Ur Alfonso Cuaróns «Roma» (Netflix)

Hög tid blicka bortom det amerikanska

«Om inte ens kritikerna sprider ljus på filmvärldens mångfald – som alltjämt existerar – hur ska då den vanliga publiken få syn på den?»

Det var inte under Netflix-året 2018 som biograferna förlorade greppet om filmälskarna, skriver Jon Asp.



Att filmåret 2018 var året då Netflix tog en präktig prestigeseger över biograferna och den traditionella filmen, är analysen som kritiker världen över delar. Häromveckan fick som bekant sönderhyllade Roma premiär i Netflix, veckan efter en minimal runda på bio. 

En symbolstark händelse i filmens nya landskap – vad kommer härnäst? Kommer film på bio bli ännu mer spektakel; den mer utmanande biofilmen alltmer en angelägenhet för festivalvärlden? Och om Venedig och andra har sett framtiden an, har Cannes målat in sig i ett hörn?

Vissa möter händelsen med vemod, som i Frankrike där Roma till skillnad från övriga Europa inte visats på biografer alls, trots att landet har världens mest cinefila biopublik. «En sorglig händelse för en film som är ren lycka», skrev Le Mondes chefredaktör Michel Guerrin (21/12). Desto fler konstaterar blott faktum, utan särskild värdering. I The Guardian (21/12) svarar regissören själv fördragsamt, att Netflix var ensam distributör att se möjligheterna: «Everybody else was going through the filter of black-and-white, Mexican and Spanish, and Netflix didn’t see it like that».

ROMA_06587_010R.JPG

Cuarón väljer att fokusera på det han kallar demokratisering. 137 miljoner abonnenter i 190 länder och med undertexter på 28 språk; väldigt många har omedelbar tillgång till Roma, menar regissören, färre till en vettig biograf. Bredvid vackert tal om inklusion – det är förstås mer i egenskap av producent än regissör som Cuarón uppgraderar Netflix till en filmens välgörare – tillstår han ändå: «But I do believe the best place to watch a film, particularly a film like Roma, is the cinema».

Men än hur tung Netflix prestigevinst är var det inte under 2018 som biograferna förlorade greppet om filmälskarna. Tv:s inflytande på filmvärlden har länge varit förhärskande, vilket fått stora konsekvenser för form och innehåll men framför allt vad gäller användarmönster. När biomarknaden gör allt större satsningar på allt färre spektakulära titlar, har kvalitetspubliken undan för undan funnit sin plats i hemmet framför olika tjänster. Numera är det streamingjättarna som formar våra vanor och vårt omdöme, mycket mer så än festivalvärldens skapelser. Det medför också högre krav på tydlighet, framåtrörelse och helhet. Avvikelser och experiment undanbedes, i alla fall till vardags. «Visshet är den enkla vägen», som det förebrående heter i bröderna Coens The ballad of Buster Scruggs, en annan film som nyligen fick direktpremiär i Netflix (om ett par månader är det dags för Scorseses nästa film att ta samma väg).

Buster-Scruggs-Review.jpg

Fler och fler stirrar sig blinda på det engelskspråkiga. I en värld styrd av algoritmer och abonnemang dikteras villkoren av amerikanska formler, som vi lär oss uppskatta. Motståndslöst, av bara farten, ser vi mindre av det icke-amerikanska, professionella inräknade.

Se bara på USA:s dominans på svenska filmkritikers årsbästalistor. I Dagens Nyheter var den med några undantag slående, någon kritiker hade till och med fem av fem amerikanska titlar på sin lista. På FLM:s 20-lista är långt över hälften av filmerna övervägande på engelska och anglosaxiskt producerade. Exemplen avviker inte utan speglar omdömena generellt.

Språkligt undantag på så gott som alla listor är just Roma, spansktalande men alltjämt utpräglat amerikansk i tonen. Cuarón låter visserligen scener ta tid, verka långsamt, men han sparar inte heller på det känslomässiga krutet i en rad tillspetsade scener, till exempel i de våldsamma upploppen, på förlossningskliniken eller på utflykt med familjens båda «mammor». Har filmen inte redan då, där vid den vackra stranden, berättat att livet är skört? Har inte hembiträdets kärlek till barnen redan manifesterats? Jämför till exempel med strandutflykten i Kore-edas Shoplifters, som avstår från vidare dramatisering men tycks mer motiverad för berättelsen.

När The Guardian (23-28/12) listar 2019 års mest åstundade filmer är hela 46 av 50 filmer engelsktalande – undantag endast för Weerasethakul, Verhoeven, Almodóvar och Dolan på hemspråk. Även om den brittiska biomarknaden sedan länge varit begränsad, varför nöjer sig kvalitetsmedier som vill nå utanför landets gränser med så liten utblick?

dolan.png

Tillåt en jämförelse med situationen för kvinnliga regissörer. Världens små och stora festivaler har länge hänvisat sitt ojämna urval mellan könen till generellt rådande produktionsvillkor (så många fler filmer gjorda av män och med bättre förutsättningar), men har, efter små och stora uppror i bransch och media, allt mer aktivt börjat «luskamma» det kvinnliga startfältet för att förbättra variationen i blick och berättarperspektiv. Att vara särskilt uppmärksam på det kvinnliga, helt enkelt – för vänner av jämnare fördelning är det en rimlig strävan. Men, på omvänt vis, är det lika orimligt att filmens professionella, parallellt med jämställdhetsagendan, förlorar sig i det amerikanska dramat på bekostnad av så mycket annat av värde. Om inte ens kritikerna sprider ljus på filmvärldens mångfald – som alltjämt existerar – hur ska då den vanliga publiken få syn på den?

Netflix och andra streamingtjänster kommer fortsätta sno andelar i filmvärlden. Men att se utvecklingen an är inte samma sak som att lägga sig platt för den. Om ingen tar sitt uppdrag på allvar, skriver om filmer oavsett kommersiellt värde och genomlyser filmens olika politiska missförhållanden, kommer det samlade innehållet för film och tv tunnas ut mer än nödvändigt.

Av Jon Asp 29 dec. 2018