Anders Hazelius och Freddy Åsblom under inspelningen av «In i dimman» (Foto: Faramarz Gosheh)

Anders Hazelius om debuten «In i dimman»

«Bion är templet dit vi vill bära filmen som kostat oss så mycket tid, tårar och trasade relationer. Men [...] om jag lägger två år av mitt liv på att göra en film och sen går 500 personer och ser den – är det verkligen värt det?»

Anders Hazelius väger personlighet och publikkontakt inför debuten «In i dimman».



En kompis ska börja skriva och regissera film. Han vill göra marknadsundersökningar för att se vad folk vill ha och sen skapa det innehåll som efterfrågas. Han är inspirerad av den norska serien Skam som enligt uppgift ska ha använt liknande metod. Jag tycker det låter spekulativt och mekaniskt och tror han får svårt att bry sig om nåt som inte sprungit ur hans egna intressen. Jag har alltid utgått från att om jag gör film jag själv vill se så finns också andra som längtar efter att se samma film. Botten i mig är botten i andra och så vidare. Men min kompis kanske har en poäng – gång på gång har jag gjort filmer som försvunnit i bruset. Vill jag ha dem ogjorda? Absolut inte. Det finns historier som vill ut, även om de kanske inte är de allra mest lukrativa. Kreativiteten är tyvärr sällan klok. Men det här med publiken gnager mig. Inte i hjärtat men i magen. Jag förstår att om jag ska syssla med det här hela livet, vilket jag planerar, så måste jag hitta en ekonomi i det. Samtidigt som jag vill fortsätta berätta historier jag bryr mig om. 

Rök (fotocred Fredrik Sellergren).JPG

Jag tror att alla som sysslar med film på ett eller annat sätt vill nå en publik. Sen finns det ett kvantitativt och ett kvalitativt sätt att betrakta publiksiffror. Hur många kontra hur mycket påverkade jag mina tittare? För maximal emotionellt genomslag är biografen, i min värld, fortfarande den bästa platsen. Det är i bion som vi, i alla fall mina jämnåriga och äldre kollegor, förälskade oss i filmen. Bion är templet dit vi vill bära filmen som kostat oss så mycket tid, tårar och trasade relationer. Men bions överlägsna ställning till trots – om jag lägger två år av mitt liv på att göra en film och sen går 500 personer och ser den – är det verkligen värt det?

När jag skrev min film In i dimman inspirerades jag av amerikanska långfilmer som kom ut direkt på Netflix. Det senaste året har ett gäng väldigt kreddiga filmare som Coen-bröderna och Cuarón gjort detsamma men innan dem kom en förtrupp mindre namnkunniga filmare och bröt den nya marken. De gjorde direkt-till-Netflix-filmer varav flera träffade mig rakt i magen. De hade några utmärkande drag – de var kortare i längd än vanlig biofilm (runt 80 minuter), de var uppenbart billiga produktioner som gjorde smarta val för att hålla nere kostnaderna, de hade ofta ett genreinslag och de hade alla en tydlig röst. Det senare gjorde mig extra intresserad. Min gissning är att de fick utrymme att gestalta filmen friare än de hade fått om de inte bröt denna nya mark. Det var med dessa filmer i åtanke jag skrev In i dimman och det var så vi sålde in den till finansiärer. Vi fick ihop en slant, om än en bråkdel av en normal filmbudget, men tillräckligt. Och vi fick göra den på vårt sätt. In i dimman är en film jag med handen på hjärtat kan säga att jag själv hade velat se.

1YYuRbKw.jpeg

Jag tror vi var först i Sverige med den här uttalade idén om att göra film för streaming men jag vet att vi inte är de sista. Jag tror att framtiden för unga hungriga filmare med behov att berätta sina historier finns där och inte bara i biofönstret. Särskilt om projektet inte har ett uppenbart brett tilltal. Med streaming kan du nå större områden och alla de där som har samma botten som dig. Mitt nästa projekt är en regelrätt biofilm och jag kommer hela tiden ta de kreativa valen utifrån den premissen. Men nästa gång ett smalare projekt dyker upp kommer jag tänka streaming och inte bio.

Just det, min kompis gav upp marknadsundersökningarna och skriver nu en jättepersonlig film om förhållandet till sin förra tjej.

Av Anders Hazelius 7 dec. 2018