Robert Pattinson som Monte ur Claire Denis «High life» (Wild Bunch)

Denis och Pattinson höga ihop

Med inspiration från Vincent Gallo och med Robert Pattinsons kropp och själ gör Claire Denis film om världens sista människa. Svindlande «High life» saknar svensk biodistribution men visas på Göteborg filmfestival.

POV:s Jon Asp träffade regissören vid filmfestivalen i San Sebastian i september.



Lady bird-regissören Greta Gerwig har sagt att det var Beau travail från 1999, med dess olika fagra främlingslegionärer i ett saltstänkt Djibouti, som fick henne att vilja bli regissör. Från samma film rekonstruerade Barry Jenkins hela scener för Moonlight häromåret. I dessa företeelser är Gerwig och Jenkins inte särskilt originella, bara två i mängden av regissörer som länge hyllat och låtit sig inspireras av Claire Denis. Hennes filmer säljer kanske inte så många biobiljetter, i Sverige är de mer undantag än regel. Men, utöver att stå högt i kurs hos världens samlade cinefiler, är fransyskan något av en regissörsregissör.

Krasst sett kanske det beror på att hon gör det få andra vågar: det som faller henne in, utan att bry sig om omgivningen, vad andra gör och säger. Claire Denis utgör något av sinnebilden för en egensinnig filmskapare, inte nödvändigtvis säkrare på sin begåvning än andra (och knappast utan självtvivel), men viss att det enda sättet att nå den är att gå sin egen väg.

chocolat-1988-1108x0-c-default.jpg

I Claire Denis filmer finns inga spår av anpassning. Så har det varit sedan Chocolat, nu mer än trettio år bort. Som Barry Jenkins nyligen beskrev denna debut för The New Yorker: «it’s remarkable. This is a first movie by someone who has not one question about what her rights are as a storyteller». «I get the sense that she truly just doesn’t give a shit, that it doesn’t occur to her that she shouldn’t be 'allowed' to handle this material. It’s not a foreign world to her…»

Claire Denis gör som hon vill, i likhet med många av sina rollfigurer. Ingenting är främmande för Denis. Och ändå är allt och alla främmande i hennes filmer. Oavsett om det är krigsfilm som i Beau travail, vampyrfilm som i Trouble every day eller romantisk komedi som i hennes förra Let the sunshine in, så har Claire Denis en förmåga att överskrida «genren», göra den till sin egen, för sin egna syften: i jakten på det mysterium som kallas längtan och åtrå.

Och om det gäller på jorden så gäller det också i rymden, i High life, hennes första film på engelska och hennes första science fiction. Mot benådning har en brokig samling straffångar gått med på att sändas ut i rymden för att dels finna näring ur det svarta hålet, dels låna sig till okonventionella reproduktionsexperiment. Tala om nåd – fångarna är lika främmande inför miljöerna som inför varandra. Temat innefattar känslan av förödelse på jorden, sökandet efter en planet som är mer gynnsam och inte minst förhållandet mellan far och dotter (förstås på ett mindre jordnära sätt än i 35 rhums, men lika drabbande).

Ett möte och en återförening låter först förstå att något dåligt har hänt. Med ett längre hopp bakåt i tiden förstår åskådaren bättre vad som är för handen. I huvudrollen Robert Pattinson, som har att uppfostra sitt rymdbarn med språk, regler och vanor. Först skeptisk till uppgiften utvecklar hans Monte en ömhet och en självklar kärlek till barnet. Skådespelaren tvingas vara reaktiv på barnets oförutsägbara mönster. Stämningen är tät och klaustrofobisk, rik på färgstarka karaktärer och minnesvärda scener och skådespelarinsatser: inte minst Juliette Binoche som manipulativ vetenskapskvinna med många sexuella ingivelser, men även Mia Goth, Lars Eidinger och André (3000) Benjamin som andra i besättningen.

Efter att ha nekats plats i såväl Cannes som Venedig fick filmen premiär vid filmfestivalen i Toronto i höstas. Rapporter därifrån vittnade om folk som lämnade salongen för att kräkas, vilket säger föga om filmen (inte så särskilt magstark), desto mer om medias klickhets (särskilt på nordamerikanska breddgrader, lättkränkta och sensationslystna i ett). Men kritiker över lag hyllade filmen, vissa som den bästa sci-fi-filmen sedan Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr och Tarkovskijs Solaris. I filmen finns för övrigt även ritualer som för tankarna till Offret, den Tarkovskij-film som Claire Denis arbetade med att rollbesätta ett par år före Chocolat.

Jag träffade henne i samband med att High life fick europeisk premiär vid filmfestivalen i San Sebastian i slutet av september, då tillsammans med Mia Goth, skådespelaren som är aktuell även i remaken till Suspiria.

High-Life-Mia-Goth.jpg

Hur fick du idén till den här historien?

Jag inspirerades av Vincent Gallo för länge sedan, i samband med Trouble every day. Jag sa till honom, «du skulle lätt kunna vara den sista människan på jorden», lite på skämt, men ändå, «eftersom du är för självcentrerad». Han skulle verkligen kunna vara det. Så filmen kom initialt ur det skämtet.

Mer konkret handlade det först om att hitta ett sätt in i historien. När vi har en idé så handlar det alltid, för Jean-Pol Fargeau (som medförfattat nästan samtliga Denis filmer, reds anm.) och mig, att komma på hur vi ska komma in i historien. Som i det här fallet med barnet och pappan på taket. Efter att den första delen är på plats, på säker mark, då är det enkelt att fortsätta. Men om vi inte hittar rätt väg in i historien, då måste vi gå tillbaka.

Hur hanterade du den stora produktionen?

Många producenter innebär inte nödvändigtvis en stor produktion, men jag kan inte förneka att projektet innebar flera utmaningar. För det första var det inte naturligt att jobba på engelska – även om Jean-Pol och jag skrev manuset på franska – och det är absolut inte min sak att göra en «första film på engelska». Men jag kunde inte föreställa mig människor i rymden prata franska, det skulle låta för knäppt. Människor i rymden pratar antingen engelska eller ryska, eller möjligen kinesiska, så därför fick det bli på engelska.

Vad handlar filmen om?

För mig finns det en scen som gäller som ett slags resumé för hela filmen, det är när passagerarna tittar på stjärnorna ovanför skeppet och Montes berättarröst säger: «Vi befinner oss i den märkliga operation där vi går bakåt i stället för att gå framåt.» Och de tittar alla upp, åt sidan och på varandra, som om de var förlorade själar, som om de var tillsammans med ändå så långt ifrån varandra.

Men den blicken ändrades för mig. Varje gång i klipprummet gjorde det så ont i mig, den tanken sade så mycket om vad som kunde varit om de hade haft ett mer normalt, mänskligt förhållande till varandra – med förtvivlan, hopp och kärlek. Det är så sorgligt, det får mig att gråta.

Mia Goth: I stället är de ensamma tillsammans, som om det här sällskapet ytterligare bidrar till att isolera dem. För mig sammanfattas filmen i idén om hur tomt det är i rymden, i denna avgrund, som en metafor för vår ensamhet och vår isolering i världen i dag, hur desperat vi strävar efter sammanhang, och att det som driver oss är vår längtan, framför allt våra ursprungliga och djuriska drifter, de som vi inte har så mycket kontroll över.

Hur växte filmens form fram?

Claire Denis: Formen på rymdskeppet kom till mig tydligt under skrivprocessen. Det var en låda med en korridor, en trappa, en trädgård, en «fuckbox», omklädningsrummen, luftlåset och kapslarna under. Det var allt. Eftersom det inte finns något motstånd i rymden så kan man vara i vilken form man vill. Så jag kom fram till den formen, så enkelt som det verkar. Det var svårare att förklara för de tekniska medarbetarna att ju enklare, desto bättre. Jag ville inte ha vitt, jag ville ha beige, brunt och rött. Men absolut inte vitt!

Varför inte?

För mig signalerar det, bland annat i förhållande till andra science fiction-filmer, erövringen av rymden, som om de vore krigare. De här är ju fångar, vilket är annorlunda. De är inte här för att erövra, de har knappast någon flagga heller.

Robert+Pattinson+Claire+Denis+2018+Toronto+7sxBxcOewvTl.jpg

Vad kände du efter att ha tagit del av rapporterna från Toronto, där folk påstods ha lämnat salongen illa till mods?

Jag läser inte själv de texterna. Jag tror inte ens det var journalister som skrev, utan olika folk som twittrade. Och samtidigt fick vi några lysande recensioner, så i slutändan var det inte så nedslående.

Mia Goth: Det är intressant att se vad folk har svag mage för. Kanske var de inte riktigt förberedda, kanske hade de nyligen sett First man eller A star is born och var inte riktigt utbildade för Claires film. Men om man är intresserad att utforska någonting så kan man inte vara alla till lags. Det är inga konstigheter i sexualitet, drifter, behov, i viljan att känna sammanhang, men ändå är folk är så pryda över såna saker. Vapen och våld däremot – jag tycker bara det är väldigt avslöjande vilka vi är som människor.

Hur var det att arbeta med Claire?

Hon gav mig ett självförtroende jag inte riktigt trodde jag hade förut. Hon har så mycket känsla… så mycket förtroende för en, att man lämnar varje scen med en känsla att man inte kan göra något, inte påverka något, men att man har det inom sig, det handlar bara om att vara öppen nog och låta det komma ut, tillåta sig att ha de här tankarna och bli inspirerad av dem. Och det är förmodligen den mest stärkande saken någon kan ge till en person, förtroendet som säger att du måste lita på dig själv som konstnär i stället för att tvivla, vilket jag som skådespelare känner en enorm tacksamhet för.

Claire Denis: Jag kan returnera detsamma till henne. Litar jag på henne? Självklart. Villl jag ha henne? Självklart. Men det finns också en förlängning av detta, det är fantastiskt att träffa någon som man behöver träffa.

*

Om Claire Denis är regissörsregissör så verkar hon också vara en skådespelarregissör, med många trogna aktörer som återkommer i film efter film: Béatrice Dalle, Alex Descas, Grégoire Colin, för att nämna bara några. Juliette Binoche spelade huvudrollen i Denis förra film och när länge påtänkta Patricia Arquette försvann ur radarn för förevarande, föreslog den franska skådespelaren att hon kunde göra rollen även i High life.

Men det innebär inte att relationen till skådespelare är enkel. Med sin höga kravbild och ibland nyckfulla karaktär (Denis erkänner återkommande att hon kan vara direkt elak på inspelning), parallellt med sin fascination och besatthet för skådespelare, rör sig Claire Denis inte långt ifrån den terräng som varit trygg hemvist för manliga auteurer, specifikt från 60-talet och framåt – Antonioni, Bergman, Godard med tillhörande musor. En av producenterna till High life, Andrew Lauren, har bland annat vittnat om skådespelare som i Denis sällskap blir «either her babies or her lovers – it's a bit hard to tell which». «They stay because they love her – even though they can’t stand her.»

Robert Pattinson upptäckte Claire Denis filmer genom White material på tv i början av decenniet och kontaktade henne därpå för att visa sitt intresse. Sedan Cronenbergs Cosmopolis säger Pattinson att han knappt läser manus längre: han går på regissörens renommé och sin egen känsla för personen.

Med både regissör och huvudrollsinnehavare närvarande på ett Q&A vid New York filmfestival i oktober sade Claire Denis om Pattinson: «He was right probably already the first time I met him. But I was a bit afraid, not of his youth, but maybe because he was too good-looking, that he was too precious to me. I had to be aware of that and not to be afraid of his charisma. […] And I knew that the mystery in him would help me to get close.»

Det är uppenbart att Claire Denis tagit stort intryck av skådespelaren. I slutändan, att döma av resultatet, är det också svårt att föreställa sig ett mer fruktsamt samarbete. I rollen som Monte bär Robert Pattinson både barnet och filmen på sina axlar, och ger ytterligare en dimension till Claire Denis sällsamma universum.

Av Jon Asp 16 jan. 2019