Wift-presidenten Helene Granqvist (Foto: Joachim Hedén)

De rika som styr svensk film

Mellan åren 2013-2017 fördelade Filminstitutet cirka 1,3 miljarder kronor i produktionsstöd och publikrelaterat stöd. Mer än häften av pengarna gick till 12 stora koncerner varav flertalet med utländska huvudägare. Är det en genomtänkt kulturpolitik, eller bara något som råkar hända? undrar Helene Granqvist.



Utan att vi någonsin talar om det, har det länge pågått en normalisering av kommersiella, kapitalistiska drivkrafter i kulturella och publicistiska rum. Vi varken diskuterar eller problematiserar att så stora delar av det skattefinansierade kulturstödet de facto i huvudsak gynnar dem som sannolikt hade klarat sig bra utan, men inte gynnar dem som hade kunnat påverka det svenska filmklimatet med andra visioner och en annan typ av kreativitet.

Och för att ytterligare addera till tesen att filmstödet snarare manifesterar än stimulerar, så kan man konstatera att en försvinnande liten andel av stöden går till bolag ägda av kvinnor.

*

Mellan åren 2013–2017 delade Filminstitutet ut närmare en miljard kronor i produktionsstöd. Om man bortser från enskilda stöd på under en miljon kronor, uppgick de större stöden sammanlagt till 830 miljoner kr, fördelade på 94 bolag och koncerner. Det förefaller vid en första anblick som ganska fantastiskt, och utgör grunden för svensk filmproduktion. Men om man tittar närmare på hur stöden fördelats, framträder en bild som inte är fullt lika hänförande.

Av dessa 830 miljoner kr i produktionsstöd, har 122 miljoner gått till bolag som är helägda av kvinnor – alltså bara 15 procent av stödet. Av övriga 708 miljoner har dessutom nästan hälften fördelats till 12 stora koncerner eller mediekonglomerat, dvs. koncerner som omfattar fem eller flera ingående bolag. Mer än hälften av dessa dessutom med utländska huvudägare.

Vid sidan av produktionsstöden fördelar Filminstitutet ett så kallat publikrelaterat stöd – PRS. Detta ges till filmer som har sålt många biobiljetter och är närmast att betrakta som en extra bonus för bästsäljare.

Mellan 2013-2017 delades 365 miljoner ut som PRS och av dessa gick 302 miljoner till i princip samma 12 koncerner som fick lejonparten av produktionsstödet. Endast 13 miljoner gick till bolag helägda av kvinnor och resterande 50 miljoner till andra fristående svenska bolag – s.k. independentbolag. Samma problematik – även om det inte handlar om lika mycket stöd – finns inom distribution och visning där svenska marknaden domineras av utländskt ägda bolag.

För mig är det uppenbart att vi har dubbelt skeva fördelningar av de så viktiga filmpengarna: stora utländska bolag får långt mer än fristående svenska bolag. Och kvinnoägda bolag får försvinnande lite jämfört med övriga bolag. Man kan också fundera på i vilken utsträckning dessa dubbla skevheter eventuellt hör samman.

Jag har engagerat mig för jämställdhet i filmbranschen under ett tiotal år. De sista sju åren som president för Wift Sverige och sedan i somras också som president för WIFT International. Jag engagerar mig i de här frågorna främst för att jag är nyfiken på hur det skulle kunna vara om andra bilder, visioner och verkligheter fick större utrymme än vad systemen i dag gör möjligt.

2005 var jag i Kenya och filmade Wangaari Matthai som året innan hade fått Nobels fredspris för ett projekt som gick ut på att skapa fred mellan två stridande stammar. Varför de krigade fanns det många ideologiska och politiska teorier om. Men Wangaari såg en annan bild. Hon såg kampen om de bristande resurserna, i det här fallet vattnet, och hon började tålmodigt plantera träd tillsammans med stammarnas kvinnor för att på så sätt återskapa möjligheter att säkerställa vattenförsörjning på lång sikt för båda stammarna. Hennes filosofi var enkel. När människor strider handlar det alltid om resurser. Fördelning av resurser. 

På samma sätt är det med det svenska filmstödet. Det är en kamp om resurser och de starkaste vinner alltid om man inte byter vision. Åt den som har skall varda givet. Vi måste åtminstone våga prata om det här. Vi måste våga se på siffrorna och fråga om det faktiskt är meningen att pengarna ska fördelas på det här viset och på allvar diskutera om vi faktiskt tror att dessa principer gynnar svensk oberoende filmproduktion på lång sikt eller snarare stärker redan starka kommersiella aktörer. Vi måste fråga oss om kulturpengarna stimulerar kreativiteten i hela landet, eller i första hand göder de stora koncernerna i Stockholm och utomlands. 

De siffror jag har tittat på kommer från Filminstitutet som åtminstone arbetar transparent med sin fördelning och också målmedvetet arbetar för ökad jämställdhet. Men hur är det med de icke-transparenta pengarna? Hur fördelar SVT och filmregionerna sina pengar? Det får vi inte veta.

Jämställdhetsarbete bygger på att man kan räkna och kontrollera hur resurser fördelas. Först då kan skevheter blottläggas och först då kan man agera utifrån faktisk kunskap. Och först då kan man börja diskutera om skevheterna handlar om mer än bara fördelning mellan kvinnor och män.

När jag tittar på siffrorna ser jag en skattefinansierad filmstödspolitik som inte bara gynnar män framför kvinnor, men dessutom gynnar stora utländska mediekonglomerat framför oberoende svenska filmproducenter.

Och jag frågar mig:

Varför pratar inte svensk filmbransch om det här?

Av Helene Granqvist 24 jan. 2019