Ur Alfonso Cuaróns «Roma» (Netflix)

Netflix-drama och guldlejonvinnare i tiden

«Efter nästan två och en halv timmar kan man verkligen känna att man upplevt något: noterat tidstypiska detaljer, haft roligt åt flera visuella gags, rörts av mer dramatiska händelser.»

Biopubliken har en vecka på sig att se «Roma», Alfonso Cuaróns hyllning till kvinnan och filmkonsten, innan den släpps i Netflix.



En av de vackraste scenerna i det mexikanska familjedramat Roma sker tidigt. En av sönerna och familjens hembiträde ligger båda utsträcka på rygg på hustaket, huvud mot huvud. Upprinnelsen är att han blivit osams med sin äldre bror i deras pangpang-lek, misströstat och lagt sig platt med mantel och puffra, varpå Cleo lagt sina sysslor åt sidan för att tillfälligt axla rollen som lekkamrat. «Jag gillar att vara död», säger hon, medan kameran tiltar lätt uppåt och panorerar över våta kläder på tvättlinan.

ROMA_06495_006R.jpg

Det är en av få gånger, kanske den enda, som regissören Alfonso Cuarón – som för denna sin sjunde långfilm inspirerats av sin egen uppväxt och också tillägnat den «sitt» hembiträde – låter Cleo yttra något som kan tolkas negativt om sin tillvaro hos filmens välbeställda men knappast välmående medelklassfamilj. Enda gången hon uttrycker direkt uppgivenhet över en vardag fylld av åtaganden; så till den grad berövad på frihet att hon i princip lika gärna kunde vara död.

I september vann Roma guldlejonet i Venedig. Redan långt före festivalen hade Netflix lagt beslag på visningsrättigheterna, sannolikt en säkrare (och snabbare) affär för producenten än att låta 140 minuter drama i svartvitt få vanlig biopremiär. Således kommer bara en mycket begränsad publik att kunna se filmen på bio, med premiär den 7 december (på kvartersbiografer som inte ingår i SF-koncernen), innan filmen görs tillgänglig för världens samlade Netflix-abonnenter blott en vecka senare.

Visst är det en händelse med starkt symbolvärde, en bild av filmen i förskingring: ett Netflix-drama belönat med det finaste priset på världens äldsta filmfestival, under juryledning av regissörens landsman och nära vän, Guillermo del Toro (som vann guldlejonet förra året med The shape of water). Det är svårt att se hur Roma, trots hård konkurrens, inte vinner utlands-Oscarn 2019 och blir nominerad till ännu ett par statyetter för bästa hantverk. För dem som följt filmmediets fönsterpolitik de senaste åren – med digitala jättar och analoga dinosaurier – tycks detta helt comme-il-faut. Cannes har stängt ute Netflix-filmer utan chans till fransk biodistribution från tävlan och för det fått mer kritik än beröm – festival som värnar filmens uttryck eller patriotisk part med otidsenliga krav? Klart är att nätjättarna, oavsett hur festivalvärlden agerar, kommer fortsätta sno andelar från parnassen, i alla fall så länge det finns innehåll och prestige att vinna – och så länge världens samlade biografvälde fortsätter satsa allt krut på allt färre titlar.

Att Roma främst kommer att ses på hemmets små skärmar hindrar inte att det är en film som fullständigt andas biografens storskalighet. Det nyansrika svartvita fotot, gjord i utsökt men nästan aldrig överestetiserat 65mm, tillhör filmens givna förtjänster. Cuarón står själv för fotot och har en osviklig förmåga att kombinera närbilder med bredare observerande utsnitt, små detaljer med noggrant rytmiserade panoreringar (ingen improvisation här) och långa åkningar som berättar milsvitt om respektive miljö. Scenografin är lika minnesvärd – alltsammans som gjort för att upplevas i stor sal. Ironin blir inte mindre, men avgjort mer symbolisk, av att Roma badar i filmupplevelser: rollkaraktärer som springer på bio; bilder på vackra biografexteriörer och från dess insida, till exempel den flera minuter långa epilogen från Sergio Leones För en handfull dollar mer – för en stund pågår två dramer parallellt i bred bild.

ROMA__382_004R.JPG

Cuarón vet också att fylla sitt drama med innehåll i tiden. Tillspetsat kan filmen beskrivas som en västerlandets empatidusch, en klasskildring från gränslandets Mexico som både målar ut och mildrar vardagens klyftor, både understryker och försvarar tjänstesamhället. Det hela utspelar sig i det tidiga 1970-talets Mexico City, i kvarteret Colonia Roma hemma hos en vit fyrbarnsfamilj med ett par tjänare, varav Cleo står i centrum. Tematiken har setts förut, biträdet som med sina långa arbetspass och skiftande kravbild mer och mer axlar föräldrarnas roll, umgås med barnen när de vuxna arbetar, krisar eller bara roar sig. Cleo blir «den andra mamman» som barnen kärleksfullt tyr sig till, i föräldrarnas frånvaro men också närvaro. Samtidigt får hon och kollegan svårt att hinna med alla sysslor, det eviga hundbajset i garaget till exempel, där pappans allt vida Ford ska rymmas. Denne blir dock allt mer sällsynt i hemmet och efter hustruns sista desperata omfamning på öppen gata utkristalliserar sig dramat fort enligt formeln: kvinnor och mammor som alltid är ensamma – «estamos siempre solas» – barn som skrattar, bråkar eller gråter, underklassen som nästan aldrig får egentid.

Man skulle kunna klandra Cuarón för att romantisera medelklassens förhållande till underklassen. Utöver den höga inneboende kravbilden är det nästan bara välmenande gester, endast vid två tillfällen tar mamman ta ut sina aggressioner på Cleo – båda gångerna när mannens svek övergår från farhåga till faktum. I övrigt månar paret sina anställda, till exempel med rätt vård när olyckan är framme. Elakare och mer dömande förefaller familjen flera gånger internt. Inte minst dottern blir slagpåse, mamman etablerar det väl genom att högt vid middagsbordet uttala att Sofi minsann inte ska ha någon sötsak, «hon är för tjock», ett språkbruk och förtryck som pojkarna inte är sena att ta efter. Eller som när modern ger den äldre sonen en ordentlig örfil efter att han tjuvlyssnat på hennes samtal med maken.

ROMA_06587_010R.JPG

Den större historien om klasskamp – filmens skildring av massakern 1971 då militären lät döda över hundra studenter, skymtar vackert förbi genom fönstret till en möbelbutik – överskuggas av det individuella, biografiska perspektivet. Också det en företeelse i tiden; mikro säljer bättre än makro. Cuarón kämpar verkligen för att tangera hela samhällsvidden: folkets organisering, elitens förströelse, regeringens övertramp nämns bara. I hög grad lyckas han också, även om den vackra impressionismen tar överhanden stundtals. Några gånger blir det i enklaste laget, som med den medellöse pojkvännen som, med sin utsatta livshistoria på lager, inte är sen att skörda frukterna från upploppen i en inte alltför originell analys. Även det senaste årets könsupprop påkallas här uttryckligen: två män som upprymda i luften stjäl kyssar från en nunna i Leones film, «me too, sister!». Den närgångna mannen som på nyårsafton får nobben av mamman och inte är sen att förödmjuka, «du är inte ens sexig, barnmorska! (comadre); den unga dottern tidigt offer för patriarkala strukturer; och inte minst Cleo som under svåra omständigheter kallas «din jävla husa» av sin eländige pojkvän, hög på sig själv och löjeväckande martial arts.

Och så länge den västerländske mannen, i sin första entré närmast anonymiserad till monster, skildras som svikare och familjesabotör, har Cuarón publiken säkert på sin sida. Det är pappan och de andra männen som står för illdåden, om än i olika grad. Men detta planenligt betonade förtar aldrig filmens relevans, gör inte känslorna mindre äkta. På båda sidor om klassbarriärerna föreligger ordentliga karaktärsteckningar. Roma är regissörens mest personliga film hittills, en hyllning till kvinnorna från hans barndom – de båda mammorna – och inte minst till systerskapet, låt vara lika förgängligt som ojämställt.

Efter nästan två och en halv timmar kan man verkligen känna att man upplevt något: noterat tidstypiska detaljer, haft roligt åt flera visuella gags, rörts av mer dramatiska händelser. Men det är lika mycket en film som talar om världen i dag, om orättvisorna och klasskillnaderna. Man skulle även kunna betrakta filmen som en dystopi. Som klyftorna ökar och som jordens hälsa blir allt sämre, gäller det att hushålla med medlen, ta vara på det man redan lagt sig vinn om, både vad gäller egendom och avkomma. Hur ska då underklassen, allra minst, kunna motivera egen familj, egna barn och egna känslor, särskilt när det, som här, redan finns en handfull andra som behöver, älskar och betalar dig? Som människa om än ytterst som anställd. Sett så går det inte att komma ifrån att Cleos band till familjen, precis som filmens bokstavliga försök till återupplivande, vilar på en ren formalitet.

Av Jon Asp 7 dec. 2018