Affischen till Lars von Triers «The house that Jack built» (Nordisk Film)

Dansk tweet får svenskar att blunda

«Vi vet att Hamlet föddes i Helsingör, men mycket tyder på att det är rätt ruttet i Sverige också, med en journalistkår som alltför lättvindigt står beredd att axla moralkappan.»

Den danska kulturministerns tweet om uppbygglig film får svenska kulturjournalister att blunda för det egna.



Lisa Langseths text i POV #41, om Lars von Trier och andra konstnärer mot tidens ström, fick positiv respons i flera kanaler. Inte mindre så när den danska kulturministern Mette Bock i en tweet några dagar senare passade på att önska lite vackrare och mer uppbygglig film från von Trier, då inför den danska premiären av The house that Jack built, vilket kickade igång svenska journalisthjärnor. Något av kultursverige i sin prydno: att reagera starkt på tweetar och korta uttalanden hellre än att fortlöpande föra djupgående resonemang. Hur vore det att ägna ämnet lika mycket uppmärksamhet och stå upp för de kontroversiella konstnärernas fria uttryck även när det blåser mindre, utan att någon prominent (höger)person villigt skämmer ut sig från högsta podium?

Med den liberala kulturministerns tweet verkade det fritt fram att racka ner på det danska generellt, moral-oja över hur motsvarande scenario skulle se ut i Sverige. Problemet är ju att det föreligger redan, oförmågan eller oviljan att ens måtta armlängds avstånd. Visst, MUF:s senaste utspel om slopad kulturbudget och extremhögerns vurm för folklore bör tas på allvar, men i Sverige har ju framför allt försöken till politisk styrning kommit från «välmenande» vänsterhåll. Kommittéer, chefer och även ministrar har talat sig varma för det tydliga och uppbyggliga, en god representation och ett gott budskap, som nyckel till (fortsatt) stöd. Extra ironiskt blir det som saken här gäller Lars von Trier, vilken svenskarna upprörts över i långt högre grad än danskarna. Jag minns vämjelsen efter världspremiären av Antichrist i Cannes 2009, svenskar på bristningsgränsen (efter hand hördes de mindre), eller med The house that Jack built i våras, som flera svenskar «bojkottade» osedd.

Lisa Langseths text handlade om konstnärskap som vägrar låta sig mätas och kategoriseras – och i vilken von Triers utgjorde stommen. Detta, får man anta, också med avsikt på det svenska kulturlivet. Men i Sverige ledde det inte till någon vidare självrannsakan, utan till ett förlöjligande av det danska. Vad beror denna reflexmässiga förskjutning på: hemmablindhet, beröringsskräck eller bara en vilja att hellre se oegentligheter hos andra? Vi vet att Hamlet föddes i Helsingör, men mycket tyder på att det är rätt ruttet i Sverige också, med en journalistkår som alltför lättvindigt står beredd att axla moralkappan.

The_Kindness.jpg

DN går längst (26/11), bygger en hel text på felaktigheter bara för att leda några förnumstigheter i mål. Slutklämmen, «Men bara för att politiker är behagsjuka, och säger det följarna vill höra, betyder inte det att konstnärer borde vara det», ingår i tidningens emotionella dna, men att släppa igenom rena faktafel till förmån för en särskild analys tillhör förhoppningsvis inte vanligheterna. Jacob Lundström påstår först att den danska marknadsandelen är dalande, sedan att dansk film förlorat sin ryktbarhet utomlands. Andelen ligger i år på 27 procent (med tre danska titlar överst på listan), och har inte varit under 20 procent någon gång under 10-talet (olikt Sverige flera gånger – 16,4 % i år). Nog för att dansk film, vars framgångar varit delvis stickande i svenska ögon, förlorat egensinne sedan bland andra Bier, Scherfig och Vinterberg dragit utomlands och förlorat stuns i sitt filmskapande. Men det är knappast någon nyhet. Nyheten för i år är att dansk film är på uppgång, på hemmaplan och internationellt, genom flera regissörer som debuterat framgångsrikt: Gustaf Möllers Den skyldige, Isabella Eklösfs Holiday och Ali Abbasis Gräns. Det är filmer som skapats i en dansk kontext, filmer som odlar en rakhet i form och innehåll som ofta saknas i svensk film.

«I den svenska filmbranschen har Danmark i cirka tjugo års tid varit det frifräsande föregångslandet, som vågat närma sig ämnen som svenska regissörer duckar. Men snart kanske den tiden är förbi», heter det i DN:s text. Varför, undrar man, på grund av kulturministerns tweet? Det är märkligt att skriva detta 2018, när dansk film förutom von Triers föga behagsjuka film mönstrar tre sällsamma förstagångsfilmer, som verkligen problematiserar universella frågor i samhällets periferi, med huvudpersoner i ovanliga obekvämlighetszoner – två tjänstemän i moraliskt gungfly och en tredje, helt gränslös semesterfirare. Detta utforskande på en nivå dit svenskfostrade regissörer sällan når – eller tillåts gå.

Avsikten här är inte att framhålla det danska som bättre eller med högre takhöjd, men det skulle vara nyttigt om vi slutade flacka med blicken från vår egen horisont.

Så läs gärna Lisa Langseths text, men läs den ordentligt och ta in hela vidden av dess innehåll, inte bara det som passar det egna syftet, den egna självförträffligheten – «det följarna vill höra».

Av Jon Asp 7 dec. 2018