Elaine May i Kenneth Lonergans «The waverly gallery» på John Golden Theatre

Det våras för Elaine May

86 år gammal gör Elaine May åter succé på Broadway. Anders Annikas tar en närmare titt på skådespelarens gärning som regissör, inför Criterions nysläpp av «Mikey and Nicky», en höjdpunkt som kallats «en dekonstruktion av Cassavetes-mannen». 



Den 86-åriga skådespelaren, manusförfattaren, regissören och komikern Elaine May tar för närvarande Broadway med storm. Hennes gestaltning av ett gradvis insjuknande i demens i Kenneth Lonergans The waverly gallery tillhör höstens mest hyllade. Mays prestation blir inte mindre anmärkningsvärd av att det var 57 år sedan hon senast stod på en Broadway-scen. Däremellan har hennes karriär tagit flera vändningar. Mest känd är dunderfloppen Ishtar, men i epicentrum befinner sig snarare Mays tredje film som regissör, Mikey and Nicky från 1976 – en höjdpunkt och en missräkning, snart aktuell i en efterlängtad nyutgåva från Criterion.

nicky-2.jpg

John Cassavetes är smågangstern Nicky, som har snott pengar av sin boss. När han förstår att det finns ett pris på hans huvud ringer han sin gamla vän Mikey, spelad av Peter Falk. Under en natt i Los Angeles följer vi sedan de båda männen, och torpeden som är dem på spåren. De slitna miljöerna och den intensiva, till stora delar improviserade dialogen har lett till jämförelser med Cassavetes egna verk – men filmen har också kallats «en dekonstruktion av Cassavetes-mannen», utan föregångarens medlidande med sina osympatiska rollfigurer.

Till en början utstrålar Nicky och Mikey en sjavig charm som gör att man håller på dem, vill att det ska sluta väl. Nickys impulsiva natur – och det faktum att han inte riktigt vet om han kan lita på Mikey – får honom att hela tiden ändra planer. Duon raglar fram, öl efter öl, bar efter bar, tar en buss, stannar vid en kyrkogård. Det finns något både roande och oroande med beteendet.

Så kommer en nyckelscen, när Nicky får för sig att de ska titta in hos hans flickvän Nellie. Under 2018 har det nästan blivit en klyscha att referera till metoo-rörelsen, men det May skildrar är helt enkelt en metoo-situation 40 år tidigare. Nicky förnedrar Nellie inför Mikey, anklagar henne för att vara otrogen, tjatar sig till sex under förevändningen att han älskar henne – och sedan uppmanar han Mikey att också ta för sig. Efteråt bråkar männen om att Mikey inte fått det utlovade ligget. Charmen är som bortblåst, de båda männen är avklädda som de svin de är. Det geniala är att May lyckas gestalta deras misogyna blick utan att filmen någon gång tar över den. Och det mänskliga dramat, den allt mer ansträngda relationen mellan vännerna, fortsätter att drabba, även om man inte tycker lika mycket om rollfigurerna längre. Nicky börjar förnedra också Mikey, slår sönder klockan han ärvt av sin far. Slutet är oundvikligt.

Mikey and Nicky är en otypisk gangsterfilm, inte minst för att vara inspelad på 70-talet – den är varken glamourös eller cool. Dialogen är briljant men utan den sorts repliker som man trycker på t-shirts. Ned Beatty som spelar torpeden är minnesvärd i sin tafflighet. Han konstaterar att han borde ha anlitat en chaufför, eftersom det inte finns några parkeringsplatser vid de barer och biografer där han fått tips om att Nicky befinner sig – innan han hunnit ur bilen har Nicky redan dragit vidare. Men med en chaufför hade han fått behålla en mindre del av skottpengarna. Det är talande att exempelvis ställa scenerna med Beatty jämte Pulp fiction. Båda filmerna skildrar vardagen för en hitman, men till skillnad från John Travolta och Samuel L Jackson är Beatty betydligt mer svettig, gnällig, vanlig – en knegare som försöker få det att gå runt, utan att imponera på någon.

mikey-nicky-600x379.jpg

Mikey and Nicky är också en otypisk Elaine May-film – det är hennes komiska begåvning som har gjort flest avtryck i filmhistorien. Hon inledde sin showbiz-bana i Chicago på 50-talet som en av grundarna av improvisationsteatergruppen The Compass Players – en föregångare till Second City, i sin tur en plantskola för Saturday Night Live. May och kollegan Mike Nichols bröt sig ut från gruppen, började uppträda som duo i New York och gjorde snart succé. Broadway-showen «An evening with Mike Nichols and Elaine May» gick för fulla hus i över ett år och en LP-inspelning av föreställningen belönades med en Grammy. May bröt ny mark som en av de första framgångsrika kvinnliga komikerna, och duons smarta satir influerade många efterkommande.

Efter blott fyra år lade de av – på topp – och sökte sig till filmbranschen. Nichols slog igenom med buller och bång som regissör till Vem är rädd för Virginia Woolf? och Mandomsprovet. May tog en lite längre väg. Hon hade agerat i ett par filmer när hon 1971 regidebuterade med den svarta komedin I död och lust, efter eget manus. May spelar själv en nördig, förmögen botaniker och Walter Matthau är sol-och-våraren som vill komma åt hennes pengar genom giftermål och mord. May kunde egentligen ingenting om filmregi, men lärde sig längs vägen och filmen blev en kritikerfavorit. Året efter kom publiksuccén Hjärtekrossaren, där en nygift Charles Grodin under smekmånaden förälskar sig i en ny kvinna och blir besatt av att erövra henne. Sedan följde Mikey and Nicky, men också ett oscarnominerat manus till Himlen kan vänta och putsning av manusen till bland annat Reds och Tootsie. Och så 1987 det katastrofala fiaskot med ökenkomedin Ishtar – ett av historiens mest ökända filmprojekt.

Ishtar tillkom på den inflytelserike Warren Beattys initiativ – han kände att han var skyldig May en gentjänst efter att hon hjälpt honom med Himlen kan vänta och Reds. Beatty och Dustin Hoffman spelar två tämligen obegåvade musiker som får ett gig i Marocko och råkar hamna i skottlinjen mellan CIA, regimen i det fiktiva landet Ishtar och rebeller som vill störta den. Inspelningen kantades av problem. May, Beatty och Hoffman var perfektionister med starka viljor, fotografen Vittorio Storaro hade aldrig filmat en komedi, det marockanska filmteamet hade aldrig gjort en Hollywood-film, May hade konstant tandvärk. Man filmade omåttliga mängder material och drog över i tid och budget. När Ishtar väl hade premiär överskuggade skriverier om problemen all publicitet och filmen blev en legendarisk flopp – en av de filmer som förlorat mest pengar någonsin och ett skräckexempel och en referenspunkt för lång tid framöver. Mays karriär var i botten.

ishtar-withagent.png

Däremot är ryktet om hur dålig själva filmen är betydligt överdrivet. «Om alla som hatar Ishtar verkligen hade sett den hade jag varit rik», har May konstaterat. Det är inget missförstått mästerverk, men heller ingen kalkon. Visst rör sig de politiska förvecklingarna vid smakfullhetens gräns, men Ishtar är ändå rätt rolig – den står sig bättre än Mays mer daterade 70-talskomedier.

Missförstådd är – eller var – däremot Mikey and Nicky, och filmhistoriskt är det en större förlust. Paramount, liksom publiken, hade väntat sig ytterligare en komedi, men fick något annat. Att May redan på denna produktion drog över (den betydligt lägre) budgeten, filmade tre gånger så mycket material som till Borta med vinden och gömde filmrullar för producenterna gjorde dem inte heller gladare. Filmen togs ifrån henne, klipptes ned och gick upp på bio utan vidare marknadsföring, tre år efter att den spelats in. I själva verket var det här Mays regikarriär gick i graven. Om Hollywood hade förstått sig på Mikey and Nicky och sett den för den magnifika genrefilm den är, hade Mays framtid sett helt annorlunda ut.

Ishtar var inte riktigt slutet, Elaine May har gjort flera comebacker. Det var Mike Nichols som först sträckte ut en hand, May skrev manusen till hans 90-talsfilmer The birdcage – lånta fjädrar och Spelets regler – för den senare fick hon sin andra Oscar-nominering, 20 år efter den första. Under 00-talet blev det flera teatermanus, bland annat skrev May, Ethan Coen och Woody Allen var sin akt till John Turturros regidebut Relatively speaking 2011. Det var även Allen som fick May att ställa sig framför kameran igen, på film 2000 i Småtjuvar emellan och senast 2016 i tv-serien Six scenes of crisis. När Mike Nichols 2014 gick bort återvände May till sist också till registolen, för en tv-dokumentär om sin gamle parhäst. Och för ett par månader sedan kom alltså den bejublade återkomsten på scenen.

Måhända får Elaine May ny inspiration på ålderns höst, men sitt mästerverk har hon redan klarat av. Att det nu ges en värdig möjlighet att spola tillbaka till 1976 är en ynnest.

Av Anders Annikas 29 dec. 2018