Dominika Moravkova i Tereza Nvotovás debut «Špina» (Film Republic)

Nationell film på framfart

Hynek Pallas ser den slovakiska filmen flytta fram sina positioner, från individuell erfarenhet till systemkritik, och drar paralleller till nationella mål i svensk film.



Det är en fruktansvärd scen. En våldtäkt som inte står övergreppet i Isabelle Eklöfs omtalade Holiday efter (minus penisbild). Men i den slovakiska filmen Špina («Smuts») är det inga gangsters involverade i den vardagliga medelklasscenen. Gymnasieeleven Lena (Dominika Morávková) får extra matteundervisning hemma i villan, mamma är på bottenvåningen. Mamman har nyss sagt till dottern hur snygg hennes hunkige mattelärare är.

Tio minuter senare tvingar han ner Lena på sängen.

spina-still-25.jpg

Den debuterande regissören Tereza Nvotová lägger obönhörligt kameran på Lenas plågade ansikte. Som om det var en utmaning – hur länge klarar du att se utan att titta bort?

90 minuter senare undrar man ändå om det var det värsta med Špina.

För Nvotovás film är inte bara ett intressant, välspelat och smart regisserat drama om ett övergrepp. Det är en film vars mottagande i Centraleuropa och på festivaler i väst, liksom dess stora framgångar på inhemska biografer, öppnar för en rad diskussioner om den nationella filmen och dess funktion. 

När Špina hade sin festivalpremiär i Rotterdam fick den ett typiskt snällt mottagande – «lovande debut» kallade Variety filmen (7/1-17) med en bekant fras. Men i likhet med andra kritiker var branschtidningen frågande till dramats utveckling. Varför skiftade Nvotová så mycket av berättandet till Slovakiens föråldrade psykiatriska institutioner? Det är på en sådan Lena hamnar när hon av rädsla och skuld drivs till tystnad och självmordsförsök – med läkare som gör hennes trauma ännu värre.

För mig är kritiken intressant: eventuellt säger det något om frågorna unga kritiska regissörer väljer i Centraleuropa, och hur de kan missförstås i väst. Ett drama om en våldtäkt i Slovakien kanske inte lika lätt kan vara en film med enbart en privat dramatisk kurva – mot Lenas eventuella helande. Den måste inkludera hur kvinnans öde hänger ihop med institutionernas förmåga till detta. De två länder som utgjorde Tjeckoslovakien har nämligen EU:s mest föråldrade psykiatriska institutioner. Traditionen att skildra dem med dokumentärt granskande blick etablerades tidigt efter murens fall – fortfarande bäst i Petr Václavs Marian från 1996, där en romsk pojke rör sig genom olika institutioner. Även Nvotová använder befintliga miljöer, och rollsatte filmen med patienter.

Institutionskritik existerar förstås fortfarande i västeuropeisk och nordamerikansk film. Ändå ligger de centraleuropeiska filmernas genomlysning i dag snäppet närmare eran med Samuel Fullers Chockkorridoren (1963), Frederick Wisemans Titicut follies (1967) och Miloš Formans Gökboet (1975). De följde på rörelserna för avinstitutionalisering i USA under 1950- och 60-talet. De postkommunistiska motsvarigheterna väntar på sina reformer, i tankar om vård och i miljön.

Nvotová var tydlig med sin systemkritik i pressmaterialet till Špina, vilket uppenbarligen inte räckte för att skapa förståelse för hennes ambitioner. Men när jag tidigare i år besökte Slovakiens största filmfestival i staden Košice, och såg Špina tillsammans med en dokumentärfilm som den 30-åriga Nvotová färdigställde direkt på spelfilmen, blev kopplingarna i hennes kritik desto klarare.

Dokumentärfilmen Mečiar (2017) är inte bara ett porträtt av 1990-talets kanske mest osannolika europeiske premiärminister – amatörboxaren Vladimir Mečiar – utan en av de bättre förklaringarna till den sankmark som dagens populister står på i regionen. Mečiar, som styrde landet nästan hela decenniet efter murens fall, förvandlade staten till ett brottssyndikat. Hans roll i den surrealistiska kidnappningen av den slovakiske presidentens son 1995 har aldrig bevisats. Presidenten var Mečiars huvudfiende i kampen om makten. I Nvotovás film kan den tidigare premiärministern dock inte låta bli att nästan skryta om saken.

Vladimír+Mečiar.jpeg

Men det finurliga i Mečiar är inte det unika porträttet. Den tidigare statsmannen (vars 90-tal slutade med att han arresterades av tungt beväpnade styrkor) försöker hålla en någorlunda låg profil i dag och ger sällan intervjuer. Nej, det är hur Nvotová skildrar övergången från kommunism till demokrati, och hur hennes familj (och därmed vanliga slovaker) upplevde detta. 1990-talet förvandlade Bratislava till Palermo, med maffiakrig och oskyldiga som sköts ihjäl för att de var på fel ställe. Vilka förhoppningar, vilken världsbild, formar det hos en ny generation som får sina första erfarenheter av demokrati i ett sådant tillstånd? Och vilken bitterhet hos dem som kämpat för en frihet som ser ut såhär? 

Liksom i Špina finns här alltså den röda tråden från individuell erfarenhet till systemkritik. Att Slovakien i dag är ett relativt sett rikare euroland är förstås trösterikt. Men som Nvotová visar mot slutet av Mečiar så har de styrande politikerna bara lärt sig att stjäla mindre öppet. Något som i vintras slutade med det fortfarande ouppklarade mordet på den slovakiske journalisten Ján Kuciak. Kuciak och hans flickvän sköts ihjäl efter att han hade grävt för djupt i förskingrade jordbruksstöd. Spåren ledde ända upp till premiärministerns kansli.

Exakt hur mycket som pågår under ytan i Slovakien syns även i den tjeckiske regissören Jan Geberts dokumentärfilm Až přijde válka («När kriget kommer») som fick sin världspremiär på året Berlinal. Až přijde válka kan sägas ta stafettpinnen från Mečiar när filmen okommenterat följer en medelklasskille som ingår i de växande paramilitära styrkorna i Slovakien. Utifrån den låga tillit som en yngre generation har till samhället, och med den rädsla som har växt sedan flyktingkrisen 2015, söker sig allt fler män till styrkor som övar för det framtida behov de ser att försvara sitt land. De har inget till övers för Bryssel, för «mångkultur» eller hbtq. De är rasister och orienterade mot Slovakiens fascistiska förflutna och Putins Ryssland. Ett fascistparti har redan plats i landets parlament, ett annat grundas av de skjutglada ynglingarna i slutet på Až přijde válka.

Båda dokumentärerna har fått stor uppmärksamhet och ska ses i relation till spelfilmen som produceras i Slovakien.

201813888_1_IMG_FIX_700x700.jpg

Vad som ligger i begreppet nationell film är 2018 allt svårare att säga. Filmer samproduceras över gränser och regioner. Alla länder med filminstitut har en agenda som handlar om att propagera den egna filmen. För små länder – Sverige, eller Slovakien med hälften så många invånare – är det också viktigt att framhålla det egna språket och samhället. Och att få den inhemska publiken att se dessa filmer. Det görs alltså urval utifrån antaganden om vad publiken antas vilja se. Eller behöver och bör se.

Och där närmar sig Špina Isabelle Eklöfs Holiday på andra vis. Det är, precis som i fallet med den danskproducerade Holiday som höll på att helt missa svenska biografer, nämligen tveksamt om en så moraliskt besvärlig film som Špina hade gjorts i Sverige. Ändå är det utan tvekan en film om en kvinnlig erfarenhet.

Jag kom att tänka på saken när Svenska Filminstitutet häromveckan släppte sin senaste jämställdhetsrapport, Han, hon och pengarna. Rapporten kommenterades i Svenska Dagbladet av regissören Lisa Langseth, en kommentar värd att citera i sin helhet: 

«Men att stirra sig blind på storfilmernas könsfördelning är inte rätt väg framåt. Att till exempel kvotera in kvinnor i de dyra produktionerna skulle bara ge en jämställd filmpolitik på pappret. Samtidigt skulle publiken gå miste om egensinniga berättelser som många kvinnliga filmskapare bär på. Jag är mer intresserad av dessa berättelser än vad jag är om ifall Pirates of the Carribbean 14 är regisserad av en kvinna eller inte. Om vi endast kvoterar in kvinnor på marknaden som den ser ut i dag är risken att vi får en feminism som bevarar den kommersiella industrin i stället för att utveckla filmen som konstform. Jag hoppas att industrin även ska släppa fram en annan typ av berättande.» (SvD 28/11)

Det är intressant, eftersom en politik som syftar till bättre könsfördelning tveklöst har varit del av «svensk film» de senaste åren. Överlag har den mätbarheten (kritiserad av Langseth i POV 23/11) ersatt andra diskussioner om kvalitet i Sverige. Eller som Gräns-regissören Ali Abbasi sa till Sydsvenskan i somras (31/8): «Att 50 procent av regissörerna är kvinnor är varken bra eller dåligt. Det är bara statistik». Isabella Eklöf, en annan regissör som «emigrerat», menar kort och gott att Sverige «har ett reellt problem med självcensur». (FLM 25/10).

Eklöf menar att denna rädsla leder till dålig konst. Kanske bör man också fundera på vad det i längden gör med publikens intresse för den inhemska filmen.

För samtidigt i Slovakien – apropå statistik – ökade antalet biobesök med 18 procent 2017. Även den inhemska filmens andel sköt i höjden från sex till över 21 procent.

Špina – helt klart «egensinnigt berättande» – blev liksom Mečiar en av de mest sedda slovakiska filmerna. Det är inte att jämföra med att den mer konventionella Sameblod gick bra i Sverige; en rimligare måttstock för Špina är nog den obekväma polsk-svenska guldbaggevinnaren Efterskalv (4408 besök på svenska biografer). Tillsammans med flera andra slovakiska filmer kombinerade den ekonomisk framgång med visningar på stora festivaler. 

En inte ointressant detalj i jämförelsen med Sverige är nämligen att Slovakiens dyraste och mest framgångsrika nationella filmer inte domineras av män. 2017 års mest besökta slovakiska film var den romantiska komedin Vsetko alebo nic («Allt eller inget»), av Marta Ferencová. Tillsammans med en annan kvinnoregisserad rulle – Mariana Čengel-Solčanskás Únos («Kidnappning») – tog den sig till och med in på den annars Hollywood-dominerade tio-i-topplistan. En tredje är Diana Novotnás musikal Spievankovo and Queen Harmonia.

unos-5.jpg

Den politiska thrillern Únos handlar för övrigt om kidnappningen av presidentens son 1995, och involverar en mördad journalist. Dess ämne tangerar därmed de två aktuella dokumentärfilmerna om tillståndet i landet.

Tre av fem av de mest sedda och inkomstbringande slovakiska filmerna är alltså gjorda av kvinnor. Ytterligare två bland de tio mest sedda har kvinnliga regissörer. En vidgar filmberättandet genom att ta sig an institutioner genom en «kvinnofråga». En annan ger sig, med stor budget och kvinnlig huvudperson, på en historiskt smärtsam samhällsfråga. Ändå innehåller den årliga rapporten om slovakisk film 2017 exakt noll ord om genusfrågor. Tills för tio år sedan hade Slovakien för övrigt Europas största lönegap mellan män och kvinnor, och det katolska landet brottas fortfarande med stor ojämlikhet.   

Det finns inga självklara recept på framgång för nationell film. En obehaglig slutsats om det slovakiska exemplet kan vara att nationalismen i regionen har gett ökat intresse för egen film. Men med kritikerblick – alltså hur intressanta eller kvalitativa filmerna är i sig – visar det på något som borde vara med i diskussionen om den svenska filmens tillstånd och styrning: att film som görs med egensinniga grepp i berättandet och avhandlar angelägna samhällsfrågor – även sådana som är utmanande i bild och inte särskilt bekväma för den egna befolkningen – kan få en stor inhemsk publik. Och samtidigt stå sig väldigt bra i den mätbarhet som präglar filmproduktionen i Sverige.

Av Hynek Pallas 7 dec. 2018