Ur Nadine Labakis «Kapernaum» (Scanbox Entertainment)

Kärnfamiljer på undantag

Libaneser som skor sig på barnen, amerikaner som vill skona barnen, japaner i gränslandet – från Nadine Labakis hjärtekrossare «Kapernaum» till Paul Schraders klimatapokalyps «First reformed» till Kore-edas guldpalmsvinnare «Shoplifters». I en utsatt filmvärld ser Jon Asp kärnfamiljen spela ut sin roll. 



I Paul Schraders senaste film First reformed våndas en ung miljöaktivist, nyligen släppt ur fängelse, över att sätta barn till världen, denna värld som mänskligheten håller på att ödelägga. Hans flickvän är havande och det är hon som ber filmens huvudperson, en rådvill präst, att tala pojkvännen till rätta – eller i alla fall tala med honom. Även hon är aktivist, men som något mindre svartsynt än pojkvännen tänker hon behålla barnet.

first-reformed-fr_ethan-hawke_amanda-seyfried_2_1_.jpg

Den som sett Nattvardsgästerna, som Taxi driver-författaren Schraders film är ogenerat modellerad efter – «bortom pastisch, hitom upphovsrättsintrång», som Jan Holmberg skrev i senaste FLM – erinrar sig lätt Gunnar Björnstrands tvivlande präst Tomas. I Bergmans film är det Max von Sydows fiskare Jonas som fruktar Kina och atomhotet. Uppmuntrad av hustrun kommer han till prästen för att ventilera sina kval. Han är långt ifrån lika välunderrättad och verbal som Schraders aktivist, utan när en mer generell, odefinierad ångest. Ingen av de två blir särskilt långvariga i respektive filmer. För aktivisten i First reformed överstiger ångesten för den kommande generationens vara på jorden vad han kan hantera. Så övertar i stället prästen, knappast övertygad i sin tro, delar av självmördarens kval. Prästens själssprickor bottnar främst i sorgen över ett förlorat barn, den son som han en gång uppmuntrat att ta värvning och som sedan stupat i Irakkriget. Om Gud inte känns verklig nog så kan kanske en klimatapokalyps göra det.

Mycket tycks hänga på relationen till barnen, föreställda och faktiska. Att sätta barn till denna värld eller inte – det är frågan. Paul Schraders film är inte ensam att dryfta den. I Nadine Labaki Kapernaum har det som aktivisten i First reformed fruktar redan hänt: barn, alltför många, har satts till världen, Beiruts slum inräknad. Vad värre är: den unge pojken i huvudrollen, Zain, ett barn av flera i en libanesisk familj, förebrår sina föräldrar för det. Ja, värre än så: han håller sin födelse emot dem i rättssalen, att de satt honom till världen – väl inte av klimatskäl utan direkt avhängigt  akut vardag, en tillvaro han inte själv valt och heller inte kan bli fri från. Trots att föräldrarna skor sig på barnen, utnyttjar dem som arbetskraft – de allra yngsta hålls fast med fotbojor och rep i hemmet – lyckas de nätt och jämnt hålla sig flytande.

kapernaum.jpg

I en tillvaro där till och med ketchupflaskan har ett namn och förbrukningsdatum saknar Zain, som så många andra, papper och giltighet. Han är tolv år, tror han, och en mer luttrad tolvåring får man leta efter. Att ta sig fram på gatan, förhandla och uttrycka sig, vet han dock. När han får sin älskade storasyster bortgift, trots hans försigkomna försök att förhindra det, går han i taket av sorg och ilska. Han lämnar hemmet vind för våg – däribland alla yngre syskon som behöver honom – för att prova lyckan någon annanstans (helst i Sverige). Bara för att snart få ett annat barn på halsen, en ettårig pojke, son till en ensamstående mamma utan papper, som Zain först passar (mot rum och logi) och sedan tvingas se efter dygnet runt, eftersom mamman försvinner och Zain inte kan med att överge barnet. När denne Younas blir för tung att kånka runt på stjäl Zain en skateboard som med monterad insats blir ett fungerande fordon att rulla ettåringen i. För att vara ett barn som fått så lite kärlek som Zain är han väldigt bra på att visa omtanke och medkänsla.

Nadine Labaki kan miljöerna, har gjort sin research väl och får också med sig väldigt starka bilder. Med ett patenterat life is a bitch-berättande och utmärkta barnskådespelare reser filmen frågor om familj och överlevnad, om arv och miljö, vad vi är beredda att offra, som nödställda libaneser, på flykt från Syrien eller Etiopien? Hur kan en människa välja det goda trots allt ont hon ser omkring sig? Väl ställda inför domstol skyller föräldrarna allt på samhället och omständigheterna. Dessa barn, som skulle utgöra tillvarons hela ryggrad, visade sig bara vara till last; inte minst fadern ångrar att han satt dem till världen.

Om föräldrarna i Kapernaum har satt i system att utnyttja barnen gäller något liknande för de vuxna i Kore-edas Shoplifters, fast annorlunda. «Det är inget barnhem det här», säger en vuxen i början av filmen, när en ung flicka hittas på gatan och tas om hand av en familj med inbördes oklara relationer. Familjen är på väg att återlämna flickan när de hör skrikande föräldrar utanför hennes hem och ångrar sig.

Shoplifters_Still 4 2018 FUJI TELEVISION NETWORK_GAGA CORPORATION_AOI PRO. INC. ALL RIGHTS RESERVED.jpg

Flickan introduceras så, liksom åskådaren, i en udda familjs belägenhet i och omkring dess enkla bostad. Så länge de inte begär lösensumma kan väl «omhändertagandet» inte ses som kidnappning. Flickan får följa med den äldre pojken i familjen på stöldturné i kvarteren, han som fostrats till skicklig snattare i en miljö där flera tillämpar gatans lag; att ta vad man kommer över och gärna lite till. Matriarken i familjen, tredje generationen i huset, är för gammal för att arbeta men drar in en del pengar både på det ena och andra. Övriga vuxna företar olika former av kroppsarbete. Sex är något man tar betalt för snarare än praktiserar i hemmet. Om så ändå sker, kan förvåningen över prestationen vara total, som hos mannen med en ciggarett efteråt, «jag klarade det, va?» Trots vardagens torftighet – äta sova dö och lite jobb däremellan – finns det utrymme även för andra ljusglimtar.

Både i Kapernaum och Shoplifters är det barnen som till sist bryter mönstret, som gör uppror mot de vuxnas rutiner. Som om människan föds god, men att världen lär ondska (och godhet) – lite oavsett vad föräldrarna signalerar eller dikterar. «Jag kan inget annat», säger pappan i Shoplifters, när polisen inser att familjens stölder pågått under lång tid. Trots att snatteriet är en del av vardagen, trots att de vuxna när som helst är beredda att överge barnen, så lyckas samma vuxna lära de unga mer moral än vad de själva är medvetna om, eftersom människa är en sammansatt varelse med flera bottnar, mer än sina avsikter. Även om alla skulle stå lika inför lagen, så gör de det knappast inför rådande marknad, vilket i olika grad, på olika kontinenter, uppmuntrar till avvikelser och överträdelser.

Shoplifters_Still 2 2018 FUJI TELEVISION NETWORK_GAGA CORPORATION_AOI PRO. INC. ALL RIGHTS RESERVED.jpg

Shoplifters reser, liksom övriga filmer, frågor om kärnfamiljens vara. Vad betyder sammanhang om det inte finns något att binda upp det på, vad är meningen med att producera barn när det finns andra som redan lider? Här ges inga entydiga svar. Kanske skulle den plågade miljöaktivisten i First reformed finna en tillfällig lösning i Kore-edas japanska undantagstillstånd, ett sätt att kanalisera i alla fall delar av sitt motstånd. För oavsett om det gäller det skuldmedvetna USA, det utsatta Libanon eller blandformens Japan, så förenas de tre filmerna – direkt eller indirekt, med sinsemellan olika medvetandenivåer – i en besläktad vision om kärnfamiljen som något delvis överspelat, i en kamp som gäller något större.

Av Jon Asp 23 nov. 2018