Sofia Jupither och Adam Lundgren inför «Hamlet» (Dramaten)

Landets främsta regissör?

På väg från Lars Noréns episoder till Shakespeares blankvers i «Hamlet» på Dramaten nästa år – Sofia Jupither håller fortsatt skyhög nivå.



Uppsala, en tisdag i november. Tre par på scen, i ett rum av ljusa plywoodväggar, svalka och tomhet. Sinsemellan pratar de om var de varit och om de ätit. De upprepar sig, kommer med förebråelser, rör sig runt underliggande sår, uttrycker föga av värde. Två av paren visar sig vara spekulanter på ett hus utanför Stockholm, med naturskönt läge men nära till stan; det tredje paret står (halvt) redo att sälja detsamma. Så möts de en söndag på visning, för att tala grannar och kvadratmeter, bli upprymda eller besvikna, oavsett vilket visa god sed. Men inget blir som de tänkt sig, hade paren förväntningar på förhand kommer dessa djupt på skam, övergår i det obekväma, snart det rent obehagliga. Medan vissa sluter sig i olika håglöshet pratar andra för full hals, utan att tänka, men kanske ändå som tecken på oläkta sår.

episod_press5.jpg

Det är kvinnorna som varit drivande i att gå på visningen, i att söka sig vidare från nuvarande bostad: ett par väntar barn och behöver lugn och utrymme, det andra söker något slags nytändning eller uppbrott. Allt medan det säljande paret med råge och för öppen ridå gestaltar äktenskapets absoluta slutfas. Efteråt är det männen som förebrås av sina respektive för att inte ha tagit sig därifrån tillräckligt fort. Ingen av dem vill ju stå och begrunda detta antiklimax, halvt medvetna om att de själva går samma öde till mötes.

«Jag skulle också vilja gå, men jag kan inte. Jag bor ju här», säger mannen i huset efter att länge länge ha hållit gästerna kvar, oombett gått loss helt utan sammanhang – om fotbollssommaren -94, om hur orienterare brukade orientera i närheten av huset förr om åren. Att det hela är banalt hindrar inte att det är bottenlöst sorgligt, och ibland också oerhört roligt. Episod är en uppvisning i hur människor i medelåldern, i olika faser av familjeliv och barnlöshet, tycks beredda att yttra allt utom det som de verkligen känner och tänker. Sålunda blir det också en illustration över hur ett helt (vuxet) liv kan gå åt till tomma fraser som ingen vill höra, möten och sammanhang som man helst hade velat slippa – en bild av hur livet försvinner i mellanrummen, meningslösa akter som till slut fyller inte bara en pjäs utan en hel tillvaro.

Stycket, det hörs nästan på namnet, är skrivet av Lars Norén, mästare på fragmentens och brottstyckenas dramaturgi. För regi (och bearbetning) till Episod svarar Sofia Jupither, sedan länge en av världens främsta Norén-uttolkare och också en av landets främsta regissörer. I lätt förhöjd naturalistisk anda går hon till botten med det psykologiska skeendet, nöjer sig inte med ytliga förklaringar och enkla lösningar, utan tvingar sig själv och ensemblen att lyssna av varje stavelse, inte lämna en gest, ett tonfall eller en hållning åt slumpen. Samtliga skådespelare imponerar, några är enastående.

Efter att under förra decenniet utmärkt sig med Fosse och Ibsen är det kanske först med Norén som hennes regibegåvning slagit ut helt. Först ett par för Folkteatern i Göteborg, Skalv och Fragmente, sedan Norén för nästan hela slanten (blott med en handfull undantag). 2014 tilldelades Jupither Svenska Dagbladets Thaliapris, bland annat för den imponerande regin till Noréns 3.31.93 på Stadsteatern i Stockholm, då med en 25-hövdad ensemble ständigt på scen och med regissörens förmåga att förena det vardagligt konkreta med det pinterskt absurda till ett körverk i bästa mening – storartad teater!

3-31-93.jpeg

Året därpå grundade hon teaterkompaniet Jupither/Josephon tillsammans med producenten Ulrika Josephson, Josephson som under många år varit konstnärligt ansvarig för Noréns produktioner, på Riksteatern och Folkteatern. Kompaniets första föreställning, den kritikerhyllade svarta farsen Tigern av rumänska Gianina Cărbunariu, gästspelade över hela Europa, inklusive Avignonfestivalen. Många lovord och stort genomslag fick även Jupithers Norén-monolog 20 november, i ännu en pjäs efter ett verkligt fall. Förra hösten hade Jupither premiär med Noréns Vintermusik, med tio åldringar uppställda på stranden på en avlägsen semesterort för att (eventuellt) minnas något av sina liv. Många skådespelare av rang, som Anita Ekström, Sten Ljunggren och Åke Lundqvist, såg ut att göra sina livs rollprestationer, med hjälp av en text och en regi som lyste. Tillsammans med 3.31.93 är det sannolikt en av Stadsteaterns bästa föreställningar från det senaste decenniet. Relativt okänd skrev Svenska Dagbladet om Jupither vid tiden för Thaliapriset, och trots fortsatta framgångar är hon ännu inte särskilt bekant i bredare kulturkretsar, trots att hon gjort både opera (Salome) och påkostad barnteater (Mio min mio). Kanske för att hon saknat fast bas, kontinuerligt rört sig mellan olika scener, i Sverige och utomlands. Nästa år tar hon, vad det verkar, en paus från Norén (som i stället själv tar hand om regin till urpremiären av sin pjäs Andante), bland annat för att sätta upp Hamlet på Dramaten, pjäsernas pjäs som inte spelats på nationalscenen på över ett decennium och aldrig av en kvinnlig regissör (Jenny Andreassons utlovade Hamlet ställdes in bara en vecka före premiären 2016).

När man betänker vad Jupither och Norén under olika lång tid uträttat på svenska och europeiska scener, slås man över det faktum att de aldrig gjort något för filmen. Svensk film behöver inte filmad teater, men svensk film behöver manusförfattare och regissörer med verkshöjd, som går till botten med saker i tillvaron. Att ingen i Sverige filmatiserat Norén sedan Kristian Petris underskattade Detaljer för femton år sedan är något av en gåta. Handlar det om rättigheter, allmän ovilja eller rent ointresse? Få skulle vara bättre lämpade än Sofia Jupither. Det vore över huvud taget intressant att se henne regissera för filmen, också för att se henne lämna (om än bara tillfälligt) den klassiska teaterns marker. Med sitt djupa borrande i människors psyken och sin osvikliga förmåga att inte lämna någon nyans åt slumpen skulle hon sannolikt ha mycket att bidra med. Men frågan är om Jupither behöver svensk film?

Av Jon Asp 23 nov. 2018