Ur Mai Zetterlings debut «Älskande par» från 1964 (Sandrews/Studio S Entertainment)

Radikalitet rakt genom tiden

«I dag ser jag bara hur många briljanta scener den faktiskt innehåller, hur överväldigande den är i sin vrede och desperation.»

Rebecka Kärde ser om Mai Zetterlings samlade verk, från «Älskande par» till «Amorosa», och bländas på nytt av en lekfull radikal.



– Vet ni vad jag tror? Att kvinnor aldrig har existerat.

– Ja, vi bar oss ju alltid åt som om de inte gjorde det heller.

Dialogen ovan är hämtad från ett uppsluppet samtal mellan fyra män, spelade av bland andra Gunnar Björnstrand och Erland Josephson, i vad som i dag är Mai Zetterlings mest kända film, den feministiska klassikern Flickorna (1968). Bibi Anderssons rollkaraktär, skådespelaren Liz, har just dött en metaforisk död tillsammans med hela kvinnosläktet efter att från scenen ha uppmanat publiken att diskutera den pjäs de just sett, Aristofanes Lysistrate, där Atens kvinnor sexstrejkar för att få männen att sluta kriga.

Minuter senare vaknar Liz till liv. Då ligger hon på lit de parade i ett auditorium fullt av män. Björnstrands rollfigur håller segertal inför jublande åhörare, och ropar: «Nu kan ni kriga när och var ni vill! Ni kan döda, bedra, skoja, utnyttja och förstöra precis så mycket ni har lust med!»

Så går det för kvinnor som uttrycker sig, tycks Zetterling säga. Vad är väl en kvinna som ber folk att tänka mot en man som säger åt dem att döda varandra?

*

Mai Zetterling föddes i ett arbetarhem i Västerås 1925. Som barn bodde hon några år i Australien innan familjen flyttade till Stockholm. Barndomen beskriver hon i självbiografin Osminkat (1986) som dyster och förvirrad, särskilt tiden i Stockholm («Dagarna hasade sig fram. Jag kan inte minnas några lyckliga stunder.») Men när hon i tonåren började studera teater för Calle Flygare, vände det: «Och plötsligt blev det ljust!»

Nattlek_059.jpg

Efter genombrottet i Alf Sjöbergs Hets (1944) följde en lång och framgångsrik internationell skådespelarkarriär, som bland annat tog Zetterling till England. Där gjorde hon ett par kortfilmer tillsammans med dåvarande maken David Hughes, däribland Leka krig (The war game, 1963). Men det var med långfilmsdebuten Älskande par (1964) hon verkligen slog igenom som regissör. Den, tillsammans med samtliga andra långfilmer, några kortfilmer och en hel del övrigt material, ingår i den dvd-box med Zetterlings samlade (nåja) verk som distributören Studio S nu ger ut.

Det är verkligen på tiden. Zetterlings marginalisering ska visserligen inte överdrivas, vilket forskaren Ingrid Ryberg nyligen påpekade – den uppskattning hon aldrig fick i Sverige medan hon levde fick hon delvis utomlands, i mer radikala feministiska sammanhang – men många av hennes filmer har fram tills nu varit knepiga att få tag på. Nog vore det roligt om ännu fler av kortfilmerna var med, men oavsett: för den som vill fördjupa sig i Zetterlings konstnärskap är boxen mycket välkommen.

Hur står sig då Zetterlings långfilmer i dag? När jag ser om dem slås jag av att de både är sämre och bättre än vad jag mindes dem som. Sämre i bemärkelsen att Zetterling aldrig gjorde en perfekt film (även om Älskande par är nära): det är alltid lite halvfärdigt, som om pengarna och orken tog slut vid klippbordet. Bättre i den meningen att just det röriga, experimentella, lekfulla, överlastade, ger filmerna ett slags radikalitet och fräschör som går rakt genom tiden.

Första gången jag såg Flickorna blev jag besviken på hur hoprafsad den kändes. I dag ser jag bara hur många briljanta scener den faktiskt innehåller, hur överväldigande den är i sin vrede och desperation.

Flickorna_055.jpg

Eller som författaren Sun Axelsson sammanfattade det, i ett försvarstal med anledning av den massiva kritik filmen fick av manliga recensenter:

Hon är vanmäktig och förbannad, men med ett temperament och en intensitet som skymmer bilden – skymmer hennes konstnärliga ambitioner då och då, som gör att det blir oskärpt och stelt ibland – har hon dock lyckats förmedla sin absoluta förtvivlan över att vi har så lite att säga till om, över att vi fortfarande 1968 måste kämpa för att få komma i närheten av det som kan kallas mänskliga rättigheter. (Chaplin nr 85, 1968)

Vad gäller Zetterlings övriga produktion är Älskande par i en klass för sig. Filmen bygger på Agnes von Krusenstjernas sjudelade romanserie om fröknarna von Pahlen och var vid tillfället en av de dyraste filmproduktioner som gjorts i Sverige. Att Zetterling alls fick finansiering för ett sådant debutprojekt är häpnadsväckande, och har säkert att göra med att hon, som Harriet Andersson föreslår i den med boxen medföljande dokumentären I rollerna tre, betraktades som en internationell snarare än svensk regissör, värdig internationell standard.

Som tur var. För det finns en sådan lätthet i berättandet, i Zetterlings förtrogenhet med filmmediet att nästan varje scen i Älskande par är storartad. Bildtänkandets naturlighet och replikernas skärpa är lika självklar som hos Ingmar Bergman. Han är omöjlig att inte associera till, inte bara för att ensemblen innehåller namn som Harriet Andersson, Gunnar Lindblom och Gunnar Björnstrand. Till och med scenografin är faktiskt Bergmans; större delen av möblerna i familjens von Pahlens hus kommer från Sommarnattens leende, det pampiga matbordet från Det sjunde inseglet.

Påfallande är även den queera blick med vilken Zetterling betraktar mänskliga relationer. Ordet är anakronistiskt, på gränsen till klichéartat, men det finns faktiskt inget bättre att ta till. Älskande par innehåller inte bara en kyss mellan två kvinnor – oönskad av den ena, men ändå – utan präglas också genomgående av ett slags darrande begär. Precis som i senare filmer som Amorosa är det som om varje människa inte klarar en minut mer i den borgerliga konvenansen, som om de befinner sig alldeles på bristningsgränsen. Och som om regissören vill ha dem just där.

Nattlek_016.jpg

Det erotiska går igen i Zetterlings andra långfilm, den skamlöst oidipala Nattlek (1966). I jämförelse med Älskande par är det en otäck historia, mer Vargtimmen än Sommarnattens leende (men kanske allra mest Buñuel eller Fellini). Filmen handlar om en man som tillsammans med sin flickvän reser till sitt barndomshem i hopp om att göra sig fri från plågsamma minnesbilder av sin mor. Dessa minnen skildras i tillbakablickar där Ingrid Thulin är förhäxande i rollen som den depraverade överklassmodern. Med ett hov av kantstötta hjon i karnevalsminkning sveper hon runt bland kandelabrar och manipulerar sin tolvåriga son, spelad av det kusliga barnet från Tystnaden (Jörgen Lindblom), till den ena incestuösa situationen efter den andra.

Nattlek gjorde skandal i Venedig och fick ett blandat mottagande. I dag kan man tycka att det förtjusande barocka bildspråket borde ha övertygat även de suraste kritikerna. Det lämnar en inte, på samma sätt som den nervösa melankolin i nästa film, den dansk-svenska samproduktionen Doktor Glas (1968), gräver det sig in i själen. Också denna film är emellertid en aning ostrukturerad, uppbyggd kring ett antal surrealistiska drömscener vars logik aldrig riktigt kommuniceras. Huvudrollsinnehavaren Per Oscarsson kan man dock inte ta ögonen från.

Dr Glas_029.jpg

Efter Flickorna, med vilken hon frustrerande nog gjorde sig omöjlig hos svenska filmfinansiärer, följde en period då Zetterling främst var verksam utomlands. Mellan 1968 och den i England inspelade Scrubbers (1982) regisserade hon åtskilliga kortfilmer. Simone de Beauvoir kontaktade henne angående en potentiell tv-serie baserad på Det andra könet, ett projekt som tyvärr aldrig blev av. Det blev dock den i dvd-boxen inkluderade Månen är en grön ost (1977), en psykedelisk barnfilm av det där slaget som får 70-talet att kännas mer avlägset än, säg, digerdöden. Den i England inspelade Scrubbers är mer givande – en socialrealistisk roadmovie om tonårstjejer som rymmer från ett ungdomsfängelse.

Och är inte det Zetterlings ständiga tema? Att kasta bojorna, slå sig loss från konventioner och förtryck, erövra möjligheten att skapa sig själv på nytt. Från kvinnorna i Älskande par via sonen i Nattlek till teatersällskapet i Flickorna och tjejerna i Scrubbers: alla längtar bort, alla tvingar sig till åtminstone en glimt av dagsljus. Ja, är det inte framför allt det Mai Zetterling själv gör? Hon byter gestalt, vill något annat, rör sig ständigt i nya, oväntade riktningar. «Som ni måste ha gissat träffar man en ganska stor samling kvinnor när man träffar mig», skriver hon i Osminkat, ”och om en man drömmer om ett harem är jag inte något dåligt val, eftersom jag kan ändra personlighet så ofta han vill.»

Amorosa_16.jpg

Ur det perspektivet är Zetterlings intresse för Agnes von Krusenstjerna fullt begripligt. I sin sista långfilm, Amorosa (1986), återvänder hon till Pahlensvitens författare för att den här gången skildra hennes liv. Krustenstjerna föddes in i en adlig släkt som inte uppskattade hennes politiskt och sexuellt radikala romaner. Kampen med familjen, liksom vistelserna på mentalsjukhus och relationen med maken David Sprengel, skildras av Zetterling med en intensitet som påminner om den i Nattlek. Regin är hyperbol, spektakulär, och Stina Ekblad perfekt i huvudrollen. Återigen leker Zetterling med det teatraliska: masker, kläder och identitetsskiften spelar stor roll. Och att fler nu får möjlighet att ta del av några av Mai Zetterlings egna masker är inte mer än rättvist.

Av Rebecka Kärde 16 jan. 2019