, är ofta väldigt rolig. Som när Sjöman återger hur Bergman, vid en gemensam visning av Albert Lamorisses klassiker Den röda ballongen (1957) framhärdar i sin tolkning att pojken med ballongen är konstnären med sin vision medan kamraterna, på jakt efter samma ballong, representerar de förgörande kritikerna, «oorganiserade» dessutom. När Nattvardsgästerna haft premiär 1963 och Bergman läst Sjömans bok om inspelningen beskriver regissören det som «två likvärdiga rekord i andlig omåttlighet och publikförakt». Bergman uppskattar att få syn på sig själv men känner djup skam över somligt, bland annat över sin känslokyla mot Björnstrand. Dessutom rodnar han, «skådespelarregissören» som nyss utsetts till chef på Dramaten, över det allmänna skådespelarförakt han tillskrivs i boken. Med mild ironi tar han Sjömans ord som «propaganda för aktörernas välbefinnande och själsliga rättigheter» och föreslår en mindre strykning.

Filmlitteratur rikare på uppslag och insikt än Sjömans L 136 har kanske inte skrivits i Sverige, om detta att (kunna) göra film på helt eget bevåg, om den uppburne konstnären som sökte sig mot nollpunkten några blyertsgrå novemberdagar i Dalarna, inte långt från det Våroms där regissören tillbringat sina barndoms somrar. Nattvardsgästerna hade ingen större framgång hos vare sig publik eller kritiker, men har efter hand uppvärderats ordentligt, utomlands och i Sverige, inspirerat många på samma sätt Bergman tog helt avgörande inspiration från Prästmans dagbok (för tredje gånger, skriver Sjöman, såg Bergman Bressons film strax före inspelning). Nattvardsgästerna blev också startskottet för en ny kreativ storhetstid för regissören; Tystnaden kom senare samma år, Persona strax därpå.

thulin.jpg

Långfilm 136, som synliggör både Bergman och Sjöman, gör Jonas Karlsson en av sina främsta roller när han avslutar med en parafras på Nattvardsgästernas mest ikoniska scen (imiterad av många efterkommande regissörer), den där Ingrid Thulins avvisade älskarinna avger sin åtta minuter långa brevmonolog till prästen rakt in i kameran. Den scen med vilken Bergman nådde toppen av sin konstnärliga friläggning, detta «stycke sandpapper» som prövade publikens likgiltighet på ett sätt som vi nog aldrig kommer se maken till i svensk film igen – och som lämnar stora spår i filmvärlden än i dag.

Av Jon Asp 16 nov. 2018