Ur filmen «Letters to Paul Morrissey» (Dynamite Films, From Outer Space)

Brev till Paul Morrissey

På Black Nights i Tallinn har Jon Asp sett en ovanlig festivalfilm, «Letters to Paul Morrissey», där fem utsatta skådespelare skriver personliga brev till The Factory-legenden.



Det börjar med att Udo Strauss, fingerat alias för Udo Kier, skriver ett brev från 1970-talets Berlin. Han misströstar situationen djupt, «der kapitalismus» som tar död på människor. Alla vill bara bli rika, ingen frågar sig längre om det mänskliga värdet. «Jag är omgärdad av en personlig och social kris. Jag förstår inte hur man ska kunna leva med alla de tvivel jag bär på.»

Udo provar Madrid men finner läget lika illa där, drar vidare till ett kloster, vidare ut i naturen, där döden gäckar honom och guds tvivel fortsätter plåga honom, som i ett möte med Det sjunde inseglet och Nattvardsgästerna (och inte utan svårsmält Wim Wenders-vibb).

Letters to Paul Morrissey är en löst hållen kärleksförklaring till den legendariske The Factory-regissören tillika Andy Warhols närmaste hand, men framför allt en vacker experimentfilm som odlar form och innehåll, inspirerat av verkligheten eller helt fritt diktat, på ett suggestivt sätt.

201998.jpg

Spanske Armand Rovin och har tillsammans med Saida Benzal arbetat med filmen i många år och anlitat flera av landets främsta filmhantverkare för att föra projektet i hamn, få till den perfekta, «imperfekta» ytan. Filmen hade nyligen världspremiär i Sevilla och jag ser den någon vecka senare på Black Nights-festivalen i Tallinn, på Coca Cola Plaza – passande namn för denna The Factory-hommage.

Under den efterföljande frågestunden berättar Armand Rovin att hans fascination för Paul Morrissey föddes när han, som filmstudent i Barcelona, såg Trash, som förföljt honom sedan dess. Men filmen är inte utformad som en vanlig kärleksförklaring. I stället för att tala konkret om regissören låter filmen fem olika filmpersonligheter, levande och döda, författa brev till Morrissey, som rör sig om allt mellan himmel och jord, droger och musik, extas och förgänglighet.

I det andra och kortaste brevet, skrivet av den faktiske Joe Dallessandro, heter det först: «Why does a man become a drug addict. Junk wins by default.» «Junk is not a kick, it is a way of life.» Skådespelaren, som blev känd som ung lättklädd pojke i Morrisseys och Warhols filmer, ger en oglamorös bild av ett liv som nog präglat många i kretsen.

I det tredje kapitlet heter brevskrivaren, Olena Wood, fingerat för Nico, som minns framgångarna av Chelsea girls och hur smärtsamt tiden haft sin gång sedan dess, i detta även räknat filmens nedgång under samma tid.

Still LETTERS TO PAUL MORRISSEY 02.jpg

De två avslutande breven kommer från två skådespelare som vara små barn under Morrisseys heydays: Saida Benzal (som också varit med och skrivit manus och regisserat) samt Hiroko Tanaka, som låg på tabletter försöker bota sin «hoissuru», en särskild frekvens som hon spårar till Françoise Hardys, «Voilà», låten – om besatt kärlek – som modern spelade så mycket i hennes barndom. Nu har den blivit alltför smärtsam att höra, särskilt en slinga, och Tanaka tar till flera besynnerliga medel för att bli kvitt smärtan. Att skriva brev till Paul Morrissey är bara ett av dem.

På ett känslomässigt, populärkulturellt plan kan projektet jämföras men knappast helt liknas vid Göran Hugo Olsson Den sommaren. Där den svenska regissören tar avstamp i Peter Beards fotoalbum, och inte minst dennes rörliga material från Grey Gardens, kastar Armand Rovin oss tillbaka till The Factory-tiden, fast med mindre arkivmaterial till förfogande. Resultatet blir således mindre handgripligt, mer associativt – lekfulla nyinspelningar som snarare drar åt Guy Maddins skapelser. En del närmar sig det ungdomligt pretentiösa, allt är inte minnesvärt. Men filmen när en storartad känsla för form och materia. Uteslutande inspelad på utgången 16mm svartvit film är det som om filmskaparna vill närma sig det risktagande och okontrollerade ansats som delvis var Morrisseys och Warhols signum. Här sker det dessutom med återkommande splitscreen, rundade kanter som stärker vykortskänslan, om än med bud om mer melankoli än solsken.

Det är inte ofta man får möjlighet att se experimentfilm i den traditionella festivalvärlden, där arrangemangen i stigande grad tar efter varandra, i många fall slätas ut, avstår från de avvikande akterna. Därför är det extra uppfriskande – att högst upp i ett baltiskt film- och läskeblaskecenter – se och höra dessa fragment löst påminna om Paul Morrisseys storhet.

Av Jon Asp 7 dec. 2018