Nordisk Film öppnar fem nya toppmoderna salonger i Uppsala

Världens sämsta biopublik?

I dag inleder Nordisk Film sin verksamhet i Sverige med fem sprillans salonger i Uppsala. Jon Asp undrar hur det ska gå att blåsa liv i en bred och omväxlande biografkultur.



När julnumret av Film på bio, tidningen som distribueras i Filmstadens salonger, listar 2019 års «pärlor oavsett tycke och smak», är inte mindre än 25 av 40 filmerna «någon form av uppföljare, och ytterligare fem utgör antagligen starten på en ny serie» (enligt samma artikel). Detta sagt i rent inspirerande syfte, inte som en antydan om filmvärldens brist på fantasi eller jakt på snabba cash.

bill.jpeg

Apropå publiktilltal: det är inte dagens filmskapare som inte håller måttet, problemet är publiken. Med den andemeningen skapade Paul Schrader eko i filmvärlden i helgen. «There’s probably, in fact, more talented filmmakers today than there was in the '70s. What there was in the '70s was better audiences», sa den amerikanske regissören till Deadline (30/11). Det gyllene amerikanska 70-talet är legio när hänvisningar till bättre filmtider ska göras. Taxi driver-skaparen presenterar inga nya teorier, men som känd och ofta citatvänlig filmpersonlighet (även från periferin) riktar han nödvändigt ljus på dagens filmläge, som ter sig snarlikt i många länder.

Sent på året 2018 ser det faktiskt ut som vi har världens sämsta biopublik, i meningen minst förkovrade och minst hågade till utmaning och utforskande. Bristen på nyfikenhet beror förstås på flera faktorer som kan bokföras under tidens gång – tv, streaming och allmänt försoffade kulturvanor – liksom på ägandet som koncentrerats till helt andra näringar än filmens, till beslutsfattare som kräver vinstmaximering på kort sikt. Att det totala antalet biobesök ändå upprätthålls får i hög mån tillskrivas diverse «paratexter» (inte nödvändigtvis relaterade till filmernas innehåll): präktig prestanda och fin förpackning, soft sittyta och pepprade popcorn – allt som bidrar till helhetsupplevelsen. Biograffilmen har alltjämt ett attraktionsvärde, storfilmerna får alla resurser och håller hjälpligt liv i de mellanstora och ett fåtal små.

Sverige är förstås inget undantag. Tvärtom har kvalitetsfilmen nog aldrig haft sämre förutsättningar än i dag. Koncentrationen av ägande parallellt med koncentrationen av innehåll (digitaliseringen som gjort det möjligt för alla biografer att välja storfilmen från premiärdagen) har lett till en stadigt sämre sättning för konstnärligt menade filmer. Så har kvalitetspubliken successivt försvunnit från biograferna, trots att festivalvärlden alltjämt opererar med den traditionella filmen som främsta inspiration.

tiden.jpg

Se bara på ett par premiärer från de senaste veckorna. Den danska julfilmen Den tiden på året, både tillgänglig och smart och med flera populära ansikten från tv (dessutom avsevärt bättre än svenska motsvarigheter), har lockat drygt 300 besökare på tio dagar (nästan 250 000 i Danmark på fyra veckor). Den vackert omskakande Ukraina-dokumentären Olegs barndom har lika många besökare på lika lång tid. Två av årets främsta biofilmer – Gruppen och Smärtan – stannade vid 1 000 besök. Varken bred eller smal kvalitet gör sig längre besvär på svensk bio. Såvida inte filmen också är underhållande (The square), har ett starkt moraliskt patos (Sameblod) eller särskild nisch (Nothing like a dame). I dag är det premiär för The wife, som på tio veckor på dansk bio setts av nära 200 000. Att den skulle få det dubbla i Sverige verkar osannolikt, trots att såväl Björn Runge som nobelpriset kommer från Sverige, trots att filmen utspelar sig i Stockholm och metoo är större här. Skälet är, utöver nämnda begränsningar, de danska biografklubbar som tillåter åskådaren att se flera filmer till rejält subventionerat pris, vilket skapar en mervärdeskultur. Åskådaren ser kanske fler filmer än vad den tänkt sig, utsätter sig inte bara för det mest välbekanta. Väl del av biografklubbarna är filmerna mer eller mindre garanterade en viss publik. I Sverige saknas alltjämt motsvarande satsningar som skulle kunna vara helt avgörande för att återuppliva biografkulturen. 

För vad är anledningen till att genomssnittssvensken bara går på bio 1,6 besök årligen, mot 2,3 i Danmark och 2,4 i Norge? Varför en hel tredjedel mindre i Sverige? En stor del av svaret ligger i ägarkoncentrationen, en stor aktör som smalnat av utbudet och inte heller moderniserat i tillräcklig grad, eftersom bristen på konkurrens inte gjort behovet tillräckligt akut. De mindre filmerna syns allt mindre i marknadsföringen och visas på få och obskyra tider. Men dålig sättning och exponering räcker inte längre som förklaring. Att olika kvalitetsfilmer, bekräftade i flera led, har så få besökare, är ett tecken på att publiken som går på ren kvalitet – inte identitet, nisch eller underhållningsvärde – är i det närmaste utrotad från bio.

Tillsammans med utländsk arthouse är kräftgången allra värst för svensk film. Flera kvalitetsfilmer med hög tematisk resonans och med världspremiär på utländska a-festivaler har i år nätt och jämnt nått över tusen besök, ibland inte ens det. Inte heller de välexponerade kommersiella akterna lever upp till förväntningarna (och högt kopieantal), vare sig Unga Astrid eller Lyrro har nått över 200 000 i höst. Den svenska marknadsandelen fram till september i år ligger på 16,4 procent (snarlikt föregående år), att jämföra med 27 procent för dansk film (till november i år).

När Paul Schrader, vidare i intervjun, talar om 70-talets sociala engagemang som en avgörande faktor för tillströmningen, blottas en viktig motsägelse, ett slags hål i den moderna själen: «A lot of what was happening in the world had people in consternation: women’s rights, gay rights, sexual liberation, drug liberation, anti-war», säger Schrader. Då reagerade folk över oegentligheter i när och fjärran och vände sig bland annat till filmens värld. «All of these things were rolling on top of each other and people were turning to the arts, specifically movies, for what we should feel about this?» I praktiken vore det inte orimligt om folk vände sig till konsten och biografen också i dag. Men motsägelsen består i att motståndet ser helt annorlunda ut. 50 år efter -68 ifrågasätts den generationen i stigande grad, hur stod det egentligen till med dess motstånd? Frågan är hur kommande generationer kommer betrakta vårt motstånd.

Motsägelsen består i att motståndet i dag inte bara är mindre, utan att det är ännu mer av en fasad, som inte sätter några spår i biovärlden. Paul Schrader vet. Han har nyligen gjort en av sina främsta på lång tid, klimatapokalypsen First reformed, som kritikerhyllats och nu översköljs med nomineringar och priser. Men den nordamerikanska publiken har inte svarat alls, trots medryckande ämne i tiden, trots många övriga kvaliteter; i Sverige fick filmen inte ens biopremiär. «As a species we have made our decision, it’s pretty clear. Now it’s a question of how long it takes for that decision to be fully effective», säger regissören ödesmättat.

firstreformed.jpg

Kanske kommer 2018 gå till historien som året då inga statusuppdateringar eller delningar i världen, än mindre några kulturartiklar, kunde generera någon aktivitet i biosalongerna. Rekonstruktion Utøya är ett slående exempel, stor uppmärksamhet i många medier, men bara runt 500 besökare på bio. Sätt det i paritet med allt nyhetsmaterial, seriöst och mindre seriöst, som media ägnat Utöya genom åren, och man får en bild av hur långt vårt intresse sträcker sig. Ungefär till Netflix, där ett par parasiterande filmer skapar underhållning på samma «tema». Vår kulturvärld är som ett enda simulacrum. Det vi glatt engagerar oss i en tråd eller ett flöde om dagen föder knappast några vidare tankar under kvällen. Behöver vi underhållning finns den i valfri device. Syns förresten vårt engagemang ens i en dunkel biosalong?

I dag öppnar Nordisk film sin verksamhet i Sverige med fem sprillans salonger i Gränbystaden i Uppsala (läs POV:s reportage). Ny utrustning, nya salonger, samma gamla filmer. Men oavsett innehållet är det en välkommen satsning, en möjlighet till minskad ägarkoncentration. All form av konkurrens är bättre än ingen konkurrens. Det tvingar respektive part att göra det bra, tänka på lite längre sikt, vilket kan öka utrymmet även för den mindre publikdragande filmen.

För hur mycket krut filmvärlden än lyckas skramla ihop behövs fortfarande skickliga hantverkare och begåvade berättare, kanske till och med några egensinniga. Ena stunden regisserar Alfonso Cuarón Harry Potter, i nästa rymddramat Gravity, i nästa personliga familjedramat Roma (läs POV:s recension). Ena stunden gör en yngre svensk regissör lågbudget hemmavid, i nästa regisserar han (nästan alltid en han) för ett litet eller större bolag i Hollywood. Det är så filmvärlden ser ut, effekterna tilltar men talangen kommer behövas länge än. Det ovanliga smala tillåter även det vanliga breda att förkovra sig och växa. När mångfalden avtar försvagas också blockbusterkulturen. Också 2019 års alla uppföljare – de filmer som Filmstaden muntert listar – klarar sig inte allena på specialeffekter och goda tillbehör, utan kräver ett mått av mänsklig förmåga. Inte ens den sämsta biopubliken i världen kommer nöja sig annars.

Av Jon Asp 7 dec. 2018