Regissörerna Lars von Trier och Lisa Langseth

Lisa Langseth om Lars von Trier

«Fallet är det ultimata motståndet mot all anpassning [...] Hellre utstött än kvävd av sociala konventioner. Hellre botten än placerad i ett fack.»

När även konsten ska kartläggas, kategoriseras och mätas finner filmaren och dramatikern Lisa Langseth tröst och mod hos Jonna Bornemark, Kerstin Thorvall och inte minst i Lars von Triers samlade verk.



I Jonna Bornemarks aktuella bok Det omätbaras renässans tar hon upp vår tids behov att mäta abstrakta värden. Bornemark visar skickligt på hur vi i vår vilja att kategorisera tillvaron gör den alltmer endimensionell. För att någonting ska ha rätt att existera så måste det definieras och stoppas in i en kategori, i en pärm, under korrekt rubrik, eftersom samtiden vi lever i ständigt strävar efter att med förnuftet kartlägga tillvaron. Det oförklarliga, mystiska eller motsägelsefulla, det vi helt enkelt inte kan greppa eller mäta, blir till ett hot mot hela vår världsbild och väcker därför ofta starka känslor av osäkerhet och förakt, menar Bornemark. Med hjälp av sociala medier kan vi på samma sätt nu även kartlägga och mäta varandra, antalet följare mäter en människas värde i den sociala hierarkin och antalet likes visar tydligt om ett inlägg är relevant eller inte. Detta sätt att se på tillvaron äter sig in i våra själar tills det som borde vara ett avsnitt i Netflix-serien Black mirror plötsligt har blivit allas vår gemensamma överenskommelse om hur världen ser ut. 

Med samma hyperrationella världsbild som utgångspunkt vill vi i dag ofta även mäta konstens effekter. Konsten är i vår tid inte sig själv nog utan vi behöver definiera dess mål och mening, framför allt behöver konsten allt oftare ha ett tydligt syfte för att ha ett existensberättigande. Nationalisthögern menar att konsten bör användas för att väcka fosterlandskärlek, kulturvänstern vill allt oftare att konsten ska producera korrekta vänstervärderingar och kapitalismen vill maximera mängden pengar man kan tjäna på den. När Jonna Bornemark säger att hon tror på mikromotståndet mot den här överdrivet rationella utvecklingen så går min första tanke till regissören Lars von Trier. För är det någon som alltid vägrat låta sig placeras i ett fack, som alltid gjort sitt bästa för att förvirra oss, göra oss osäkra, rädda eller förbannade, allt för att vi ska vackla i vår småborgerligt bekväma överenskommelse kring hur verkligheten fungerar, så är det kanske just han. Likt filmens svar på den franske författaren Michel Houellebecq har von Trier aldrig gett oss en trygg världsbild att hålla oss i, i stället har han gång på gång låtit våra ordnade pärmar flyga upp i luften för att landa framför våra fötter i en salig oreda. Syftet har ofta varit dunkelt, för att inte säga befriande oklart. I den i dag kultförklarade tv-serien Riket (1994) blandade han med svårslagen berättarglädje buskis, realism och skräck i en högst osofistikerad men ack så underbar röra. Året efter uppfann han «Dogme 95», skrev ett estetiskt manifest och gav oss Breaking the waves (1996), där den makalösa Emily Watson slet hjärtat ur kroppen på oss med historien om en oskyldig kvinna som går under i Guds namn, tolkningen av den filmen går än i dag minst sagt isär. Sen kom Idioterna (1998) där han lät en välordnad medelklass spela utvecklingsstörda för att hitta bortom borgerlighetens alltför trånga normer. Filmen presenterades som «en film av idioter, för idioter, om idioter» och beskrevs av många som ett övergrepp på självaste filmkonsten med sin fula skakiga handkamera, taffliga verklighet och finniga stjärtar.

idioterna.jpg

Med Dancer in the dark (2000) bröt han sedan de regler han lovat hålla sig till i samma stund som etablissemanget börjat älska dem, och levererade i stället en påkostad musikal med världsstjärnan Björk i huvudrollen. Personligen ansåg mitt 25-åriga jag att Dancer in the dark var alltför enkel och publiktillvänd, vilket kanske säger mer om ungdomens radikalitet än om själva filmen, och jag blev därför mycket lättad när von Trier övergav även musikens värld för att i stället placera Nicole Kidman på ett inrutat teatergolv i Trollhättan. Med filmerna Dogville (2003) och Manderlay (2005) stod det så slutligen klart att det vi älskade skulle vi aldrig få se igen, i stället var målet att ständigt utmana oss intellektuellt och känslomässigt, estetiskt och moraliskt. von Trier tycktes inte vara rädd för att bli hatad, det största hotet verkade i stället ligga i att bli placerad i ett förutbestämt fack, att bli kategoriserad och kartlagd, att bli färdig. Och då har vi inte ens hunnit till Direktören för det hele, Antichrist, Melancholia och Nymphomaniac. (Alla de här filmerna går än i dag utan problem att se om, precis som en riktigt bra bok håller för återbesök av sina läsare. Att producera film tär hårt på miljön med alla flygresor och lastbilstransporter och den dag även filmvärlden på allvar ställs inför klimatkrisen så skulle ett fortsatt existensberättigande kunna ligga i just detta hållbarhetsideal; att åtminstone försöka göra filmer som håller för att ses mer än en gång.)

Ofta har Lars von Trier använt kvinnliga protagonister till att bära den ödesmättade handlingen på sina axlar. Karaktärerna har varken gått att placera in i den förenklade starka-kvinnliga-förebilder-kategorin eller det urtråkiga Törnrosa-facket. I stället har de burit på komplicerade existentiella dilemman, något som ofta genom filmhistorien har varit den manliga huvudrollen förunnat. Kvinnorna har inte heller varit finare eller klokare än männen, i stället har de varit krävande, deprimerade, kåta och ibland djävulsdyrkande. Kort och gott bara människor utan något rosenrött skimmer kring sig. Men trots att de flesta i dag säger sig eftersträva denna jämställdhet så vet jag inte hur många gånger jag har hamnat i upprörda diskussioner kring Lars von Triers karaktärer, med människor som säger sig veta allt om vad regissören har att säga, påfallande ofta utan att man ens har bemödat sig om att se hans filmer. I stället är man fly förbannad på vad man anser att han representerar. Just det oklara syftet med filmerna tycks vara det som provocerar allra mest, det är som om man tror att för att en regissör låter sin kvinnliga huvudroll till exempel dö en orättvis död så hävdar regissören att det är «rätt» att hon gör det. Som om ett påhittat konstnärligt händelseförlopp måste stämma överens med de ideal man förespråkar i det verkliga livet. Argumentationen blir också i förlängningen ett hån mot alla de utsatta kvinnor som tvingas till ett högst verkligt lidande varje dag, varje minut. Det är ju liksom inte i konsten som det onda sitter, det är ju det verkliga lidandet världen över som är problemet.

melancholia.jpg

Men egentligen har kanske de flesta mest varit förvirrade över att se en kvinnlig karaktär röra sig så självklart på samma arena som mannen. Strax efter Melancholias premiär så kommer idéhistorikern Karin Johannisson till samma slutsats i Dagens Nyheter (28 juni, 2011) angående huvudkaraktären Justine, spelad av Kirsten Dunst.

«’Melancholia’ har redan penetrerats i oräkneliga kommentarer. Några anser att von Trier spär på klichéerna om den neurotiska, irrationella kvinnan och den sexualiserade hysterikan. Men Justine är inget av detta. Likt en ung Werther eller Kierkegaard åtrår hon uppgörelsen med livets meningslöshet – den privilegierade överklasskulturen, den skamlösa rikedomen, de tomma ritualerna, karriärhungern och reklamvärldens ihålighet. Hon släpper loss sin utbrändhet, sin leda och sin lust, men framför allt sitt lugn. Det sjuka blir det friska. Som kvinnlig dystopi och upprättelse av den depressiva kvinnan är det hela rätt storartat.»

Nymphomaniac (2014) handlar om en kvinnlig nymfoman (Joe) som värdesätter sin sexualitet högre än allt annat. Filmen är uppdelad i två, i den första delen får vi följa hur Joe upptäcker sitt begär vilket snart utvecklas till ett existentiellt ställningstagande. I den andra delen får vi möta Joe i livet som kvinnlig nymfoman efter 40. Den första delen är snygg, sexig och underhållande, den andra delen långt mer mörk, komplex och intressant. (Den äldre Joe gestaltas också av en fullkomligt briljant Charlotte Gainsbourg som själv sympatiserade så mycket med sin karaktär att hon gav sin nyfödda dotter samma namn.) Om von Trier hade velat göra det lätt för sig så hade han stannat vid den unga, vackra, superkåta kvinna som vi sett så många gånger förr. Men i stället låter han henne få barn och åldras med samma begär och gränslösa personlighet och det är då som historien börjar bränna till på allvar. För filmen innehåller visserligen mycket sex men framför allt handlar den underliggande diskussionen om frihet och självförverkligande. Vad får vi göra med andra människor? Var börjar och slutar vårt ansvar? Får en kvinna sätta sina egna begär i första rummet, före sin man, före sitt barn? Och vad händer med oss när vi gjort oss av med alla förpliktelser gentemot familj och samhälle – blir vi då verkligen lyckliga? Eller å andra sidan – är kanske vår egentliga födelseplikt att följa vårt innersta, att gå emot alla normer oavsett hur omvärlden dömer oss, att faktiskt våga vara just verkliga vågbrytare?

gainsbourg2.jpg

När jag tänker på de frågor som Nymphomaniac ställer så landar jag ofta hos den svenska författaren Kerstin Thorvall. För här finns uppenbarligen ett släktskap mellan von Triers och Thorvalls tankevärldar. Inte heller Thorvall väjde för den mer komplicerade delen av den radikala friheten, frågan om frihetens pris: den ofrånkomliga ensamheten. Thorvall återkommer ofta med öppen blick till vad friheten har kostat henne i försummade relationer och ensamhet, men hur hon ändå valt den, igen och igen. Här finns en längtan efter att falla, för att i fallet nå suveränitet. Fallet är det ultimata motståndet mot all anpassning, mot allt som anses rimligt eller riktigt. Först efter fallet är vi tillräckligt oberoende för att fatta självständiga beslut utan att ta hänsyn till vad det får för sociala och moraliska konsekvenser. Hellre utstött än kvävd av sociala konventioner. Hellre botten än placerad i ett fack. För denna instinktiva ovilja till att bli förminskad till en kategori blev även Kerstin Thorvall hatad av sin samtid.  

Estetiskt är Nymphomaniac full av motsättningar. Väggarna i det rum där Joe för sitt samtal med Seligman (Stellan Skarsgård) ser ut som en dålig teaterkuliss samtidigt som skådespeleriet är obönhörligt realistiskt. Kameraarbetet är lika motsägelsefullt, här blandas dogmapartier med perfekt stilistiska bilder. Det är vilt, fult, vackert, löjligt och storslaget om vart annat. Under Köpenhamn filmfestival 2014 träffade jag filmens fotograf, Manuel Alberto Claro, som berättade att von Trier upplevt att föregående film, Melancholia, blivit alldeles för snygg. Skönhet riskerar att fördumma publiken, menade Lars, och därför skulle Nymphomaniac i ett slags brechtiansk anda göras så ful, tafflig och motsägelsefull som man bara kunde. Allt för att publiken inte skulle kunna falla bekvämt tillbaka i biosalongen utan i stället tvingas ta ställning till vad som verkligen skedde på den vita duken. Det estetiska målet var därför att filmen skulle se ut som om den var gjord av en anarkistisk amatör på en förberedande filmskola.

Slutet på Nymphomaniac är fullkomligt avgörande för hur filmen bör tolkas. Seligman är Joes motsats, han är oskuld och teoretisk, han har aldrig gett sig i kast med verkligheten. Seligman lyssnar fascinerat och vänligt på Joes livsberättelse, men när hon är klar så går han över en tydlig gräns; eftersom Joe legat med så många så kan hon väl befria honom från hans oskuld och även ligga med honom? Joe stirrar på Seligman som om han blivit galen, när han ändå tränger sig på skjuter hon honom. Och där slutar filmen. För Joe är en symbol för den kompromisslösa friheten. Lika viktigt som det är för henne att ligga med vem hon vill, hur hon vill, lika viktigt är det för henne att aldrig någonsin göra något hon inte har lust till. Filmen slutar med andra ord i ett slags ultraradikal Valerie Solanas-feminism, där teori får följa hela vägen ut till praktik och där dödligt våld som svar på ett olämpligt närmande blir det enda rätta. 

Eftersom jag inte har sett The house that Jack built så kan jag inte uttala mig om den. Men jag vet vad jag hoppas på. Jag hoppas på en film som inte levererar alla svar utan i stället utmanar mig i tanken. Kanske har von Trier den här gången misslyckats och därmed förvandlats till den tomma provokatör som hans motståndare länge velat förminska honom till. Men så länge han i alla fall försöker rubba mina invanda tankemönster kommer jag att förlåta honom även det. För i en tid som blir allt mer svartvit, som vill få oss att välja mellan nationalistisk plakatkonst som säger att allt var bättre förr och ett kapitalistiskt instagramkonto som hävdar att självständigt tänkande är synonymt med att välja rätt färg på sin tröja, så har jag svårt att komma på något mer underbart än att bli påmind om att variationerna för hur man kan se på världen fortfarande är oändliga. 

jack-kopia.jpg

Men precis som Jonna Bornemark kommer fram till i Det omätbaras renässans så krävs det en avgörande egenskap för att kunna nå dit: nyfikenhet. Och för nyfikenhet krävs ett erkännande av att vi faktiskt inte vet allting, att allting inte går att mäta, kategorisera och stoppa i ett fack. Om inte annat så har vi ju fortfarande ingen aning om vart universum tar slut, vad som är meningen med allt, och den som säger sig ha alla svar på hur vi ska leva våra liv – den ljuger. Blir det för obehagligt så kan jag alltid påminna mig om att det trots allt bara är en film jag tittar på. Till skillnad från den oändligt mycket mer obehagliga verkligheten. 

Av Lisa Langseth 23 nov. 2018