Ur Agneta Fagerström-Olssons «Seppan» från 1987 (Svenska Filminstitutet)

Kvinnliga pionjärblickar?

Filminstitutets satsningar på det svenska filmarvet tillåter streamingtjänsten Draken film att släppa sju nyrestaurerade titlar av sju kvinnliga regissörer: från Marianne Ahrne till Agneta Fagerström-Olsson. Daterat eller tidlöst? frågar sig Jon Asp.



Ingrid Thulins tio minuter långa regidebut Hängivelsen från 1965 är en rätt rolig moralitet. Allan Edvalls koleriske teaterregissör somnar under repetitioner, men inte värre än att han i ögonblicket han vaknar kan anklaga Maud Hanssons skådespelerska, hon som ska framföra monologen, för att stå och sova. Alltmedan Meta Velanders sufflös har svårt att hålla reda på orden: är det «hänger mig i eld och lågor» eller «hängér mig i eld och lågor» (med betoning på e:et)? Den långt dragna ordleken mynnar ut i total hängivelse, det slår gnistor, filmen fattar eld och brandkåren tvingas rycka ut. Redan i epilogen har kritikernas omdöme om filmen infogats: «’Hängivelsen’ är ett mästerverk av en ny ung arg regissör» (Robin Hood). «Får inte […] Ingrid Thulins moralitet kvalitetspremier av Svenska Filminstitutet har denna organisation slutgiltigt utfärdat sin egen inkompetensförklaring». (Mauritz Edström)

hangivelsen-draken-film-3.jpg

Thulin, med många års erfarenhet i branschen, driver med flera parter: tillvaron på teatern, kritiker som upprepar sig och ett filminstitut som redan två efter grundandet tycks ha förbrukat sitt mandat (än i dag ljuder kritiken snarlik). Men mest kanske filmen var regissörens sätt att frigöra sig en smula, visa på en annan sida av Ingrid Thulin, den norrländska humorn till exempel, bredvid den höga, oantastliga skådespelaraura som hon länge burit på. Ironiskt är att hennes långfilmsdebut, den självbiografiska Brusten himmel, lät dröja nästan två decennier.

«Film i frigörelse – den kvinnliga blickens pionjärer» är rubriken på en serie filmer som streamingtjänsten Draken film släpper i dagarna, en mönstring verk av kvinnliga regissörer som samlar ett par välkända filmer – Suzanne Ostens debut Mamma (Malin Ek guldbaggebelönad som filmkritikern Gerd) och Agneta Elers-Jarlemans dokumentär Smärtgränsen (guldbagge för bästa film 1984) – med andra mindre omtalade, samtliga långfilmer från 70- och 80-talet (60-talskortisen Hängivelsen dubbelt undantagen). Från att tidigare ha varit svåra eller omöjliga att se har nu samtliga filmer restaurerats digitalt av filminstitutet, som en del i en större satsning på filmarvet.

Oavsett kön går 70- och 80-talet inte till historien som svensk films mest framstående filmdecennier. Det råder ingen tvekan om att 60-talet var ett rikare årtionde, sannolikt kommer även 00- och 10-talet hållas högre i framtiden. Om man kan skönja en röd tråd i förevarande filmer är det att flera behandlar psykisk ohälsa: människor som tvingas in på anstalt eller rör sig i riskzonen (oräknat Mai Zetterlings Månen är en grön ost, en skruvad psykedelisk färgtripp genom barnets associativa värld).

sommarkvallar-pa-jorden-draken-film-2.jpg

Gunnel Lindbloms Sommarkvällar på jorden vädrar dock mer relationskris än psykfall. Baserad på den pjäs som Lindblom satte upp på Dramaten 1986, Agneta Pleijels Några sommarkvällar på jorden, med drag av Tjechovs Tre systrar, handlar filmen om en konstnärsfamilj som växlar inövad förljugenhet med kompromissad försoning under ett kalenderår i och omkring ett vackert sommarhus i skärgården. Det är som att Lindblom och inte minst kostymören tagit fasta på regibeskrivningen att spela texten i «nutid». Här går klädkoden i utpräglat 80-tal, voluminöst, männen som bär vitt, Harriet Anderssons Magda som sportar både färgglad tröja och frisyr – allt mycket långt från det tidlösa.

Motsvarande förekommer även i dialogen, bäst uttryckt av Mona Malms lärarinna som indigneras över ungdomen, deras liv «som fylls med video, hårdrock och digitalsiffror – jag känner en sån maktlöshet». Det är också en replik som skvallrar om hur dramat åldrats. Per Mattsson spelar en försiktigt inkräktande författare som berättar filmen i återblickar, från att han kommer till sommarhuset för att skriva (med hög tro på konsten men med dåligt skrivflyt) och för att vistas med sin äldre flickvän och hennes familj. Margareta Byström spelar skådespelaren som drömmer om barn men drar norrut för inspelning när pojkvännen inte är med på noterna. Själv blir han kvar i sommarhuset, drar sig inte för uppmärksamhet från andra kvinnor i familjen: en syster, en systerdotter.

sommarkvallar-pa-jorden-draken-film-1.jpg

Filmen har inte stått sig lika väl som Lindbloms Sally och friheten, hennes andra relationsdrama från 80-talet, mer egen och med betydligt mer resonans i dag. Sommarkvällar på jorden har i stället mer gemensamt med Ulla Isaksson-filmatiseringen Paradistorg från 1976, Lindbloms regidebut som utspelar sig i liknande skärgårdsmiljö och inte åldrats särskilt väl. Ändå finns här något som växer efter hand. Bland annat är det Harriet Anderssons Magda som ger liv åt dramat, avgår med vinnande fördragsamhet och visdom i några repliker om hur vi avskaffat smärtan i tillvaron. Intryck gör även Margareta Byström och Sif Ruuds konfliktskygga familjeöverhuvud, den senare trots få repliker. Likväl är det troligt att Pleijels text levde mer på scen när det begav sig.

Regissören Marianne Ahrne är för yngre generationer kanske mest känd som filmkonsulenten som med upprepade nej till Johan Klings sedermera kritikerrosade debut Darling fick många kritiska rubriker för drygt tio år sedan. Aspirerande filmare tillägnade hennes konsulenttid en hel kortfilm, Marianne Ahrnes penningar, som symptom på ett system som gått snett. För andra är Ahrne mer känd som filmare och författare. Långt borta och nära är hennes spelfilmsdebut från 1975, väl mottagen av kritikerna (med undantag av bl a Jan Aghed) och guldbaggebelönad för bästa regi, efter eget manus och med en tydlig inspirationskälla: Persona. Filmen handlar om en oerfaren kvinnlig mentalvårdare, Mania (!), som inför en strängt observerande läkare får i uppdrag att umgås med en förstummad patient, Arild, en mutist som inte tror han kan nå det innersta genom ord (enligt flickvännen) men som väl på anstalt möter elchocker i retur. Vårdare och patient åker så till en ö i skärgården. Hon tar bilder på honom, han på henne, båda springer fram i landskapet, han öppnar sig så sakta, hon blir förälskad och eventuellt medsjuk. Väl tillbaka i stan är de fortfarande upprymda. Efter ett pojkstreck i Gamla stan rusar de vidare till Kungsträdgården för att köpa glass, med en drake i handen och flöjter som spelar, när han uttalar tre banala men magiska ord. Det är ändå i dessa trakter filmen lever som mest.

lang-borta-och-nara-draken-film-1.jpg

Ahrne har ett öga för kompositioner och färg, en viss idé om regi, manuset är välformulerat men snusförnuftigt, förutsägbart och livlöst – något heller inte skådespelarna lyckas ändra på. Mania (Lilga Kovanko) investerar för mycket, Arild (Roberto Ferrante) ser ut som en dammsugarförsäljare i en Marguerite Duras-film, alltså lite som Gérard Depardieu på 70-talet, vilket känns som en veritabel waste. Om inte övertydlig i ord och handling tar Ahrne hjälp av andra texter – en Hamlet-föreställning, en spåkvinna – för att nå fram till sin sak. Detta budskap om att folk pratar så mycket strunt att det är bättre att hålla tyst, bara genom tystnaden kan kärleken nås, gränsen mellan förnuft och vansinne är flytande, osv. Mot fonden av en psykvård hågad antingen till drastiska metoder eller egenmäktiga studier, med många maktfullkomliga män, romantiseras och banaliseras kärleken mellan de avvikande vuxna som vore de faktiskt barn på riktigt – och med denna annorlunda sanningssökande man löst upphöjd till helgon.

Det stora utropstecknet i Drakens satsning är i stället Agneta Fagerström-Olssons Seppan, som först tv-visades i två delar 1986, hyllades både hemma och utomlands, innan den klipptes om och fick premiär som biofilm året därpå. I en artikel i POV #5, «Barnfilm på undantag», hade forskaren och kritikern Malena Janson med den som en av tre barnfilmsfavoriter – och det är lätt att förstå varför. Seppan är en underbart osentimental uppväxtskildring från 60-talets Tullinge i Botkyrka kommun, söder om Stockholm. Flera minnesvärda rollfigurer får väsentlig speltid men framför allt vilar kameran på två 11-åringar, Sara och Pirjo, från sexuellt uppvaknande till socialt medvetande. Det är deras blick denna förortssaga förblir trogen. De gör upptäckter om sig själva och andra: menstruation, jämförande av könsorgan, porrtidningar på ungkarlshotellet, utklädning som gränsar till queer (till och med hunden dressas till oigenkännlighet). Men medan Pirjo bor i Seppan – som arbetarlängorna kallas – huserar Sara i disponentvillan (precis som regissören själv en gång, filmen är inspirerad av hennes uppväxt). Saras pappa, spelad av Peter Stormare, är en av cheferna på Separator-fabriken som försörjer traktens arbetare. Pirjos pappa, spelad av Tomas Laustiola, dras med svåra mardrömmar från vinterkriget och alkoholism, därför ett lämpligt mål när behovet av syndabockar på fabriken olyckligt uppstår.

seppan-draken-film-2.jpg

Agneta Fagerström-Olsson, kanske mest känd för tv-serien Hammarkullen (1997) och mer nyligen som producent till Flocken och Dröm vidare, leker här med en rad stereotyper, inte minst vad gäller ursprung, som sannolikt inte skulle passera konsulentsystemet i dag. Men det ovanliga är hur hon hanterar dessa typer, utan stigma eller känslosvall, låter dem framstå i egen rätt, och tillsammans bilda en mångfald av röster. Och det är en hyfsat brokig samling som ryms här, till följd av krigets härjningar över Europa: ryssen, polskan, en mustig matriark från Österrike, förstås en rad finnar samt alla deras ättlingar som har att förhålla sig till vad som varit och vad som förblir.

Filmen avslutas med texten: «När vi var små trodde vi att Seppan var hela världen och vi hade rätt.» Kanske låter det tillrättalagt här, men där i filmen är det på pricken, utan att förta innehållet. Ett drama om liv och död, om klass och arv, om olika villkor som synliggörs efter hand men aldrig överbetonas. Miljöer specifika för sin tid, men som uttrycker något varaktigt. Tydliga scener som blandas med det mer outsagda, tillspetsat ibland men sällan förenklat. Man önskar att inte bara fler barn- och ungdomsdramer såg ut som detta, utan fler svenska filmer över huvud taget; filmer som våga arbeta både pregnant och poetiskt, som ger ifrån sig men aldrig utan att också överlämna till åskådaren.

seppan-draken-film-3.jpg

Om John Olssons foto är både platsmässigt omfångsrikt och lyhört för ansiktets skiftningar – nästan aldrig en tråkig bild – så är barnskådespeleriet något av en sensation i svensk film – Sofie Mällström i rollen som Sara och Nina Lager som Pirjo, men också andra oprövade unga framträder till sin fördel jämte andra minnesvärda, mer etablerade vuxenskådespelare.

«Det är inte ofta man ser en film så fri från sentimentalitet, och ändå så varsam om sina människor och så ömsint mot sin miljö», skrev Jacob Branting träffande i Aftonbladet vid premiären. Han var en av flera recensenter som verkade förvånade över att tv-dramat höll även på stor duk: «Påståendet att film är bäst på bio är ingalunda någon självklarhet, men när nu Seppan föreligger för biografdukarna är jag benägen att hålla med.» Bernt Eklund i Expressen var av samma uppfattning: «stämningarna, det osentimentala sökandet efter nycklarna till vuxenheten och livet. Det gick fram i tv – det känns tydligt på bio.»

Man kan bara hoppas att Göteborg filmfestival, som Draken film är en del av, också inkluderar filmerna i sin kommande upplaga. Det vore biopubliken förtjänt av – inte bara, som kritikerna konstaterade då, i fallet Seppan. Och förstås att arkivgömmorna fortsätter frigöras på titlar.

Av Jon Asp 23 nov. 2018